B
Bangkok_Hilton
Gäst
Här är en artikel om hur jag upplevde min första resa till Thailand för 12 år sen...
Den är publicerad i många tidningar, både i Sverige och i Thailand, men för er som aldrig varit i Thailand, bara varit där ett fåtal gånger eller som bara brukar vara turister när ni besöker Thailand, så kan den vara både värdefull o rolig...
Min första resa till det leende landet Thailand
En reseberättelse
Den första resan till Thailand var verkligen en upplevelse! Jag hade önskat mig en flygstol till Thailand i 40-årspresent och fick det också. Fickpengarna hade jag sparat ihop till själv från min dricks som turistbusschaufför. Som ensam kvinna var det lite pirrigt att ge sig iväg. Innan dess hade jag bara varit i Tyskland fem dagar som chaufför en gång, så jag hade mycket att se fram emot. Innan resan nollställde jag mig totalt, för att inte ha några som helst förväntningar och krav på vad jag skulle komma att få se. Inga listor med vad jag måste hinna med att göra eller se. Det som sker det sker. Jag överlämnade allt åt de människor jag kommer att träffa. Det de vill att jag ska se är mer värt att se. Det enda jag visste var att jag skulle bo hos min kusin och att jag hade lovat att köpa hals- och armband i silver åt resten av familjen. Jag visste också att jag inte ville se några turistattraktioner, utan endast det genuina Thailand som det verkligen är.
Det fick jag också! Inte en människa kunde ett enda ord engelska i den byn som jag hamnade i. Jag hade ingen aning om att jag var så duktig på pantomimer.
Första dagens känslor kan lätt sammanfattas: Total kaos! Andra dagens känslor: Skavsår! Tredje dagen: Gud vad varmt! På fjärde dagen kändes det som jag bott där ett halvår och efter en vecka började jag förstå att det fanns en struktur i allt kaos, även om jag inte kunde se den. Detta är ett högst funktionellt land. Allting går ut på att det ska fungera. Det får gärna se ut eller låta hur som helst bara syftet uppfylls. Inget onödigt tjafs här inte! Det lustiga är att allt fungerar också. Dagliga saker och ting flyter tio gånger bättre här än i Sverige. Byråkratin är däremot värre.
Men den som förväntar sig någon som helst likhet med Sverige ska stanna kvar hemma. I Thailand finns inga likheter med Sverige mer än möjligtvis skavsåren. Allt annat är upp och ned, ut och in eller bak o fram, med svenska mått mätt. Det underbara är att här kan man verkligen vara sig själv. Och man måste också vara det, för man kan inte språket och ljuga med kroppsspråk funkar bara inte, tro mig. Asiater är tio gånger bättre på kroppsspråk än vi, eftersom de sällan tillåts visa känslor öppet. I den byn jag bodde i fanns det endast drygt ett tjugotal vita människor, så man fick vänja sig vid att bli totalt utstirrad av allt och alla. Barnen pekar och mammorna hörs säga något som liknar do fallang, vilket jag antar kan liktydas med titta, där är en fallang! En farrang (thailändarna har svårare att säga r, så de väljer ofta l istället) är helt enkelt en vit människa. Att jag råkar var askblond och rejält tjock gör ju inte saken bättre. Jag kan inte vare sig flyta in eller gömma mig. Det är bara att vänja sig. Gör man bort sig så spelar det inte så stor roll, man är ju farrang, så det är säkert orsaken!
Redan tredje dagen började jag bli irriterad på att jag inte ens kunde fråga vad saker och ting kostade, så fr.o.m. då började jag plugga in några ord om dagen. Dagen efter kunde jag fråga vad en sak kostade och upptäckte att jag inte fattade ett ord av svaret. Kort och gott, tre timmar till av intensivträning innan man kunde lära sig räkna på thailändska (och säkert 20 år för att lära sig uttala det hyfsat). Tillsammans med alla maträtter och ingredienser som jag redan kan på thailändska, eftersom jag lagat thai-mat i Sverige i drygt sju år, blev nu livet betydligt lättare. Thailändarna äter jämt, och det är ingen lögn! På en 200 meter lång gata finns det över 50 matställen, och alla verkar gå runt ekonomiskt, konstigt nog. Helt ödesdigert för en matglad farrang med viktproblem….
Min kusins flickvän visade mig Bangkok en dag och det var stormigt, måste jag påstå. Intrycken avlöste varandra. Jag fick trots allt se den största av turistattraktioner, Guldbuddhan. Det var en imponerande syn. En mäktig känsla av kulturell ålderdom omger statyn. Man får nästan hålla i sig för att inte falla på knä inför Buddhan, vilket man gör ändå, för det verkar så rätt. Man känner sig som en myra i sammanhanget. Nog för att jag alltid ansett mig vara ateist och trots att jag de sista åren har förstått att mina åsikter skrämmande mycket överensstämmer med buddhismen, men be tänker jag inte göra! Det vet jag inte ens hur man gör. Däremot var det roligt att få åka både tuk-tuk och kanalbåt, även om oron för hälsan föresvävade mig mer än en gång. Det var fruktansvärt dålig luft i Bangkok vid den här tiden (2003). Avgaserna är så täta att de smakar i munnen, men det är kul att ha fått sett Bangkok, även om det var med lättnad jag åkte därifrån. Stackars chaufförer! Tacka vet jag den thailändska landsbygden!
Jag är och förblir oerhört tacksam för att min kusin lät mig bo hos honom och få uppleva en nästan äkta thailändsk familj. Det är en upplevelse som få turister får uppleva. Klockan sju varje morgon satt vi tillsammans vid matbordet och åt frukost. Det var en så otroligt härlig mix av språk att jag bara satt och njöt. Två personer som kan svenska, engelska och thai (min kusin och mitt kusinbarn). En som kan svenska och engelska (jag). En som kan thai och lite engelska (min kusins flickvän). Två som kan svenska och thai (mina yngre kusinbarn) samt en som bara kan thai (hemhjälpen). Någon ställer en fråga på engelska och en annan svarar med en halv mening svenska och resten på thai. Sen kommenteras frågan på en mix av engelska och thai (s.k thaiengelska). Den här känslan och upplevelsen kan jag inte förmedla till andra hur jag än försöker. Middagarna klockan sex varje dag lät likadant. Helt underbart alltså! På helgerna var vi på stranden allihop och badade, åkte bananbåt och åt (givetvis), och umgicks (de flesta thailändare sov). Då dök det ofta upp folk som de kände och vi blev nästan alltid ganska många. Att få sitta på stranden tillsammans med alla dessa härliga människor och lyssna och titta på dem, är något jag kan göra hur länge som helst. Att bara få ingå i allt detta känns som ett stort privilegium.
Redan när jag landade och först satte min fot på thailändsk mark (och möttes av den blandade lukten av avgaser och fisksås), fick jag en konstig känsla av ”Äntligen hemma” i kroppen. Trots att jag aldrig varit i Asien förut kändes det som om allting föll på plats och att jag funnit något jag alltid saknat. En mycket skum känsla, måste jag säga, som jag inte kan förklara, men jag är övertygad om att jag måste ha levt på någon liknande plats i mitt tidigare liv. Kanske inte nödvändigtvis just i Thailand, men någonstans där strukturen (den som vi västerlänningar aldrig kommer att upptäcka) är densamma. Under hela min vistelse i Thailand hade jag aldrig ont i lederna, magen eller i ryggen, något som jag har konstant i Sverige. Thaimassage, klimat, umgänge, mat…ja, kort sagt allt fick mig att må bättre. Jag vaknade alltid lätt och gick ner till frukosten, nynnandes klocka sju på morgnarna! Det har aldrig hänt i hela mitt liv, det kan jag lova! Jag upptäckte att jag egentligen inte är den där sura kärringen som jag alltid är i Sverige, utan att folk faktiskt tycker om mig. Jag hittade mig själv och efter de första två veckorna i Thailand kändes det som om jag alltid bott där. Först nu förstår jag hur trist och osocialt Sverige och svenskarna verkligen är, något som jag alltid tyckt men aldrig fått bevis för.
Folk talar om att deras semester tar slut för fort. Det upplevde aldrig jag! Tiden stod stilla och jag fick vara med om så mycket nytt (allting var nytt) att det förändrade mig för resten av mitt liv. Jag är helt såld och har bestämt mig för att öppna någon form av företag i Thailand. Om det så är det sista jag gör! Min bror hävdar att jag ska åka till andra länder också för att få referenser. Jag kanske hittar något ännu bättre, istället för att ta ”första bästa utland”, säger han. Jag hävdar själv att om man finner paradiset, finns det verkligen någon som är dum nog att leta vidare?
Väl hemma drabbades jag hårt av den s.k. ”Thaisjukan.” Dvs. fullkomlig apati och orkeslöshet. Inte lust att göra någonting! Det kändes fullkomligt värdelöst att sätta igång med sina triviala rutiner igen när världen består av så mycket mer! Folk brukar lida av ”Thaisjukan” i 3-4 dagar. Jag led av den i 13 dagar! Kraftigt! Jag tror att endast 25 % av hela mig följde med hem. Resten är kvar där nere. Jag rekommenderar varmt alla att åka till Thailand för att uppleva kulturen, folket och maten, men försök förbli ”nollställd” inför landet och låt er bara uppleva vad som kommer i er väg…
”Bangkok Hilton”
Nybliven thailändare i själen
Den är publicerad i många tidningar, både i Sverige och i Thailand, men för er som aldrig varit i Thailand, bara varit där ett fåtal gånger eller som bara brukar vara turister när ni besöker Thailand, så kan den vara både värdefull o rolig...
Min första resa till det leende landet Thailand
En reseberättelse
Den första resan till Thailand var verkligen en upplevelse! Jag hade önskat mig en flygstol till Thailand i 40-årspresent och fick det också. Fickpengarna hade jag sparat ihop till själv från min dricks som turistbusschaufför. Som ensam kvinna var det lite pirrigt att ge sig iväg. Innan dess hade jag bara varit i Tyskland fem dagar som chaufför en gång, så jag hade mycket att se fram emot. Innan resan nollställde jag mig totalt, för att inte ha några som helst förväntningar och krav på vad jag skulle komma att få se. Inga listor med vad jag måste hinna med att göra eller se. Det som sker det sker. Jag överlämnade allt åt de människor jag kommer att träffa. Det de vill att jag ska se är mer värt att se. Det enda jag visste var att jag skulle bo hos min kusin och att jag hade lovat att köpa hals- och armband i silver åt resten av familjen. Jag visste också att jag inte ville se några turistattraktioner, utan endast det genuina Thailand som det verkligen är.
Det fick jag också! Inte en människa kunde ett enda ord engelska i den byn som jag hamnade i. Jag hade ingen aning om att jag var så duktig på pantomimer.
Första dagens känslor kan lätt sammanfattas: Total kaos! Andra dagens känslor: Skavsår! Tredje dagen: Gud vad varmt! På fjärde dagen kändes det som jag bott där ett halvår och efter en vecka började jag förstå att det fanns en struktur i allt kaos, även om jag inte kunde se den. Detta är ett högst funktionellt land. Allting går ut på att det ska fungera. Det får gärna se ut eller låta hur som helst bara syftet uppfylls. Inget onödigt tjafs här inte! Det lustiga är att allt fungerar också. Dagliga saker och ting flyter tio gånger bättre här än i Sverige. Byråkratin är däremot värre.
Men den som förväntar sig någon som helst likhet med Sverige ska stanna kvar hemma. I Thailand finns inga likheter med Sverige mer än möjligtvis skavsåren. Allt annat är upp och ned, ut och in eller bak o fram, med svenska mått mätt. Det underbara är att här kan man verkligen vara sig själv. Och man måste också vara det, för man kan inte språket och ljuga med kroppsspråk funkar bara inte, tro mig. Asiater är tio gånger bättre på kroppsspråk än vi, eftersom de sällan tillåts visa känslor öppet. I den byn jag bodde i fanns det endast drygt ett tjugotal vita människor, så man fick vänja sig vid att bli totalt utstirrad av allt och alla. Barnen pekar och mammorna hörs säga något som liknar do fallang, vilket jag antar kan liktydas med titta, där är en fallang! En farrang (thailändarna har svårare att säga r, så de väljer ofta l istället) är helt enkelt en vit människa. Att jag råkar var askblond och rejält tjock gör ju inte saken bättre. Jag kan inte vare sig flyta in eller gömma mig. Det är bara att vänja sig. Gör man bort sig så spelar det inte så stor roll, man är ju farrang, så det är säkert orsaken!
Redan tredje dagen började jag bli irriterad på att jag inte ens kunde fråga vad saker och ting kostade, så fr.o.m. då började jag plugga in några ord om dagen. Dagen efter kunde jag fråga vad en sak kostade och upptäckte att jag inte fattade ett ord av svaret. Kort och gott, tre timmar till av intensivträning innan man kunde lära sig räkna på thailändska (och säkert 20 år för att lära sig uttala det hyfsat). Tillsammans med alla maträtter och ingredienser som jag redan kan på thailändska, eftersom jag lagat thai-mat i Sverige i drygt sju år, blev nu livet betydligt lättare. Thailändarna äter jämt, och det är ingen lögn! På en 200 meter lång gata finns det över 50 matställen, och alla verkar gå runt ekonomiskt, konstigt nog. Helt ödesdigert för en matglad farrang med viktproblem….
Min kusins flickvän visade mig Bangkok en dag och det var stormigt, måste jag påstå. Intrycken avlöste varandra. Jag fick trots allt se den största av turistattraktioner, Guldbuddhan. Det var en imponerande syn. En mäktig känsla av kulturell ålderdom omger statyn. Man får nästan hålla i sig för att inte falla på knä inför Buddhan, vilket man gör ändå, för det verkar så rätt. Man känner sig som en myra i sammanhanget. Nog för att jag alltid ansett mig vara ateist och trots att jag de sista åren har förstått att mina åsikter skrämmande mycket överensstämmer med buddhismen, men be tänker jag inte göra! Det vet jag inte ens hur man gör. Däremot var det roligt att få åka både tuk-tuk och kanalbåt, även om oron för hälsan föresvävade mig mer än en gång. Det var fruktansvärt dålig luft i Bangkok vid den här tiden (2003). Avgaserna är så täta att de smakar i munnen, men det är kul att ha fått sett Bangkok, även om det var med lättnad jag åkte därifrån. Stackars chaufförer! Tacka vet jag den thailändska landsbygden!
Jag är och förblir oerhört tacksam för att min kusin lät mig bo hos honom och få uppleva en nästan äkta thailändsk familj. Det är en upplevelse som få turister får uppleva. Klockan sju varje morgon satt vi tillsammans vid matbordet och åt frukost. Det var en så otroligt härlig mix av språk att jag bara satt och njöt. Två personer som kan svenska, engelska och thai (min kusin och mitt kusinbarn). En som kan svenska och engelska (jag). En som kan thai och lite engelska (min kusins flickvän). Två som kan svenska och thai (mina yngre kusinbarn) samt en som bara kan thai (hemhjälpen). Någon ställer en fråga på engelska och en annan svarar med en halv mening svenska och resten på thai. Sen kommenteras frågan på en mix av engelska och thai (s.k thaiengelska). Den här känslan och upplevelsen kan jag inte förmedla till andra hur jag än försöker. Middagarna klockan sex varje dag lät likadant. Helt underbart alltså! På helgerna var vi på stranden allihop och badade, åkte bananbåt och åt (givetvis), och umgicks (de flesta thailändare sov). Då dök det ofta upp folk som de kände och vi blev nästan alltid ganska många. Att få sitta på stranden tillsammans med alla dessa härliga människor och lyssna och titta på dem, är något jag kan göra hur länge som helst. Att bara få ingå i allt detta känns som ett stort privilegium.
Redan när jag landade och först satte min fot på thailändsk mark (och möttes av den blandade lukten av avgaser och fisksås), fick jag en konstig känsla av ”Äntligen hemma” i kroppen. Trots att jag aldrig varit i Asien förut kändes det som om allting föll på plats och att jag funnit något jag alltid saknat. En mycket skum känsla, måste jag säga, som jag inte kan förklara, men jag är övertygad om att jag måste ha levt på någon liknande plats i mitt tidigare liv. Kanske inte nödvändigtvis just i Thailand, men någonstans där strukturen (den som vi västerlänningar aldrig kommer att upptäcka) är densamma. Under hela min vistelse i Thailand hade jag aldrig ont i lederna, magen eller i ryggen, något som jag har konstant i Sverige. Thaimassage, klimat, umgänge, mat…ja, kort sagt allt fick mig att må bättre. Jag vaknade alltid lätt och gick ner till frukosten, nynnandes klocka sju på morgnarna! Det har aldrig hänt i hela mitt liv, det kan jag lova! Jag upptäckte att jag egentligen inte är den där sura kärringen som jag alltid är i Sverige, utan att folk faktiskt tycker om mig. Jag hittade mig själv och efter de första två veckorna i Thailand kändes det som om jag alltid bott där. Först nu förstår jag hur trist och osocialt Sverige och svenskarna verkligen är, något som jag alltid tyckt men aldrig fått bevis för.
Folk talar om att deras semester tar slut för fort. Det upplevde aldrig jag! Tiden stod stilla och jag fick vara med om så mycket nytt (allting var nytt) att det förändrade mig för resten av mitt liv. Jag är helt såld och har bestämt mig för att öppna någon form av företag i Thailand. Om det så är det sista jag gör! Min bror hävdar att jag ska åka till andra länder också för att få referenser. Jag kanske hittar något ännu bättre, istället för att ta ”första bästa utland”, säger han. Jag hävdar själv att om man finner paradiset, finns det verkligen någon som är dum nog att leta vidare?
Väl hemma drabbades jag hårt av den s.k. ”Thaisjukan.” Dvs. fullkomlig apati och orkeslöshet. Inte lust att göra någonting! Det kändes fullkomligt värdelöst att sätta igång med sina triviala rutiner igen när världen består av så mycket mer! Folk brukar lida av ”Thaisjukan” i 3-4 dagar. Jag led av den i 13 dagar! Kraftigt! Jag tror att endast 25 % av hela mig följde med hem. Resten är kvar där nere. Jag rekommenderar varmt alla att åka till Thailand för att uppleva kulturen, folket och maten, men försök förbli ”nollställd” inför landet och låt er bara uppleva vad som kommer i er väg…
”Bangkok Hilton”
Nybliven thailändare i själen
Senast redigerad av en moderator:
)
