En thailändskas röst - det sitter djupare än ni kan ana

Status
Ej öppen för ytterligare svar.
B

Bergamot

Gäst
Synder som man inte orsakat
Kamm tii mai dai ga (กรรมที่ไม่ได้ก่อ)

Många gånger undrar jag om jag är en rebell. Kulturrebell!
Många saker som finns i mitt blod säger emot saker som jag känner.
Många gånger känner jag mig rädd. Rädd att vara ensam om en sådan känsla.

Men med mitt arbete har jag förstått att jag inte är så ensam som jag trodde. Det kanske är fler där ute som känner precis som jag, men inte vågar uttrycka sig öppet om det. Det är ju en synd att prata illa om sina föräldrar – enligt ”våra” regler!

Jag har inte heller vågat uttrycka det öppet förrän nu.
Innerst inne i mig är jag rädd för att hamna i helvetet. Konstigt men sant!

Ibland när det går dåligt för mig undrar jag om det kan bero på att jag brutit mot ”våra” regler. Att man ska respektera och hedra sina föräldrar till varje pris i synnerhet sin mor.

Redan som barn matades vi med en hedrar-modern-sång, Ka: na:m nåmm (ค่าน้ำนม) Jag gråter fortfarande när jag hör den sången. Den är så fin. Den talar om vilket hårt arbete, hur mycket modern måste offra för sitt barn. Mjölken som jag dricker är blod från mammas bröst. Det är tack vare mammas blod och svett jag växte upp. Det är tack vare mammas mage jag blev till liv. Jag ska vara tacksam för min mamma!

Jag ska vara tacksam för att mamma gav mig liv och uppfostrade mig.

Inte konstigt att vi thailändska tjejer känner oss så tacksamma för den uppoffring våra mammor gjort. Det är så självklart! Alla känner så. Känner man inte så är man en dålig dotter. Och en dålig dotter kommer att ha ett dåligt liv om hon lever och hamna i helvetet när hon dör. Vem vågar tar chansen att hamna i helvetet? Det är nog bäst att ta det säkra före det osäkra. Hedra din mor!

Jag minns när jag en gång stod och pratade med min bror under farmors begravning.
”Varför lämnade mor och far oss?” frågade jag.
”De var tvungna, de fick oss när de studerade” svarade han.
”Jag kan förlåta dem för den delen. Men jag har svårt att förlåta mor för vad hon gjort och inte gjort mot mig som vuxen” fortsatte jag.
”Men du måste. Hon är den enda vi har nu. Du kommer att ångra dig annars.
Det är dessutom en bra karma att hedra sina föräldrar. Det hjälper dig till ett bättre liv” fortsatte han.
”Jag skiter väl i det. Jag ska inte vara snäll mot henne för att få ett bra liv i gengäld. Jag gör det bara om jag känner för det” envisades jag.

Åren gick.

Min svenska man och jag separerade. Jag väntade ett par veckor innan jag ringde mor och berättade om separationen. Hon blev glad för hon och mitt ex kom inte så bra överens med varandra. Jag fick reda på det sedan att mor hade slängt bort sin dotter - att hon inte hade någon dotter längre. Bandet var kapat då jag valde min man förre henne.

Dagen efter fick jag samtal från Thailand att mor åkte in på akut.

Snabbt skaffade jag fasttelefon för att kunna ringa mor billigt för att stödja henne.
Jag ringde henne varje dag under tiden hon vårdades på sjukhuset.
Jag fick en speciell känsla. En lycka av att uppföra sig som en vanlig ”bra” dotter enligt ”våra” regler. Jag började få mersmak av det. ”Det är ju kul att ha en mor-dottersrelation som alla andra”.

Sedan trillade jag på hennes fälla igen.
Den här gången är det svårt att ta mig ur delvis för att det finns en tredje person med i bilden. Min nygifte man. Ju mer han försökte få mig att inse att mamma är pengamissbrukare och att jag måste sätta stopp på det desto mer puttade han bort mig till min mamma.
Svårt att förstå hur det fungerar. Men så är det bara.

Till slut valde jag bort de både två.
Jag flydde.

Jag åkte till mina kära svenska värdsföräldrar som jag bodde hos som utbytesstudent när jag var yngre år. De är de mest neutrala personer som jag kunde lita på. Jag visste att de ville mitt bästa. Med långa samtal med dem insåg jag att mannen min vill mig väl. Han vill skydda mig från min giriga mor.

När jag tänkte efter som stämde det de sa bra.

Mellan en man som alltid ställer upp, som älskar mig och respekterar mig. En som får mig att respektera mig själv och älska mig själv precis som jag är.
…och
En kvinna som gav mig liv. Men kanske inte har tagit hand om mig så mycket eftersom jag växte upp hos olika släktingar. En kvinna som gång på gång lurade mig på pengar. En kvinna som gav mig mer problem än glädje. En kvinna som verkar se bil, hus, motorcyklar osv viktigare än mig och min utbildning.
Vem ska jag välja? Jag klarar inte av att ha både två, tyvärr.

(Jag ryser i håret att kalla mor för ”en kvinna” på stunden jag skriver. Är det ett tecken på synder?)

Jag valde min man. Det kändes ganska läskigt. Män är utbytbara men inte mamma – det är ”våra” regler. Har jag kapat bort mina rötter? Jag vet inte.

Jag flyttade tillbaks till min man. Jag erkände att han hade rätt. Men det gick inte över en natt att ställa om sig och sin inställning. Det var en lång process att verkligen erkänna att ”min mor älskar inte mig, hon älskar pengar”. Mannen min försökte förklara att det inte handlar om det utan det handlar om ett missbruk och att jag måste tala om det för henne för att få stopp på det.

Jag vet inte. Jag har inte ens lyckats rädda pappas liv från alkoholmissbruk fast det var ett uppenbart problem. Hur skulle jag kunna göra någonting åt mammas ”pengamissbruk”? Ett begrepp som inte ens finns på mitt språk!

Och jag orkar föresten inte ta tag i problemet. Jag är för svag för det.
Jag orkar inte kämpa emot manipulationer från mamma. Hon vet hur hon ska ta mig, men jag vet inte hur jag ska hantera henne.
Jag orkar inte.
Jag valde att inte ringa henne.

Många gånger saknar jag henne. Även drömmer om henne, hennes mor, hennes bror. Men jag är ganska beslutsam av mig. Har jag bestämt mig att inte ringa då blir det så.

Många gånger ville jag ringa henne. Men jag var fortfarande arg. Arg att det alltid måste vara jag som gör någonting. Att det alltid är på hennes villkor när det gäller vår relation. Arg på att hon inte visar någon ansträngning att få det här att fungera som en vanlig familj.

Men helt plötsligt så ringde hon mig efter att par trev månader utan kontakt.
Hon lät glad. Jag blev glad.
Jag ringde upp henne. Vi pratade länge. Jag skrattade.
Hon sa ”det var länge sedan jag hörde dig skratta så”.
Jag kunde slänga ur mig lite otrevligheter som hon förtjänade, men jag gjorde inte det.

Jag vet inte varför. Jag vågar inte. Jag klarar inte av att prata med henne. Att få henne att inse hur mycket hon förstört för mig och mitt förhållande.


Svag kulturrebell
 
S

Shaowpanyaa

Gäst
"Bergamot " sa:
Synder som man inte orsakat
Kamm tii mai dai ga (กรรมที่ไม่ได้ก่อ)

Många gånger undrar jag om jag är en rebell. Kulturrebell!
Många saker som finns i mitt blod säger emot saker som jag känner.
Många gånger känner jag mig rädd. Rädd att vara ensam om en sådan känsla.

Men med mitt arbete har jag förstått att jag inte är så ensam som jag trodde. Det kanske är fler där ute som känner precis som jag, men inte vågar uttrycka sig öppet om det. Det är ju en synd att prata illa om sina föräldrar – enligt ”våra” regler!

Jag har inte heller vågat uttrycka det öppet förrän nu.
Innerst inne i mig är jag rädd för att hamna i helvetet. Konstigt men sant!

Ibland när det går dåligt för mig undrar jag om det kan bero på att jag brutit mot ”våra” regler. Att man ska respektera och hedra sina föräldrar till varje pris i synnerhet sin mor.

Redan som barn matades vi med en hedrar-modern-sång, Ka: na:m nåmm (ค่าน้ำนม) Jag gråter fortfarande när jag hör den sången. Den är så fin. Den talar om vilket hårt arbete, hur mycket modern måste offra för sitt barn. Mjölken som jag dricker är blod från mammas bröst. Det är tack vare mammas blod och svett jag växte upp. Det är tack vare mammas mage jag blev till liv. Jag ska vara tacksam för min mamma!

Jag ska vara tacksam för att mamma gav mig liv och uppfostrade mig.

Inte konstigt att vi thailändska tjejer känner oss så tacksamma för den uppoffring våra mammor gjort. Det är så självklart! Alla känner så. Känner man inte så är man en dålig dotter. Och en dålig dotter kommer att ha ett dåligt liv om hon lever och hamna i helvetet när hon dör. Vem vågar tar chansen att hamna i helvetet? Det är nog bäst att ta det säkra före det osäkra. Hedra din mor!

Jag minns när jag en gång stod och pratade med min bror under farmors begravning.
”Varför lämnade mor och far oss?” frågade jag.
”De var tvungna, de fick oss när de studerade” svarade han.
”Jag kan förlåta dem för den delen. Men jag har svårt att förlåta mor för vad hon gjort och inte gjort mot mig som vuxen” fortsatte jag.
”Men du måste. Hon är den enda vi har nu. Du kommer att ångra dig annars.
Det är dessutom en bra karma att hedra sina föräldrar. Det hjälper dig till ett bättre liv” fortsatte han.
”Jag skiter väl i det. Jag ska inte vara snäll mot henne för att få ett bra liv i gengäld. Jag gör det bara om jag känner för det” envisades jag.

Åren gick.

Min svenska man och jag separerade. Jag väntade ett par veckor innan jag ringde mor och berättade om separationen. Hon blev glad för hon och mitt ex kom inte så bra överens med varandra. Jag fick reda på det sedan att mor hade slängt bort sin dotter - att hon inte hade någon dotter längre. Bandet var kapat då jag valde min man förre henne.

Dagen efter fick jag samtal från Thailand att mor åkte in på akut.

Snabbt skaffade jag fasttelefon för att kunna ringa mor billigt för att stödja henne.
Jag ringde henne varje dag under tiden hon vårdades på sjukhuset.
Jag fick en speciell känsla. En lycka av att uppföra sig som en vanlig ”bra” dotter enligt ”våra” regler. Jag började få mersmak av det. ”Det är ju kul att ha en mor-dottersrelation som alla andra”.

Sedan trillade jag på hennes fälla igen.
Den här gången är det svårt att ta mig ur delvis för att det finns en tredje person med i bilden. Min nygifte man. Ju mer han försökte få mig att inse att mamma är pengamissbrukare och att jag måste sätta stopp på det desto mer puttade han bort mig till min mamma.
Svårt att förstå hur det fungerar. Men så är det bara.

Till slut valde jag bort de både två.
Jag flydde.

Jag åkte till mina kära svenska värdsföräldrar som jag bodde hos som utbytesstudent när jag var yngre år. De är de mest neutrala personer som jag kunde lita på. Jag visste att de ville mitt bästa. Med långa samtal med dem insåg jag att mannen min vill mig väl. Han vill skydda mig från min giriga mor.

När jag tänkte efter som stämde det de sa bra.

Mellan en man som alltid ställer upp, som älskar mig och respekterar mig. En som får mig att respektera mig själv och älska mig själv precis som jag är.
…och
En kvinna som gav mig liv. Men kanske inte har tagit hand om mig så mycket eftersom jag växte upp hos olika släktingar. En kvinna som gång på gång lurade mig på pengar. En kvinna som gav mig mer problem än glädje. En kvinna som verkar se bil, hus, motorcyklar osv viktigare än mig och min utbildning.
Vem ska jag välja? Jag klarar inte av att ha både två, tyvärr.

(Jag ryser i håret att kalla mor för ”en kvinna” på stunden jag skriver. Är det ett tecken på synder?)

Jag valde min man. Det kändes ganska läskigt. Män är utbytbara men inte mamma – det är ”våra” regler. Har jag kapat bort mina rötter? Jag vet inte.

Jag flyttade tillbaks till min man. Jag erkände att han hade rätt. Men det gick inte över en natt att ställa om sig och sin inställning. Det var en lång process att verkligen erkänna att ”min mor älskar inte mig, hon älskar pengar”. Mannen min försökte förklara att det inte handlar om det utan det handlar om ett missbruk och att jag måste tala om det för henne för att få stopp på det.

Jag vet inte. Jag har inte ens lyckats rädda pappas liv från alkoholmissbruk fast det var ett uppenbart problem. Hur skulle jag kunna göra någonting åt mammas ”pengamissbruk”? Ett begrepp som inte ens finns på mitt språk!

Och jag orkar föresten inte ta tag i problemet. Jag är för svag för det.
Jag orkar inte kämpa emot manipulationer från mamma. Hon vet hur hon ska ta mig, men jag vet inte hur jag ska hantera henne.
Jag orkar inte.
Jag valde att inte ringa henne.

Många gånger saknar jag henne. Även drömmer om henne, hennes mor, hennes bror. Men jag är ganska beslutsam av mig. Har jag bestämt mig att inte ringa då blir det så.

Många gånger ville jag ringa henne. Men jag var fortfarande arg. Arg att det alltid måste vara jag som gör någonting. Att det alltid är på hennes villkor när det gäller vår relation. Arg på att hon inte visar någon ansträngning att få det här att fungera som en vanlig familj.

Men helt plötsligt så ringde hon mig efter att par trev månader utan kontakt.
Hon lät glad. Jag blev glad.
Jag ringde upp henne. Vi pratade länge. Jag skrattade.
Hon sa ”det var länge sedan jag hörde dig skratta så”.
Jag kunde slänga ur mig lite otrevligheter som hon förtjänade, men jag gjorde inte det.

Jag vet inte varför. Jag vågar inte. Jag klarar inte av att prata med henne. Att få henne att inse hur mycket hon förstört för mig och mitt förhållande.

¦nbsp;
Svag kulturrebell¦nbsp;
Hej Magrood, :wai:

Tack för ett läsvärt och lärorikt inlägg! :nod: :thumbsup:
Du är en modig tjej som törs berätta och bjuda på dig själv så där.Hoppas att det samtidigt hjälper dig själv lite att få lätta på hjärtat ditt?
Jag kanske kommer tillbaka med fler kommentarer senare om jag har något konstruktivt att säga,men för tillfället vill jag dock säga att ingen har helt rätt om allt här i livet eftersom det är omöjligt att veta hur andra personer verkligen känner.De underliggande, primitiva motivationerna som styr en människas beteende känner nog inte ens kännaren av känslor själv till. ;D
Jag upphör inte att förvånas över hur väl du behärskar svenska språket!
Eftersom språket återspeglar kulturen och ett riktigt bra användande av ett modersmål förutsätter att man också lever kulturen där det talas,så kan det faktumet kanske förklara en del av ditt dilemma?¦nbsp; :eek:
Det blir lite som ett moment 22....The better you get at Swedish and the more you get adapted to Swedish culture,the more alianated you'll also become to your motherland's counterparts. กลืนไม่เข้าคายไม่ออก gleun mâj kâo kaaj mâj ååk

Tack igen för dina intressanta skriverier. :wai:
m.v.h.
Shaowpanyaa
 
S

Shaowpanyaa

Gäst
"Bergamot " sa:
Synder som man inte orsakat
Kamm tii mai dai ga (กรรมที่ไม่ได้ก่อ)
Jag kunde slänga ur mig lite otrevligheter som hon förtjänade, men jag gjorde inte det.

Jag vet inte varför. Jag vågar inte. Jag klarar inte av att prata med henne. Att få henne att inse hur mycket hon förstört för mig och mitt förhållande.
[move]Mom isn't always right,but...she's always Mom,right? :wai:[/move]


m.v.h.
Shaowpanyaa
 
A

Anonym

Gäst
Verkligen en fin och rörande berättelse.

Det du skriver är mycket intressant. Jag känner igen mig nåt otroligt, min mor är nämligen spelberoende och därför beroende av pengar som hon själv inte har.

Jag växte upp i Sverige, malmö. Pratar flytande svenska och min thailändska är si sådär.

Det här med att prata med sin mor om hur mycket hon har förstört ens liv är mycket svårt. Jag har fortfarande inte tagit till mig mod att konfrontera henne fastän jag vill. Ibland drömmer jag till och med om det, jag drömmer om att vräker ur mig allt jag vill ha sagt.

Att jag nu har bosatt mig i Phuket beror lite på att jag vill komma långt bort från min mamma. Så att hon inte ska kunna be mig om pengar, att hennes pengaproblem förblir hennes och inte mina.

Det du skriver är så sant, kulturkrock är vad det är. Man blir förvirrad!
 
A

Anonym

Gäst
Jag tycker du är en STARK kulturrebell Bergamot! Tyvärr är den ekonomiska "misshandeln" av barn ett mycket stort problem bland thailändare.
 
B

Bergamot

Gäst
Tack så mycket för era fina inlägg.
Mycket värdefulla.

.....Jag skrev mest för att lätta på trycket. Att skriva har alltid varit mitt bästa verktyg att uttrycka mina starka känslor.

.....Jag skickade upp det för att vara en röst för thailändska tjejer som sitter/har suttit i samma situation som jag.

.....Jag skickade upp det med hopp på att fler svenska killar skulle ha större förståelse för tjejer som sitter där. Det är kanske inte alla som kan uttrycka sig och förklara exakt hur man känner och vad man är utsatt för. Det handlar inte bara om språket utan även en vana att kunna uttrycka sina djupaste känslor.

.....Jag vill inte svartmåla mammorna i Thailand.

Jag har fått så många intressanta tankar från er. Det är jag tacksam för.
Det som jag tänkt på många gånger är vad Kim från TT sa "thailändare känner precis samma "tvång" att hjälpa sina föräldrar som vi svenskar gör med våra barn som vi hjälper och stödjer ekonomiskt samt på alla andra upptänkliga sätt vilken personlighet dom än utvecklar under uppväxten"

Själv vet jag inte hur det hela kommer att bli. Jag är inställd på att prata med mor när jag kommer ner nästa gång. Vill se henne när jag pratar om det här.
Det finns en risk att vår semester blir drabbad av det.
Det finns en stor risk att mor blir sjuk, hon har hundra sjukdomar.
Men så många gånger som jag har gråtit och varit ledsen på grund av detta - det kanske är lika bra att få det utrett. Hmmmmm Tungt...

Tack så mycket
Magrood
på väg mot semester
 
A

Anonym

Gäst
Tack för att du delar dessa innersta tankar för oss.

Jag tror att du hjälper många, både Svenskar och Thailändare, med att väcka frågor och få bättre förståelse.

Jag tror detta med kärleken, tvången (eller vad man ska kalla det, för det är väl både ock), gör att vi har svårt att förstå varandra ibland och vem är det som talar, mamman eller flickvännen/frun.

Jag önskar dig lycka till när du pratar med mamma, förhoppningsvis kan du få henne att förstå hur svenskar känner det och ni kan mötas någonstans mitt i mellan.

Du har kommit otroligt långt i "dubbelkultur". Många gånger önskar man ju att man skulle kunna se allt från båda sidor, och att man skulle kunna kompromissa ...

Ha en trevlig semester!
 

mickes_b

Nykomling
Tack för att du vågade öppna dig,det kan ju säkert hjälpa andra i liknande situation, det är ju egentligen inte min sak att lägga ett råd här eftersom det är ditt liv, men det finns ju mer än ett skäl till att du skriver detta , det ena är som du själv skriver :

Jag skrev mest för att lätta på trycket. Att skriva har alltid varit mitt bästa verktyg att uttrycka mina starka känslor.

Det andra är ett rop om hjälp!!

Kanske (om du inte har gjort det innna) kan du göra det du är bra på
nämligen som du själv skriver:

"Att skriva har alltid varit mitt bästa verktyg att uttrycka mina starka känslor."

Skriv till din mamma kanske just detta brev eller det du vill hon skall veta men som du inte "vågar" muntligt delge av respekt för henne och ditt "kultur" incitament.

Kanske hon då inser att hon har en dotter som Älskar henne jättemycket fast hon använder "språket utanom" (om du förstår vad jag menar) För som du också säger "she is my mom right" .

Vi brukar också säga att "äpplet faller inte så långt från stammen" och båda har sin syn på saken och självklart samma "envishet" (utöver problemen) Oavsett vad din mamma och andras föräldrar har för problem , är jag helt säker på attt hon/dom älskar sina barn!

(Jag vet har haft föräldrar/barnproblem själv)

Ditt brev var så bra att jag "kände" den hopplös kärlek du har till din mamma, och att du valde att stå på egna ben var väldigt positivt för om du inte har egen kraft så kan du heller inte lösa problemet, skönt att höra att du också valde att berätta för den du också älskar, din man!
Ditt brev fick min ögonvitor röda och om detta inte påverkar din mamma så kan jag ju bara beklaga, MEN ! Du själv har ju också gett dig styrkan tillbaka och skulle brevet inte göra saken bättre så finns det ju inte mkt mer du kan göra än detta där du berättar hur du känner.

Under tiden och förhoppningsvis för evigt så blir du lycklig med den man som älskar dig lika mkt som du älskar honom!

Så glöm aldrig att visa vem du älskar!

Med Vänliga Hälsningar
Michael
 
B

Bergamot

Gäst
Micke

Tack för ditt meddelande ka.
Mor kan bli sjuk mycket lätt. Hon har astma, SLE, högt blodtryck ...
Jag är rädd att hon skulle bli sjuk, vilket hon säkertligen kommer att bli om jag ta upp något jobbigt. Jag tror att det är det som gör det hela svårare.
Det är en rädsla som jag har.

Jag vet inte om jag älskar henne eller inte. Jag tror inte det. Eller är det bara försvarsmekanism - att tro att man inte älskar sin mor. Jag vet inte.
Men jag har en plikt gentemot henne. Hon är min mor. Hon har gett mig liv.

Har pratat allvarligt med henne en gång för kanske tio år sen. "Mamma, jag älskar inte dig".

Men far och farmor - de personerna som älskade mig och som jag älskade mest gick bort båda två.
Jag har ingen rot kvar förutom mor i princip.


Kram
Magrood
 
Status
Ej öppen för ytterligare svar.

Liknande trådar

 
Topp