http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Thailand/Fordjupning/
Rebellerna i södra Thailand
Det historiska sultanatet Patani Darussalam bestod av områden som nu dels ligger i norra Malaysia, men också i de thailändska provinserna Narathiwat, Pattani, Yala och Satun. De tre förstnämnda ligger längs med Siam-viken på Thailands östkust, där mer än tre fjärdedelar av alla invånare är muslimer och de flesta pratar malaysiska. I Satun, som ligger på västkusten, har befolkningen blandats upp mer och det vanligaste språket är thailändska.
Ända sedan provinserna blev en del av kungariket Siam så har det funnits en viss folkopinion som har varit negativ mot att styras från Bangkok. Ett kortlivat folkligt uppror misslyckades 1948. Istället så förstärkte den thailändska militären sina baser i området, vilket också gjorde att de kunde hjälpa britterna att kämpa mot CPM under 1950-talet.
I början av 1960-talet bildades det flera organisationer som genom väpnad kamp ville skilja Patani från Thailand. Målen varierade, vissa av grupperna slogs för ett självständigt Patani, medan andra i första hand slogs för att införliva provinsen i Malaysia. Flera av de organisationerna, som till exempel BRN (Barisan Revolusi Nasional, den nationella revolutionära fronten) och PULO (Pertubuhan Perpaduan Pembebasan Patani, Patanis förenade frihetsorganisation) finns fortfarande kvar.
Den thailändska hemliga polisen upptäckte de flesta av de här grupperna innan de hade börjat sin kamp. Istället så valde många att samarbeta med kommunisterna, CPT, då de hade större resurser. Militärens envisa jakt på kritiker gjorde att en stor del av de aktiva medlemmarna tvingades gömma sig utomlands. De flesta grupperna fortsatte att sprida sitt budskap, vissa av dessa grupperingar använde sig av våld i sina kampanjer. Detta våld skedde dock oftast i sammanhang där ingen människa kom till skada, exempelvis sprängattentat mot tomma lokaler, eller bombattentat mot tomma järnvägsvagnar.
De mer religiöst influerade motståndarna till den thailändska regimen blev starkare i mitten av 1990-talet när en grupp män återvände till Patani efter att ha slagits som frivilliga för mujahideen i Afghanistan. De återuppväckte en grupp som varit nedlagd i några år; GMIP (Gerakan Mujahidin Islam Patani, den muslimska motståndsrörelsen i Patani). De kontaktade de andra ledarna för grupper som ville ha självständighet och bestämde sig för en stor offensiv under andra halvan av 1997.
Under sex månaders tid attackerades regeringsrepresentanter i området, nio personer dödades. Detta var den högsta dödssiffran på över tio år. Som en konsekvens grep militären många av separatiströrelsens ledare, de som kom undan flydde utomlands. Efter det var området, under några år, lugnare än tidigare.
Under 2001 så började det ske en del attacker i området, men de bestod framförallt av bomber som sprängdes mitt i natten på järnvägsstationer så ingen blev skadad. Premiärminister Thaksin skyllde på ”banditer” och kritiserade militären och polisen i området för att de inte kunde få stopp på bomberna. Han misstänkte att det var delar av militären som själva hade gjort eller betalat kriminella för att spränga bomber så att de skulle få behålla sina militärbaser i området. Det blev allt fler attacker i området under de följande åren men de ledde fortfarande oftast inte till några dödsoffer.
Några dagar efter nyårsafton 2004 blev konflikten i Patani plötsligt välkänd. Flera hundra personer attackerade ett militärläger i Narathiwat och flydde med fyrahundra gevär samtidigt som de dödade fyra soldater. Thaksin införde undantagstillstånd även om han fortfarande hävdade att det var ”banditer” som var ansvariga och han spekulerade att vapnen skulle säljas till gerillan i den då pågående konflikten i Aceh i Indonesien.
Under den tiden började militären sätta upp vägspärrar runt om i provinserna, i ett försök att få tag på de ansvariga. Den 28 april 2004 attackerades elva olika vägspärrar och under striderna dödades mer än hundra personer. Regeringen hävdade att de som dödades alla hade varit stridande men det visade sig efteråt att de flesta av dem haft väldigt få, eller inga vapen alls. Ännu värre var beskedet om att 32 personer hade dödats inne på området för den historiska Kru-Ze moskén i Pattani, och det verkade som de flesta av dem mer eller mindre blivit avrättade av militären.
Nu började även de delar av lokalbefolkningen i södra Thailand som inte stödde rebellerna bli allt mer kritiska mot regeringen. Den värsta incidenten skedde 25 oktober 2004, då hundratals demonstranter samlades utanför polisstationen i Tak Bai för att protestera mot att lokala ungdomar hade gripits. När armén kom till platsen så bestämde de sig för att gripa många i folkmassan. De gripna bakbands, misshandlades och lastades in i lastbilar, för att sedan föras till närmsta militärbas. Under resan klämdes 78 personer ihjäl, och man tror dessutom att sju personer avrättades av militären.
Efter händelserna i Tak Bai ökade antalet attacker kraftigt. Sedan dess har det skett flera attacker varje vecka, både mot militära mål, men också mot civilbefolkningen i området. Det är fortfarande oklart exakt vilka det är som ligger bakom våldet i södra Thailand eftersom väldigt få uttalanden har gjorts från rebellerna.
Det antas att det är en samling olika grupper som samarbetar, och de personer som har visat sig villiga att förhandla har ingen, eller väldigt lite, kontakt med dem som är drivande i konflikten. Konflikten är fortfarande aktiv. Våldet har fortsatt med attacker nästan varje dag, rebellerna riktar ofta sina attacker mot personer som arbetar inom det statliga skolsystemet, såsom lärare och rektorer eftersom de tycker att skolsystemet är en del av den Thailändska statens taktik för att få människor att bli mer likriktade.
Under 2007 inledde regeringen en stor offensiv som gick ut på att göra massarresteringar av misstänkta i konfliktområdet. Nästan 2000 personer greps under två månader och kritiken var skarp från organisationer som bevakar mänskliga rättigheter. Ett exempel på brott mot de mänskliga rättigheterna som den thailändska regeringen anklagas för är olika former av tortyr i syfte att få fram information.
Regeringen har även under senare år börjat dela ut vapen till ”frivilliga” i konfliktområdet och under 2007 och 2008 anlitade militären ett stort antal sådana. De har kortare utbildning och lägre löner än vanliga soldater och är därför billigare i drift. Ett stort problem är dock att dessa frivilliga har visat mycket liten respekt för mänskliga rättigheter och också varit inblandade i korruption i högre utsträckning än andra militärer.
Konflikten i södra Thailand fortsatte 2009, den följde samma mönster som tidigare, det vill säga beskjutningar av lärare och statsanställda, samt attacker mot rebeller, och misstänkta rebeller från regeringsstyrkornas sida. Även om konflikten fortsatt har intensiteten minskat något. Anklagelser om brott mot de mänskliga rättigheterna uttrycks med jämna mellanrum och riktas både mot regeringen och mot de separatistiska rebellerna.
