J
janneungern
Gäst
MIN RESA TILL KINA
En dröm har gått i uppfyllelse, jag har fått uppleva och leva i Kina under ett antal månader. Drömmer gör vi ju alla till mans, men denna upplevelse har sprängt alla gränser.
Resan gick från Köpenhamn till Schweiz, två timmars väntan i Tobleronelandet och sen vidare till Beijing. Flygtid allt som allt 13 timmar.
När kapten tackade för att vi flugit med Swiss Air tänkte jag att nu börjar allvaret, med stök och koll på koll i pass och bagage. Döm om min förvåning , allt gick som på lina, inga större problem, bara en enkel koll av pass och visum. Resan skulle ju gå vidare till Yichang, en resa på allt som allt 2 timmar med inrikesflyg, men först om 3,5 timme!
Timmarna fick jag försöka att gå, genom att strosa runt på Beijing Airport. När apostlahästarna börja vekna fick man sätta sig och vila på en av de otal stolar som fanns tillhanda. Vid första vilan kom en liten snedögd kines fram till mig och tilltala mig på engelska. Jaha tänkte jag med svensk misstänksamhet, det är nog en sån där som snurrar runt bland turister och försöker lura skjortan av dom! Men ack va jag bedrog mig. Det visade sig vara en genomtrevlig 25 årig student som såg sin chans att träna på sin engelska. Han ville till och med bjuda på mat, men jag fega och kom med en dålig ursäkt att jag fortfarande var mätt efter den stora måltiden ombord på flyget. Att jag fega berodde nog på att jag såg mig själv sitta och sprätta iväg maten åt alla håll med de kinesiska ätpinnarna, utan att få något som helst i mig.
Hur som helst, tiden gick fort på Beijing Airport, tack vare min första kontakt med en invånare från Mittens Rike.
KINA RESAN BÖRJAR PÅ ALLVAR!!
Tiden gick mot avgång, så vi tog farväl av varandra och jag styrde stegen mot inrikeshallen. Vid inrikeshallens ingång stod en vakt och kollade biljetterna och skulle det visa sig även flygskattbiljett, vilket denna svensken inte hade! Jaha var får jag tag i en sån? Frågade jag. Där! sa han och pekade med handen mot ett område som var stort som en fotbollsplan! Efter en halvtimmes vandring fram och tillbaks lyckades jag få tag i en biljett och gick lycklig tillbaks till inrikes hallen. Eftersom jag nu hade den åtråvärda pappersbiten blev jag insläppt.
Nu så här i efterhand har jag förstått att det var här, efter att ha visat min biljett, som kinaäventyret började.
För framför mig böljade ett hav av människor och div bagage som skulle någonstans med flyg ut i Kina. Enormt är bara förnamnet om jag ska beskriva den känsla som upplevelsen är att i stort sett utan egen vilja bli förflyttad i detta stora folkhav. Men hör och häpna jag kom fram till rätt flight, och fick sitta i första klass!
Känslan av och sätta sig ner i fåtöljen och bli omhändertagen, serverad div kalla drycker av den vänliga värdinnan på China Air, kan väl bara beskrivas så här!
Tänk er en fredag, du har slitit hela veckan, ramlar nästan ur bilen av trötthet innan den stannat på uppfarten och du funderar ska jag orka fram till dörren? Då! Dörren öppnas, en änglalik varelse uppenbarar sig, som visar sig vara hustrun! Lotsar dig in i favoritfåtöljen där hon på bordet redan har dukat fram en god whisky. Så här skön var känslan när jag sjönk ner i flygstolen. Efter en god måltid, kom flygvärdinnan med en liten present, en hårborste med massagefunktion!
Jag tittade både en och två gånger på borsten. Var det en pik till mig eller? Jag som är skabbhuad, vad skulle jag med en massageborste? Nåväl, efter två timmars resa var vi framme på Yichangs flygplats. Normalt på en flygning sitter man kvar tills skylten ”fasten seat bealts” släcks, men inget är normalt i Kina fick jag lära mig snabbt. Strax efter hjulen skrek till i asfalten reste sig 75% av resenärerna upp och börja plocka fram sitt handbagage. Kaoset var värre än en mellandagsrea! Mitt i all denna kaos fanns där tydligen en viss ordning, för vi kom av planet hela och nåt så när rena!!
Efter sedvanlig väntan på bagaget drog jag mig ut mot utgången för jag visste inte om jag skulle bli hämtad eller ej. Döm om min förvåning, bland en klunga på ett 50-tal kineser stod en kostymklädd herre med en skylt i handen med texten Mr Jan Olofsson. Klockan var halv elva på kvällen. Trött efter flygningen slängde jag mig själv och bagaget in i en Jeep och färden gick in mot Yichang City. Körstilen var typiskt kinesisk, helljus i alla lägen, veva ner rutan varannan kilometer och harkla sig djupt och spotta ut en loska i mörkret. Jag tänkte att stackarn har nog problem med halsen , men detta skulle visa sig vara rätt allmänt inte bara bland chaufförer utan även bland s.k vanligt folk.
Kanske var det för att liva upp färden som den gick i mycket hög hastighet. Bilar passerades både till höger och vänster, snacka om adrenalinkick! Tröttheten efter resan var som bortblåst!! Klockan 2400 landa vi framför Tao Hua Ling hotel, ett fyrstjärnigt hotell som skulle vara mitt hem ett antal månader framöver. Efter diverse småproblem vid incheckningen stupade jag i säng med tidsskillnad och en helvetisk massa intryck snurrande i huvudet.
SIGHTSEEING PÅ STAN.
Morgonen därpå , en söndag förresten, gick jag ut på stan, efter att ha ätit en god frukost.
Byggnaderna i stan var en salig röra mellan slum och toppmoderna höghus. Det moderniseras med samma fart som det körs bil. Jag styrde stegen mot den berömda floden Yangtze. Efter en halv timmes promenad och ett trettiotal ”Hello” till folk som hälsa på mig, var jag framme vid den berömda floden.
I ovankant flodbädden hade man byggt två stycken takförsedda pelarbyggnader, med typiskt kinesiskt uppåtsvängt takskägg. I det ena av detta hus idka man någon slags husmorsgymnastik med röda handdukar i handen. I det andra huset satt ett gäng äldre gentlemän och spela på ett kinesiskt stränginstrument. Ljudet som kom från dessa instrument var skrikigt men typiskt kinesiskt. De grabbar som inte hade instrument med sig, bytades om att sjunga smärtande och klagofyllda sånger.
Jag bjöds in i gemenskapen och blev erbjuden en sittplats bland ”gänget”. Alla var mycket engagerade i uppträdandet, fast jag inte förstod ett dugg vad de sjöng om, så fick jag en viss uppfattning om vad den kinesiska folksjälen handlar om. Efter en dryg timmes underhållning, tog jag farväl och drog vidare på stan.
Jag styrde stegen mot den s`k matgatan. På denna gata trängdes, matstånd, matgäster, nyfikna, vespor och cyklar i en salig röra. Här kunde man få allt i matväg. Jag vill inte nämna något med tanke på mina döttrars reaktioner, då de är en blandning av vegetarianer och sanna djurvänner. MEN MAN KUNDE FÅ ALLT!!!!
Gatorna var för övrigt uppdelade i varor. Det fanns t ex färggator, tyggator, steggator, skruv och muttergator, stålgator och naturligtvis bargator.
Folks nyfikenhet på oss västerlänningar var stor. En del kinesers möte med en långnäsa kunde bli smärtsam. Det hände mig två ggr att jag mötte en cyklande kines som tittade nyfiket på en, och man tänkte ”det var hemskt vad han glor, men det kan jag bjuda på”. Man hade inte tänkt färdigt tanken förrän man hörde ett djävulskt skrammel bakom en och där låg cykel och kines i en enda röra!!!.
På tal om olyckor så har jag väl aldrig sett så mycket trafikolyckor som här. Två dödsolyckor och ett otal bil och lastbilskrascher, men med 1,3 milliarder människor så är det inte konstigt med en del svinn. Transportsätten är många i Kina, men det konstigaste var nog ”pigtaxi”. Pigtaxi gick till så här! Ta en motorcykel, lägg en plankbit på pakethållaren, spänn fast en sugga på plankan och kör!!! Man fick passa sig djävligt noga om man var ute och gick på stan och blev passerad av detta ekipage! Suggan kunde ju få för sig att uträtta sina behov under färden!!!
ARBETET PÅ SITE
Dagarna började kl halv åtta på morgonen med en oförglömlig bussresa som brukade ta över
en timme. Oförglömlig pga över en timmes mycket skumpig väg, njurbälte rekommenderades
Oförglömlig var också resan för naturen var mycket fin, med böljande berg, små och stora floder, risfält, bambusnår, massor med mandarinträd, vattenbufflar och typiska kinahus med halmtak.
Första dagen blev jag introducerad för mina blivande kinesiska arbetskamrater vid ett möte som arrangerades av ABB. Zu,Peng, Lv, Schau, Yan, Linn, Wuu var några av namnen på de kineser som jag skulle jobba med, men även en Mr Fan och en Mr Ding!!
Denna Mr Ding skulle, trots namnet, visa sig vara en mycket duktig plåtslagare!
Mötet avlöpte för övrigt mycket lugnt, ett lugn som inte fanns i kommande möte, där alla pratade samtidigt och vissa tog emot eller ringde mobilsamtal.
Nåväl! Det är inte i möteslokalen det grova jobbet görs, så stegen gick ut mot bygget.
Plåtjobbet var ett typiskt trp-jobb, som ni vet stundtals ganska hjärndödande, men tack vare kineserna var där inte många stunder av tristess!
Första dagens jobb blev bland annat att visa killarna hur man satte upp väggplåt. En plåt på 4,5 x 1 m tog ungefär 3,5 timmar att sätta upp!!!! Vi var väl 12 knogare och 5 basar, det blir inte många öre per kvm i förtjänst om de hade haft ett ackord.
Generellt sett gick jobbet över förväntan, men det jag hade svårast att förlika mig med var nog vissa basars likgiltighet och dåliga förmåga att ta ansvar! I och för sig hittar man ju stundtals detta också hemma ibland!
Det viktiga kom jag underfund med var att bygga upp ett förtroende. Det var rätt många ggr jag fick bita ihop och försöka hitta på nya utvägar.
Till exempel skulle de klä in ett brandspjäll, Ok sa jag, jag tar måtten så kantar ni beslagen och så sätter vi upp dom tillsammans imorgon. Nästa dag när jag kom ut till siten var beslagen kantade och tre man plus två basar väntade på mig. Knogarna hade en sax och en liten falstång i nävarna. Min omedelbara reaktion blev naturligtvis, var har ni dom andra verktygen? Ni måste ha samtliga verktyg!!! Efter drygt en timme hade dom plockat fram en borrmaskin. Men? Borr, plastklubba, hammare, dragare, tumstock och penna. Var har ni dessa grejor?
Klockan var närmare två när dom kalla på mig igen, då hade dom hittat hälften av sakerna.
Som ni vet har jag jävligt lite hår mitt uppe på huvudet, hade det varit längre så hade jag slitit av stora tussar vid detta tillfälle.
Basarna fick reda på att jag gick in på kontoret och kom inte ut föränn de hade skärpt sig och plockat fram alla verktygen!!!!! Nästa dag kom dom försynt in på kontoret och fråga om jag kunde komma ut och titta?
Nästan alla verktygen hade hittats så vi hjälptes åt att klä in spjället och resultatet blev nästintill perfekt. The chinese way to do it!!!!!!!
Byggnaderna var rätt stora, två ventilhallar på vardera 60x20x20 meter med både plåt invändigt och utvändigt och med dubbla plåttak. Allt för att eliminera läckage!!!!!!
Där i mellan låg en servicebyggnad på 20x25x20 meter med endast plåt utvändigt. Alla byggnader var uppbyggda kring en stålstomme, som levererades av en finsk firma som hette PPTH. Supervisor från denna firma var en kille som hette Kai Savola. Han myntade det sanna finska uttrycket”Dom är konstiga dom här kinorna dom göör int som jag säjer, dom joobar framåt bakåt”!!!!!!!!!
ALDRIG MER MC.
Kai var en genomtrevlig kille som hade mycket hjärta och honom kom jag mycket bra överens med. Han var stundtals lite väl äventyrlig för en gammal man som mig. En söndag ringde han till mig och fråga på sin säregna finlandssvenska, om jag ville följa med honom och vara smakråd för han skulle köpa kläder. Ok, svara jag, när ska vi åka? Jag kommer fem minuter knockar din dörr, sa Kai. Vi for iväg på varsin mc-taxi, det var kuligare enligt Kai!?!? Mc:n satte fart mot Gomau, det stora köpcentrat, medan Kai skrek på cowboyvis YIHAAAAAAA!!!!!
Det sägs att när man får dödsångest spelas ens liv upp framför en. DET ÄR HELT RÄTT!
Motorcyklarna kryssade sig vilt fram i trafiken mellan dragkärror, gående, cyklar, vespor, bussar, bilar och lastbilar. Jag har fortfarande stora minnesluckor efter denna resa. Nåväl vi
Kom fram till köpcentret, men jag tror fortfarande att chauffören undrar var klösmärkena på sadeln kom ifrån.
.
Kai störta som en finsk skidlöpare uppför rulltrapporna och in på herravdelningen. Han prova både byxor o tröjor och biträdena skratta friskt åt honom, men han njöt för fulla muggar!!!!
Här e micke folk! Janne!!!! Ja fan, den gode Kai hade helt rätt. En skock av folk hade samlats runt om oss, även en vilt fotograferande kines for runt och tog bilder. Jag vet nu, hur en filmstjärna känner sig, med en folkskock och fotografer runt om sig. Vi var tvungna att fråga fotografen vem han var och var han kom ifrån. Han svara att han kom från Yichangs största tidning och att bilderna skulle komma in i tidningen nästa dag.
Mycke riktigt nästa dag var Kai och jag på första sidan av Yichang Daily. Ett minne för livet!
PRUTA,PRUTA,PRUTA.
Handla i Kina kunde vara vitt skilt från vårt sätt att handla i väst. Gick man till ett stånd på sta´n eller som vi sa ett hål i väggen, så fick man se till att pruta. Om man var på köphumör så var detta jävligt roligt
En köptur kunde gå till så här! Gå in i affären och titta lite förstrött, genast blir du erbjuden mängder av saker till bästa pris. Fråga priset på något du är intresserad av, ta bort en tredjedel av det pris du fått, blir det inte accepterat så börja gå ut från affären . Genast blir du kallad tillbaks, fortsätt argumentera om priset, gå ut igen, bli tillbakakallad, till sist, förhoppningsvis har du fått rätt pris!! Rekordet för min del var fem tillbakakallningar och då var jag jättelångt från butiken ifråga !
Sightseeingturer brukade uppfylla en del av söndagarna. Vi hyrde då i regel en taxi som körde oss hela dan. Det var rätt billigt, ungefär 200 pengar för hela dan. I de flesta fall hade vi Yuan, en hjälpligt engelsktalande taxikille till vår hjälp. Turerna brukade gå till Yichangs yttre omgivningar och längs Yangtseflodens omgivningar. Vi gjorde ett mycket trevligt besök i en droppstensgrotta, för att komma ner till grottan fick vi åka linbana längs med en dal. Färden gick tätt över trätopparna och färden gick tyst och lugnt, förutom Kai´s envisa kommentarer om att``vetsningen ärr int braa på stolparna´´Janne.. Typiskt smeder, dom har aldrig har lärt sig att vara tysta när de ska!!! Några avbitna fingernaglar senare kom vi helskinnade ner till grottan, där vi vandrade ett par kilometer i underjorden och beskådade underbara tiotusentals år gamla droppstensformationer.
Världens största dammprojekt fick också ett besök. En otrolig arbetsplats, med en 180 meter hög och 2km lång vägg. Bakom väggen kommer att samlas upptill 39 miljarder ton vatten!!!!! Tretton storstäder, 140 provinsstäder, 1352 byar och 650 fabriker kommer att sänkas när man fyller på vattnet!!!! Uppemot 2 miljoner människor behöver flyttas !!
Ett otroligt och enormt byggnadsprojekt.
Efter en stunds bilåkande brukar det sitta bra med en bit mat. Vår kinesiske vän stannade gärna till vid en lämplig restaurang, där vi på kinesers vis åt allt möjligt gott. Mer än gärna ställdes det fram”Hot-Pot”en slags gryta över eld med alla sorters kött i. Man våga inte fråga vad för sorts kött, men ibland sas det att vi fått kinesisk grythund?? Jag vet inte men grytan var alltid välsmakande vilket för övrigt all kinesisk mat var. Generellt kan man nog säga att kineser åt 75% grönsaker och 25% kött, tvärtemot oss här i väst.
KONSTEN ATT KÖA.
På tal om mat kunde man ibland behöva bryta av kinaätandet, med en enkel måltid på Mc-Donalds. Beställningen i en svensk Mc-Donalds restaurang är ju rätt enkel, men icke i Kina.
Så här gick det till. Öppna dörren, du blir överraskad och tänker, fy fan vad här är folk!!!! Ge inte upp, försök och hitta en ordnad kö! Efter ett antal fruktlösa försök får du ge upp och ge dig in på en ny strategi. Ta sikte mot en kassa och träng dig!!!! Medan du tränger dig , tappa för allt i världen inte siktet på kassan!!! Då är du såld. Hamburgare är för mig ingen önskemat, men sättet att få den på i Kina är verkligen en upplevelse!!
När man fått sin burgare, satt man och njöt vid åsynen av de övriga köande kineserna.
Nåt som aldrig heller sluta förvåna en, var de små kära flickorna och pojkarna i 6,7 års åldern, som ibland kom fram till en och sa på knagglig engelska. Welcome to China and welcome to Yichang!!!!
Vid dessa tillfälle tänkte man ofta, hur ofta går en svensk fram och säger detta till en utlänning i Sverige???????
Jag fick för övrigt ganska ofta uppleva dessa kinesers värmande vänlighet mot oss utlänningar. Bland annat hände det rätt ofta att man blev tillfrågad om man ville bli fotograferad tillsammans med en hel kinesisk familj! Fotot skulle förmodligen stå på hedersplats i något kinesiskt hem.
Extra stolt blev man när ett gäng 20-års flickor fråga om man ville bli fotograferad med dom.
Stolt som en tupp stod man där kringgärdad av en hop mörkhåriga skönheter. Men! Bakefter har jag tänkt. Fotot skulle kanske användas i avskräckande syfte!! Se sicken ful västerlänning vi träffa!!! Vi var tvungna att ta ett foto av honom! På tal om att vara stolt hände det också att man blev tillfrågad när man gick på sta’n med kameran i näven om man ville ta ett kort på deras son eller dotter.
Där som här är man stolt över sina barn men, ettbarnslagen i Kina förhöjde nog graden av stoltheten jämfört med oss i Sverige.
JAG HAR BLIVIT MAN!!!
Man, trodde jag att jag var efter tjugo års äktenskap och tre barn. Men kineserna säger att man är inte man förrän man har gått på Kinesiska muren!!!
Nåväl tänkte jag, de har kanske rätt. Så när jag var i Beijing, tog jag en taxi ut till en del av den 6000 kilometer långa muren, som heter Ba Da Ling.
Jag hade en otrolig tur med vädret den dagen! Kallt, klar himmel och strålande solsken! Jag bara njöt av den storstilade utsikten, när jag som en man stod på en av högpunkterna på muren och följde den slingrande muren med blicken. Ännu ett stort ögonblick att lägga på minnet.
SLUT, FORTSÄTTNING FÖLJER SENARE.
![:-\](/custom/smilies/undecided.gif "Undecided :-\")
