Ta hand om er och berätta vid en olycka.

#1
Seriös tråd nu.
Det kan komma en dag när du råkar ut för en olycka.
En forums medlem har råkat ut för det nu, vi vet inte om han överlever.
Jag skall själv åka till sjukhuset imorgon med familjen då vi alla känner honom jävligt bra och nu fan börja jag gråta det har jag inte gjort sen mamma dog,, jag är som jag är så tänker inte skriva vad jag skriker när tårarna rinner.
Tycker väl det är fel att inget skriva för vi kan vara många som känner människan och inget vet.
Jag började bara nu efter skrivit till en annan person på forumet ohejdat störtlipa, har full kontroll men jag blev så jävla ledsen.

Hoppas ingen av dom andra som känner till fallet blir arga jag behövde skriva av mig, och det påverkar hela familjen.

Den där jävla skithjälmen ni får när ni köper moppe är skit inget annat, ren jävla skit, jag kan dra på mig ett durkställ och få samma skydd.
Ta han om era huvuden, huvudet styr, kanske inte alltid verkar vara så men så är fallet ;)

Problemet är nu vi vet inte hur vi skall agera vid enskilt fall, ni måste skriva testamente det här är skitviktigt och samma gällande förmyndare och eftervård.
 
#2
Seriös tråd nu.
Det kan komma en dag när du råkar ut för en olycka.
En forums medlem har råkat ut för det nu, vi vet inte om han överlever.
Jag skall själv åka till sjukhuset imorgon med familjen då vi alla känner honom jävligt bra och nu fan börja jag gråta det har jag inte gjort sen mamma dog,, jag är som jag är så tänker inte skriva vad jag skriker när tårarna rinner.
Tycker väl det är fel att inget skriva för vi kan vara många som känner människan och inget vet.
Jag började bara nu efter skrivit till en annan person på forumet ohejdat störtlipa, har full kontroll men jag blev så jävla ledsen.

Hoppas ingen av dom andra som känner till fallet blir arga jag behövde skriva av mig, och det påverkar hela familjen.

Den där jävla skithjälmen ni får när ni köper moppe är skit inget annat, ren jävla skit, jag kan dra på mig ett durkställ och få samma skydd.
Ta han om era huvuden, huvudet styr, kanske inte alltid verkar vara så men så är fallet ;)

Problemet är nu vi vet inte hur vi skall agera vid enskilt fall, ni måste skriva testamente det här är skitviktigt och samma gällande förmyndare och eftervård.
Ja som en som råkat ut för en mindre moppeolycka och hade tur.
Då håller jag med dig @PanPan en bra hjälm.
Men jag åker inte mer på en moppe i dag.
 
#7
Låt bli att spekulera, jag vill bara säga att dessa jävla potthjälmar ni köper med frigolit inlägg är värda noll och fan ingenting, men ändås bättre än ingenting.
Jag ser ju vad som säljs här nere, helst när det gäller barnsäten som är viktigt för mig nu med min "ja jag vet inte vad jag skall säga" jag tror inte jag hade överlevt om han dött.
Ta hand om er för fan, frugan säger han gråter ju i stolen, det skiter jag i, han lever när jag kommer hem, förök leka bla bla men han skall sitta i den, det gäller er alla!!!!
 
#8

Sitter ni en dag här. i Mitt fall är allt ordnat, rätt bra både utbildningsmässigt och omhändartagande.
Men jag vet ju inte, det här är ju tillförligt som mina släktingar lovat, har ni skydd, vad händer era barn om ni dör.
Jag vet ju att dom blir milljonärer då jag lämnar en rätt go del efter mig, men klarar en kärring som aldrig hanterat pengar innan det? Jag har vart involverad med förmyndare när min mor dog, han tog allt och blåste oss så efter jag var 15 år litar jag inte på någon i den svängen.
 
#9
Låt bli att spekulera, jag vill bara säga att dessa jävla potthjälmar ni köper med frigolit inlägg är värda noll och fan ingenting, men ändås bättre än ingenting.
Jag ser ju vad som säljs här nere, helst när det gäller barnsäten som är viktigt för mig nu med min "ja jag vet inte vad jag skall säga" jag tror inte jag hade överlevt om han dött.
Ta hand om er för fan, frugan säger han gråter ju i stolen, det skiter jag i, han lever när jag kommer hem, förök leka bla bla men han skall sitta i den, det gäller er alla!!!!
Men det är ju du som öppnade dörren för att spekulera.
Så lite svårt att inte göra det.
 
#10
Men det är ju du som öppnade dörren för att spekulera.
Så lite svårt att inte göra det.
Visst jag menade inte så magunnar, precis som när du var med om en olycka och du skrev halvägs men inte gav oss info.

Jag och min familj skall åka till sjukhuset imorgon, göra vad vi kan.
Han på forumet som gjort allt behjärtansvärt arbete får komma fram själv.

Jag skiter nu i öppenheten, jag åker ner imorgon och ser vad jag kan göra.

Den riktige hjälten i dramat går fan inte att förstå vad han har fixat, DU ÄR BÄST.
 
Senast redigerad av en moderator:
#11
Visst jag menade inte så magunnar, precis som när du var med om en olycka och du skrev halvägs men inte gav oss info.

Jag och min familj skall åka till sjukhuset imorgon, göra vad vi kan.
Han på forumet som gjort allt behjärtansvärt arbete får komma fram själv.

Jag skiter nu i öppenheten, jag åker ner imorgon och ser vad jag kan göra.

Den riktige hjälten i dramat går fan inte att förstå vad han har fixat, DU ÄR BÄST.
Jag verkligen hoppas att allt grå bra för honon @PanPan.:wai:
 
Senast redigerad av en moderator:
#13
Fyfan börjar jag känna, för det här gäller ju majoriteten av oss.
Va fan händer våra barn den dagen vi sticker vidare, jag har ju varit smågalen och kärringen fly förbannad ibland då jag har lite till övers ihop med son till äventyr mer motorcross och vi kör som galningar.
Men fan vi e flera goa gubbar på forumet så änna som hamnat över den åldern, vafan händer om vi dör när din son är 6 år i en jävla trähydda mitt in the fucking nowwhere?
 
#14
Har ni varit uppe hela natten och skrivit på forumet.???? Hoppas ni får en go dag idag.. Lördag och ni är trötta och bakfulla i nåt fall ser jag....
Ha en god dag önskar ........
 
#15
Har ni varit uppe hela natten och skrivit på forumet.???? Hoppas ni får en go dag idag.. Lördag och ni är trötta och bakfulla i nåt fall ser jag....
Ha en god dag önskar ........
Du för fan jag sitter och gråter och gråter och fan va jag gråter.
Jag tror känslorna bröt igenom nu, jag har ju vetat om det ett par dagar, men det är nu jag fatta det, det var inge anonym kille för mig jag sitter och störtlipar och försöker skriva och kanske min grej att försöka behandla de, jag vet inte varför jag gråter så mycket inte gjort sen morsan dog!!!
 
#16
Har ni varit uppe hela natten och skrivit på forumet.???? Hoppas ni får en go dag idag.. Lördag och ni är trötta och bakfulla i nåt fall ser jag....
Ha en god dag önskar ........
Ja det är säkert många som mår nu inte så bra nu på forummet.
Men ha en go lördag med @valter51
Jag ska jobba i alla fall i dag men bara halva dagen.
Ska minnas gamla Kungen i dag.
2 år sedan han dog.:wai:
 
#17
Du för fan jag sitter och gråter och gråter och fan va jag gråter.
Jag tror känslorna bröt igenom nu, jag har ju vetat om det ett par dagar, men det är nu jag fatta det, det var inge anonym kille för mig jag sitter och störtlipar och försöker skriva och kanske min grej att försöka behandla de, jag vet inte varför jag gråter så mycket inte gjort sen morsan dog!!!
De va min kompis utanför forumet... en god väng, g o gubbe
 
#18
Vissa killar kkan skriva av sig sådant, försöker nu, ja har inte gråtit sen min mor dog, jag förstod nog inte hur mycket eif betydde för mig, fan jag kolappsar.
 
#19
Hej,

Kom hem från Thailand i morse. Jag visste inte om jag skulle berätta på forumet om att Långeman har skadat sig rejält i en trafikolycka. Jag har haft mycket att göra och fundera på senaste veckan sedan olyckan så jag har inte heller orkat med att ta beslutet. Långeman blev påkörd av en som körde mot rött ljus.

Jag och Långeman skulle äta middag tillsammans på söndagskvällen och vi skulle ses hemma hos honom runt 18 tiden. Han skulle skjutsa sonen hem till mamma eftersom han skulle till skolan på måndagen. När jag kom hem till Långeman var han inte hemma. Den stora biken var borta. Messade honom på LINE men fick inget svar så jag ringde på LINE men fortfarande inget svar. Tänkte att han sitter på biken och kan inte svara. Väntade i ca fem minuter sedan ringde jag direkt på hans telefon. Då svarade en thairöst och jag fick reda på att det hade skett en olycka i Ban Ampue i ett av rödljusen. Hon berättade vilket sjukhus dom skulle köra honom till. Jag kommer sade jag. Slängde mig på moppen och satte fart mot platsen för olyckan. Allt är upprensat och allt ser ut som vanligt. I efterhand så vet jag att jag missförstod vilket rödljus det var.

Jag ringer frugan, som befinner sig i Sverige, för att höra om hon vet vart sjukhuset ligger. Frugan insisterar på att jag skall åka hem igen och lämna moppen så fixar hon en taxi under tiden. Taxin hämtar upp mig hemma och vi åker till sjukhuset. Utanför akuten sitter en dam och skriker av förtvivlan. Jag springer in på akutavdelningen. Där gör dom hjärt/lungräddning på en liten flicka. Förstår direkt att den förtvivlade kvinnan utanför är flickans mamma. En sjuksköterska sitter vid ett skrivbord med två telefoner i händerna samt folk som hela tiden pratar med henne. Läget är något kaotiskt. Jag försöker få fram var Långeman finns, ser honom inte någonstans. Det ringer i en tredje mobil. Jag ser Långemans körkort på skrivbordet. Sjuksköterskan svarar i mobilen och pratar engelska. Till slut får jag telefonen och det är en vän till Långeman som fått höra om olyckan tack vare att hans sambo jobbar med Rescue och har komradion på hemma. Samtidigt som jag talar med kompisen till Långeman så upphör räddningsförsöket på den lilla flickan. Hon dör precis mitt framför mig. Jag ber att få ringa upp. Dom hämtar in mamman och kaoset blir för mycket och jag går ut. Jag har ännu inte fått klarhet i var Långeman är eller i vilken kondition han är i.

Utanför står taxichauffören och samtalar med en polis. Jag går fram och polisen börjar visa mig bilder från olyckan. Efter några bilder ber jag polisen stänga av, jag klarar inte mer. Det ser riktigt illa ut. Jag vet fortfarande inte var Långeman är eller hur han mår men efter att ha sett bilderna så förstår jag att det är riktigt allvarligt. Jag får reda på att dom inte kan göra mer utan Långeman måste till ett större sjukhus och det med ambulans. Jag åker med i ambulansen till Chonburi Hospital. Två sköterskor arbetar med Långeman hela vägen till Chonburi. Vi åker med blåljus och sirener på.

Väl framme i Chonburi tar dom in Långeman på intensiven. Jag får reda på att dom måste operera honom eftersom han har inre blödningar i huvudet. Till sjukhuset kommer också Långemans son med mamma och en vän. Jag har talat med henne och meddelat läget under ambulansfärden. Efter ett tag så rullas Långeman ut för att tas till operation. Sonen ser sin pappa och bryter naturligtvis ihop. Vi skiljs åt och jag får skjuts hem av vännen till mamman. Detta är inte alla detaljer av vad som hände men i grova drag. Långeman har varit medvetslös sedan olyckan.

Väl hemma börjar jag leta i Långemans telefon efter vänner och bekanta. Försöker tänka ut en plan för vad jag skall göra. Ju mer jag tänker ju fler frågor ställer jag mig som jag inte kan besvara. Jag känner mig totalt ensam och hjälplös. Jag vet inte så mycket om Långeman. Vi pratar mest alldagliga saker då vi träffas så som våra barn, motorcyklar, matställen, fikaställen mm. Jag försöker ta mig till minnes om han berättat något om eventuella anhöriga, vänner o.s.v. men jag kommer inte på så mycket. Jag tänker på försäkring, vad har han sagt till mig. Jag finner inga svar. Klockan är tre på natten och jag är helt dränerad på energi. Jag måste sova.

Dagarna går. Inga positiva besked från sjukhuset. Tillsammans med några vänner till Långeman som bor i Thailand så reder vi ut en del saker. Jag skickar ett mail till ambassaden i Bangkok. Kan ju inte ens Långemans födelsedag och verkligen inte hans personnummer. Skriver ned allt jag vet. Onsdag så bestämmer vi att under torsdagen åka och besöka Långeman även om han fortfarande inte har vaknat. Jag vill väldigt gärna träffa honom och göra en slutgiltig plan innan jag åker hem till Sverige igen. På onsdagskvällen ringer mamman till sonen. Långeman har vaknat säger hon. Han kan röra på armen, han försöker prata och öppna ögonen. Då kändes det som en väldigt positiv nyhet.

Under torsdagen åker vi dom 8 milen till Chonburi Hospital. Besökstiden är mellan 12-13. Vi kommer in till Långeman. En av hans bästa vänner i Thailand orkar bara vara där i någon minut. Han blir helt förstörd och går ut från intensiven. Jag stannar hos Långeman nästan en timme. Pratar med honom. Försöker få en reaktion. Vill att han skall höra min röst, kanske känna viss trygghet. Det enda tecken jag ser är att han rör på höger arm ibland när någon rör honom. Den positiva känslan från kvällen innan är som bortblåst.

Jag har inte fått någon uppdatering sedan i torsdags. @PanPan skulle ju eventuellt besöka honom under lördagen men han är avstängd från forumet och jag har ingen annan kontaktväg till honom. I morgon skall jag försöka ringa till Thailand och se om jag kan få en uppdatering.

Det kommer att ta tid för Långeman att komma igen sedan får vi se hur pass återställd han blir.
 

Berralund

Forumvärd
Forumpersonal
#20
Hej,

Kom hem från Thailand i morse. Jag visste inte om jag skulle berätta på forumet om att Långeman har skadat sig rejält i en trafikolycka. Jag har haft mycket att göra och fundera på senaste veckan sedan olyckan så jag har inte heller orkat med att ta beslutet. Långeman blev påkörd av en som körde mot rött ljus.

Jag och Långeman skulle äta middag tillsammans på söndagskvällen och vi skulle ses hemma hos honom runt 18 tiden. Han skulle skjutsa sonen hem till mamma eftersom han skulle till skolan på måndagen. När jag kom hem till Långeman var han inte hemma. Den stora biken var borta. Messade honom på LINE men fick inget svar så jag ringde på LINE men fortfarande inget svar. Tänkte att han sitter på biken och kan inte svara. Väntade i ca fem minuter sedan ringde jag direkt på hans telefon. Då svarade en thairöst och jag fick reda på att det hade skett en olycka i Ban Ampue i ett av rödljusen. Hon berättade vilket sjukhus dom skulle köra honom till. Jag kommer sade jag. Slängde mig på moppen och satte fart mot platsen för olyckan. Allt är upprensat och allt ser ut som vanligt. I efterhand så vet jag att jag missförstod vilket rödljus det var.

Jag ringer frugan, som befinner sig i Sverige, för att höra om hon vet vart sjukhuset ligger. Frugan insisterar på att jag skall åka hem igen och lämna moppen så fixar hon en taxi under tiden. Taxin hämtar upp mig hemma och vi åker till sjukhuset. Utanför akuten sitter en dam och skriker av förtvivlan. Jag springer in på akutavdelningen. Där gör dom hjärt/lungräddning på en liten flicka. Förstår direkt att den förtvivlade kvinnan utanför är flickans mamma. En sjuksköterska sitter vid ett skrivbord med två telefoner i händerna samt folk som hela tiden pratar med henne. Läget är något kaotiskt. Jag försöker få fram var Långeman finns, ser honom inte någonstans. Det ringer i en tredje mobil. Jag ser Långemans körkort på skrivbordet. Sjuksköterskan svarar i mobilen och pratar engelska. Till slut får jag telefonen och det är en vän till Långeman som fått höra om olyckan tack vare att hans sambo jobbar med Rescue och har komradion på hemma. Samtidigt som jag talar med kompisen till Långeman så upphör räddningsförsöket på den lilla flickan. Hon dör precis mitt framför mig. Jag ber att få ringa upp. Dom hämtar in mamman och kaoset blir för mycket och jag går ut. Jag har ännu inte fått klarhet i var Långeman är eller i vilken kondition han är i.

Utanför står taxichauffören och samtalar med en polis. Jag går fram och polisen börjar visa mig bilder från olyckan. Efter några bilder ber jag polisen stänga av, jag klarar inte mer. Det ser riktigt illa ut. Jag vet fortfarande inte var Långeman är eller hur han mår men efter att ha sett bilderna så förstår jag att det är riktigt allvarligt. Jag får reda på att dom inte kan göra mer utan Långeman måste till ett större sjukhus och det med ambulans. Jag åker med i ambulansen till Chonburi Hospital. Två sköterskor arbetar med Långeman hela vägen till Chonburi. Vi åker med blåljus och sirener på.

Väl framme i Chonburi tar dom in Långeman på intensiven. Jag får reda på att dom måste operera honom eftersom han har inre blödningar i huvudet. Till sjukhuset kommer också Långemans son med mamma och en vän. Jag har talat med henne och meddelat läget under ambulansfärden. Efter ett tag så rullas Långeman ut för att tas till operation. Sonen ser sin pappa och bryter naturligtvis ihop. Vi skiljs åt och jag får skjuts hem av vännen till mamman. Detta är inte alla detaljer av vad som hände men i grova drag. Långeman har varit medvetslös sedan olyckan.

Väl hemma börjar jag leta i Långemans telefon efter vänner och bekanta. Försöker tänka ut en plan för vad jag skall göra. Ju mer jag tänker ju fler frågor ställer jag mig som jag inte kan besvara. Jag känner mig totalt ensam och hjälplös. Jag vet inte så mycket om Långeman. Vi pratar mest alldagliga saker då vi träffas så som våra barn, motorcyklar, matställen, fikaställen mm. Jag försöker ta mig till minnes om han berättat något om eventuella anhöriga, vänner o.s.v. men jag kommer inte på så mycket. Jag tänker på försäkring, vad har han sagt till mig. Jag finner inga svar. Klockan är tre på natten och jag är helt dränerad på energi. Jag måste sova.

Dagarna går. Inga positiva besked från sjukhuset. Tillsammans med några vänner till Långeman som bor i Thailand så reder vi ut en del saker. Jag skickar ett mail till ambassaden i Bangkok. Kan ju inte ens Långemans födelsedag och verkligen inte hans personnummer. Skriver ned allt jag vet. Onsdag så bestämmer vi att under torsdagen åka och besöka Långeman även om han fortfarande inte har vaknat. Jag vill väldigt gärna träffa honom och göra en slutgiltig plan innan jag åker hem till Sverige igen. På onsdagskvällen ringer mamman till sonen. Långeman har vaknat säger hon. Han kan röra på armen, han försöker prata och öppna ögonen. Då kändes det som en väldigt positiv nyhet.

Under torsdagen åker vi dom 8 milen till Chonburi Hospital. Besökstiden är mellan 12-13. Vi kommer in till Långeman. En av hans bästa vänner i Thailand orkar bara vara där i någon minut. Han blir helt förstörd och går ut från intensiven. Jag stannar hos Långeman nästan en timme. Pratar med honom. Försöker få en reaktion. Vill att han skall höra min röst, kanske känna viss trygghet. Det enda tecken jag ser är att han rör på höger arm ibland när någon rör honom. Den positiva känslan från kvällen innan är som bortblåst.

Jag har inte fått någon uppdatering sedan i torsdags. @PanPan skulle ju eventuellt besöka honom under lördagen men han är avstängd från forumet och jag har ingen annan kontaktväg till honom. I morgon skall jag försöka ringa till Thailand och se om jag kan få en uppdatering.

Det kommer att ta tid för Långeman att komma igen sedan får vi se hur pass återställd han blir.
Tack för att du delar med dig av detta, jag ber för honom.
 
 
Topp