B
Bergamot
Gäst
Synder som man inte orsakat
Kamm tii mai dai ga (กรรมที่ไม่ได้ก่อ)
Många gånger undrar jag om jag är en rebell. Kulturrebell!
Många saker som finns i mitt blod säger emot saker som jag känner.
Många gånger känner jag mig rädd. Rädd att vara ensam om en sådan känsla.
Men med mitt arbete har jag förstått att jag inte är så ensam som jag trodde. Det kanske är fler där ute som känner precis som jag, men inte vågar uttrycka sig öppet om det. Det är ju en synd att prata illa om sina föräldrar – enligt ”våra” regler!
Jag har inte heller vågat uttrycka det öppet förrän nu.
Innerst inne i mig är jag rädd för att hamna i helvetet. Konstigt men sant!
Ibland när det går dåligt för mig undrar jag om det kan bero på att jag brutit mot ”våra” regler. Att man ska respektera och hedra sina föräldrar till varje pris i synnerhet sin mor.
Redan som barn matades vi med en hedrar-modern-sång, Ka: na:m nåmm (ค่าน้ำนม) Jag gråter fortfarande när jag hör den sången. Den är så fin. Den talar om vilket hårt arbete, hur mycket modern måste offra för sitt barn. Mjölken som jag dricker är blod från mammas bröst. Det är tack vare mammas blod och svett jag växte upp. Det är tack vare mammas mage jag blev till liv. Jag ska vara tacksam för min mamma!
Jag ska vara tacksam för att mamma gav mig liv och uppfostrade mig.
Inte konstigt att vi thailändska tjejer känner oss så tacksamma för den uppoffring våra mammor gjort. Det är så självklart! Alla känner så. Känner man inte så är man en dålig dotter. Och en dålig dotter kommer att ha ett dåligt liv om hon lever och hamna i helvetet när hon dör. Vem vågar tar chansen att hamna i helvetet? Det är nog bäst att ta det säkra före det osäkra. Hedra din mor!
Jag minns när jag en gång stod och pratade med min bror under farmors begravning.
”Varför lämnade mor och far oss?” frågade jag.
”De var tvungna, de fick oss när de studerade” svarade han.
”Jag kan förlåta dem för den delen. Men jag har svårt att förlåta mor för vad hon gjort och inte gjort mot mig som vuxen” fortsatte jag.
”Men du måste. Hon är den enda vi har nu. Du kommer att ångra dig annars.
Det är dessutom en bra karma att hedra sina föräldrar. Det hjälper dig till ett bättre liv” fortsatte han.
”Jag skiter väl i det. Jag ska inte vara snäll mot henne för att få ett bra liv i gengäld. Jag gör det bara om jag känner för det” envisades jag.
Åren gick.
Min svenska man och jag separerade. Jag väntade ett par veckor innan jag ringde mor och berättade om separationen. Hon blev glad för hon och mitt ex kom inte så bra överens med varandra. Jag fick reda på det sedan att mor hade slängt bort sin dotter - att hon inte hade någon dotter längre. Bandet var kapat då jag valde min man förre henne.
Dagen efter fick jag samtal från Thailand att mor åkte in på akut.
Snabbt skaffade jag fasttelefon för att kunna ringa mor billigt för att stödja henne.
Jag ringde henne varje dag under tiden hon vårdades på sjukhuset.
Jag fick en speciell känsla. En lycka av att uppföra sig som en vanlig ”bra” dotter enligt ”våra” regler. Jag började få mersmak av det. ”Det är ju kul att ha en mor-dottersrelation som alla andra”.
Sedan trillade jag på hennes fälla igen.
Den här gången är det svårt att ta mig ur delvis för att det finns en tredje person med i bilden. Min nygifte man. Ju mer han försökte få mig att inse att mamma är pengamissbrukare och att jag måste sätta stopp på det desto mer puttade han bort mig till min mamma.
Svårt att förstå hur det fungerar. Men så är det bara.
Till slut valde jag bort de både två.
Jag flydde.
Jag åkte till mina kära svenska värdsföräldrar som jag bodde hos som utbytesstudent när jag var yngre år. De är de mest neutrala personer som jag kunde lita på. Jag visste att de ville mitt bästa. Med långa samtal med dem insåg jag att mannen min vill mig väl. Han vill skydda mig från min giriga mor.
När jag tänkte efter som stämde det de sa bra.
Mellan en man som alltid ställer upp, som älskar mig och respekterar mig. En som får mig att respektera mig själv och älska mig själv precis som jag är.
…och
En kvinna som gav mig liv. Men kanske inte har tagit hand om mig så mycket eftersom jag växte upp hos olika släktingar. En kvinna som gång på gång lurade mig på pengar. En kvinna som gav mig mer problem än glädje. En kvinna som verkar se bil, hus, motorcyklar osv viktigare än mig och min utbildning.
Vem ska jag välja? Jag klarar inte av att ha både två, tyvärr.
(Jag ryser i håret att kalla mor för ”en kvinna” på stunden jag skriver. Är det ett tecken på synder?)
Jag valde min man. Det kändes ganska läskigt. Män är utbytbara men inte mamma – det är ”våra” regler. Har jag kapat bort mina rötter? Jag vet inte.
Jag flyttade tillbaks till min man. Jag erkände att han hade rätt. Men det gick inte över en natt att ställa om sig och sin inställning. Det var en lång process att verkligen erkänna att ”min mor älskar inte mig, hon älskar pengar”. Mannen min försökte förklara att det inte handlar om det utan det handlar om ett missbruk och att jag måste tala om det för henne för att få stopp på det.
Jag vet inte. Jag har inte ens lyckats rädda pappas liv från alkoholmissbruk fast det var ett uppenbart problem. Hur skulle jag kunna göra någonting åt mammas ”pengamissbruk”? Ett begrepp som inte ens finns på mitt språk!
Och jag orkar föresten inte ta tag i problemet. Jag är för svag för det.
Jag orkar inte kämpa emot manipulationer från mamma. Hon vet hur hon ska ta mig, men jag vet inte hur jag ska hantera henne.
Jag orkar inte.
Jag valde att inte ringa henne.
Många gånger saknar jag henne. Även drömmer om henne, hennes mor, hennes bror. Men jag är ganska beslutsam av mig. Har jag bestämt mig att inte ringa då blir det så.
Många gånger ville jag ringa henne. Men jag var fortfarande arg. Arg att det alltid måste vara jag som gör någonting. Att det alltid är på hennes villkor när det gäller vår relation. Arg på att hon inte visar någon ansträngning att få det här att fungera som en vanlig familj.
Men helt plötsligt så ringde hon mig efter att par trev månader utan kontakt.
Hon lät glad. Jag blev glad.
Jag ringde upp henne. Vi pratade länge. Jag skrattade.
Hon sa ”det var länge sedan jag hörde dig skratta så”.
Jag kunde slänga ur mig lite otrevligheter som hon förtjänade, men jag gjorde inte det.
Jag vet inte varför. Jag vågar inte. Jag klarar inte av att prata med henne. Att få henne att inse hur mycket hon förstört för mig och mitt förhållande.
Svag kulturrebell
Kamm tii mai dai ga (กรรมที่ไม่ได้ก่อ)
Många gånger undrar jag om jag är en rebell. Kulturrebell!
Många saker som finns i mitt blod säger emot saker som jag känner.
Många gånger känner jag mig rädd. Rädd att vara ensam om en sådan känsla.
Men med mitt arbete har jag förstått att jag inte är så ensam som jag trodde. Det kanske är fler där ute som känner precis som jag, men inte vågar uttrycka sig öppet om det. Det är ju en synd att prata illa om sina föräldrar – enligt ”våra” regler!
Jag har inte heller vågat uttrycka det öppet förrän nu.
Innerst inne i mig är jag rädd för att hamna i helvetet. Konstigt men sant!
Ibland när det går dåligt för mig undrar jag om det kan bero på att jag brutit mot ”våra” regler. Att man ska respektera och hedra sina föräldrar till varje pris i synnerhet sin mor.
Redan som barn matades vi med en hedrar-modern-sång, Ka: na:m nåmm (ค่าน้ำนม) Jag gråter fortfarande när jag hör den sången. Den är så fin. Den talar om vilket hårt arbete, hur mycket modern måste offra för sitt barn. Mjölken som jag dricker är blod från mammas bröst. Det är tack vare mammas blod och svett jag växte upp. Det är tack vare mammas mage jag blev till liv. Jag ska vara tacksam för min mamma!
Jag ska vara tacksam för att mamma gav mig liv och uppfostrade mig.
Inte konstigt att vi thailändska tjejer känner oss så tacksamma för den uppoffring våra mammor gjort. Det är så självklart! Alla känner så. Känner man inte så är man en dålig dotter. Och en dålig dotter kommer att ha ett dåligt liv om hon lever och hamna i helvetet när hon dör. Vem vågar tar chansen att hamna i helvetet? Det är nog bäst att ta det säkra före det osäkra. Hedra din mor!
Jag minns när jag en gång stod och pratade med min bror under farmors begravning.
”Varför lämnade mor och far oss?” frågade jag.
”De var tvungna, de fick oss när de studerade” svarade han.
”Jag kan förlåta dem för den delen. Men jag har svårt att förlåta mor för vad hon gjort och inte gjort mot mig som vuxen” fortsatte jag.
”Men du måste. Hon är den enda vi har nu. Du kommer att ångra dig annars.
Det är dessutom en bra karma att hedra sina föräldrar. Det hjälper dig till ett bättre liv” fortsatte han.
”Jag skiter väl i det. Jag ska inte vara snäll mot henne för att få ett bra liv i gengäld. Jag gör det bara om jag känner för det” envisades jag.
Åren gick.
Min svenska man och jag separerade. Jag väntade ett par veckor innan jag ringde mor och berättade om separationen. Hon blev glad för hon och mitt ex kom inte så bra överens med varandra. Jag fick reda på det sedan att mor hade slängt bort sin dotter - att hon inte hade någon dotter längre. Bandet var kapat då jag valde min man förre henne.
Dagen efter fick jag samtal från Thailand att mor åkte in på akut.
Snabbt skaffade jag fasttelefon för att kunna ringa mor billigt för att stödja henne.
Jag ringde henne varje dag under tiden hon vårdades på sjukhuset.
Jag fick en speciell känsla. En lycka av att uppföra sig som en vanlig ”bra” dotter enligt ”våra” regler. Jag började få mersmak av det. ”Det är ju kul att ha en mor-dottersrelation som alla andra”.
Sedan trillade jag på hennes fälla igen.
Den här gången är det svårt att ta mig ur delvis för att det finns en tredje person med i bilden. Min nygifte man. Ju mer han försökte få mig att inse att mamma är pengamissbrukare och att jag måste sätta stopp på det desto mer puttade han bort mig till min mamma.
Svårt att förstå hur det fungerar. Men så är det bara.
Till slut valde jag bort de både två.
Jag flydde.
Jag åkte till mina kära svenska värdsföräldrar som jag bodde hos som utbytesstudent när jag var yngre år. De är de mest neutrala personer som jag kunde lita på. Jag visste att de ville mitt bästa. Med långa samtal med dem insåg jag att mannen min vill mig väl. Han vill skydda mig från min giriga mor.
När jag tänkte efter som stämde det de sa bra.
Mellan en man som alltid ställer upp, som älskar mig och respekterar mig. En som får mig att respektera mig själv och älska mig själv precis som jag är.
…och
En kvinna som gav mig liv. Men kanske inte har tagit hand om mig så mycket eftersom jag växte upp hos olika släktingar. En kvinna som gång på gång lurade mig på pengar. En kvinna som gav mig mer problem än glädje. En kvinna som verkar se bil, hus, motorcyklar osv viktigare än mig och min utbildning.
Vem ska jag välja? Jag klarar inte av att ha både två, tyvärr.
(Jag ryser i håret att kalla mor för ”en kvinna” på stunden jag skriver. Är det ett tecken på synder?)
Jag valde min man. Det kändes ganska läskigt. Män är utbytbara men inte mamma – det är ”våra” regler. Har jag kapat bort mina rötter? Jag vet inte.
Jag flyttade tillbaks till min man. Jag erkände att han hade rätt. Men det gick inte över en natt att ställa om sig och sin inställning. Det var en lång process att verkligen erkänna att ”min mor älskar inte mig, hon älskar pengar”. Mannen min försökte förklara att det inte handlar om det utan det handlar om ett missbruk och att jag måste tala om det för henne för att få stopp på det.
Jag vet inte. Jag har inte ens lyckats rädda pappas liv från alkoholmissbruk fast det var ett uppenbart problem. Hur skulle jag kunna göra någonting åt mammas ”pengamissbruk”? Ett begrepp som inte ens finns på mitt språk!
Och jag orkar föresten inte ta tag i problemet. Jag är för svag för det.
Jag orkar inte kämpa emot manipulationer från mamma. Hon vet hur hon ska ta mig, men jag vet inte hur jag ska hantera henne.
Jag orkar inte.
Jag valde att inte ringa henne.
Många gånger saknar jag henne. Även drömmer om henne, hennes mor, hennes bror. Men jag är ganska beslutsam av mig. Har jag bestämt mig att inte ringa då blir det så.
Många gånger ville jag ringa henne. Men jag var fortfarande arg. Arg att det alltid måste vara jag som gör någonting. Att det alltid är på hennes villkor när det gäller vår relation. Arg på att hon inte visar någon ansträngning att få det här att fungera som en vanlig familj.
Men helt plötsligt så ringde hon mig efter att par trev månader utan kontakt.
Hon lät glad. Jag blev glad.
Jag ringde upp henne. Vi pratade länge. Jag skrattade.
Hon sa ”det var länge sedan jag hörde dig skratta så”.
Jag kunde slänga ur mig lite otrevligheter som hon förtjänade, men jag gjorde inte det.
Jag vet inte varför. Jag vågar inte. Jag klarar inte av att prata med henne. Att få henne att inse hur mycket hon förstört för mig och mitt förhållande.
Svag kulturrebell
