Det går inte alltid som man tänkt sig.

 
Khun Leo

Khun Leo

Medlem
En liten berättelse i 3 delar om mitt liv i LOS

Pensionsåldern kröp allt närmare och tankarna malde, vad tusan ska jag göra med all ledig tid? Hustrun ville ju att jag skulle sluta redan långt innan 60, men som så många andra tror man att jobbet är beroende av just mig, så det blev inget med det. Firman fick behålla mig tills vidare… ville egentligen inte tänka på pensionering, inte nu, jobbet är ju inte klart, 8 år kvar till 65!
Plötsligt insjuknar hustrun och går bort inom bara några månader! Att leva 37 år tillsammans varje dag och sedan bli ensam blev en ofattbar omställning. Tyckte jag gick i ett vakuum och skulle nog behövt terapi eller nåt. En kvinnlig präst besökte mig i samband med begravningen och erbjöd sig hjälpa, men jag och präster går inte så bra ihop. Jag vet inte hur jag klarade av det, men ett år senare var jag något så när i form att ta tag i livet.
Miljöombyte fick bli steg ett, så en månads rundresa i Thailand blev valet. Tog med mig en svensk kvinnlig bekant som resesällskap, kanske onödigt när man åker till Thailand kan tyckas, men att jag skulle bli tillsammans med en thailändsk kvinna fanns inte ens i sinnesvärlden. Förutfattade meningar alltså!
Rundresan i en minivan utgick från Bangkok, i huvudsak till de norra och östra delarna och för varje dag kände jag allt mer ”här kan jag bosätta mig”… kände mig på något sätt hemma.
Europas vanligaste chartermål var avklarade för många år sedan, det här var något helt annat! Fukten, värmen, folket, maten och priserna, ja det passade mig perfekt! Hemma igen blev det genast planer på att se mera.
När jag för fjärde gången på knappt två år reste ner var det för att fira min 60-års dag, även denna gång med samma kvinna som tidigare.
Boendet blev på en mindre resort och efter att ha hämtat ut den hyrda MC´n blev det en tur till stranden. Bad, sol, massage, några öl och senare lite vila inför en födelsedagsmiddag med några nyfunna vänner. Dricker ytterst sparsamt, bara en liten öl och sedan en kvällsdrink innan hemfärd.
Vaknar på natten och fryser så jag skakar. Stänger av ACn men inget hjälper. Något är fel! Lyckas så småningom somna om fram till morgonen. Kliver upp och rasar bokstavligen ihop helt orkeslös. Inser att det får bli sjukhus på stört. Fixar en transport och kommer en timme senare till Bangkok Hospital. En läkare kommer och gör en snabb bedömning och det blev Intensiven på stört! Det visar sig att jag fått dubbelsidig lunginflammation, vatten i lungorna, blodförgiftning och 40 graders feber, allt på en och samma gång! Det såg riktigt illa ut och första veckan på IVA minns jag knappt. Antibiotika intravenöst, syrgasmask, sladdar och slangar, måste pinka och bajsa i sängen, blev tvättad och skämdes för det. Systrarna bara log och tröstade.
Efter en vecka börjar det vända och jag orkar ta datorn för att ordna en del praktiskt med SOS alarmering, Försäkringsbolaget och en massa med jobbet förstås. Jag skulle ju bara vara borta en vecka! Mitt resesällskap skickades hem redan efter en dryg vecka när det konstaterats att jag skulle överleva.
En månad senare är jag i flygbart skick och hämtas upp av en nedrest sköterska från Danmark. Biljetter 1:a klass SAS så det blev en bekväm hemresa, liggande på övre våningen. Väl hemma tog det tre månader innan jag var något så när i gammal form.
I Sverige gjordes en del besök på lungkliniken för uppföljning och det konstaterades att jag hade en utläkt lungskada, troligen fibros av någon sort. Inget att hänga läpp för och inget som störde. Jag fick order att återkomma om jag märkte någon försämring.

Personalen på IVA blev mina goda vänner och innan jag reste hem byttes adresser på Mail och Skype. Jag hade dessutom fått några mer eller mindre seriösa förslag om att bli pojkvän, gifta mig, t.o.m adoptera en av dem, men inget jag tog så allvarligt på, det var ju mest på skoj. Erkännas ska, att jag faktiskt blev intresserad av en lugn behaglig sköterska (N) som kunde lite mer engelska än de övriga. Hon hade en engelsk pojkvän sedan några år men med tanke på vår åldersskillnad (30 år) kändes inte rätt att visa något seriöst intresse.
Det tog någon månad med lite mailväxling, så kom plötsligt ett mail från N! Hon hade hoppat av jobbet på IVA och flyttat till Chang Mai för att intensivstudera engelska på ett internat. Avsikten var att emigrera till NZ och jobba som sköterska där istället. Bättre löner och villkor lockade.
Ganska snart övergick vi till Skype så jag kunde hjälpa henne med engelskan. Det blev många timmar grammatik och uttal. Under tiden lärde vi ju känna varandra rätt väl, men fortfarande på ett kompisplan. Pojkvännen fanns kvar i periferin, men nämndes allt mer sällan.
Sex månader efter hemkomsten var det så dags att resa tillbaka till Th. Hennes utbildning var avslutad och vi bestämde att träffas innan hon tillsammans med två klasskompisar från skolan skulle resa vidare till NZ.
Efter några dagar tillsammans gav jag upp försöken att stå emot! Efter alla mina argument om ålderskillnad, kulturkrockar och fan vet vad, är jag plötsligt medveten om att jag nu hade en Thailändsk flickvän, något som var helt otänkbart för inte så länge sedan.
Semestern fortsatte med en ny rundresa i ett par veckor och under tiden bestämdes att hon skulle flytta till mig i Sverige istället för Nya Zeeland. Hennes två kompisar reste dock vidare till NZ på egen hand med sina planer på ett bättre liv. Någon tid senare omkom båda flickorna i den stora jordbävningen i Christ Church. Båda var i en förberedande utbildning i en skola som rasade samman till en grushög. N skulle också varit där om inte jag kommit emellan. ”Ment to be” säger hon och kanske är det någon, kanske Buddha, som styr?
Inom ett år var vi gifta, ja det kändes rätt och det gör det fortfarande. TUT söks och beviljas och den 11/11-2011 kl.23 kliver hon av planet på Arlanda och nu börjar ett nytt kapitel i livet.
Forts.följer
 
Khun Leo sa:
En liten berättelse i 3 delar om mitt liv i LOS

Pensionsåldern kröp allt närmare och tankarna malde, vad tusan ska jag göra med all ledig tid? Hustrun ville ju att jag skulle sluta redan långt innan 60, men som så många andra tror man att jobbet är beroende av just mig, så det blev inget med det. Firman fick behålla mig tills vidare… ville egentligen inte tänka på pensionering, inte nu, jobbet är ju inte klart, 8 år kvar till 65!
Plötsligt insjuknar hustrun och går bort inom bara några månader! Att leva 37 år tillsammans varje dag och sedan bli ensam blev en ofattbar omställning. Tyckte jag gick i ett vakuum och skulle nog behövt terapi eller nåt. En kvinnlig präst besökte mig i samband med begravningen och erbjöd sig hjälpa, men jag och präster går inte så bra ihop. Jag vet inte hur jag klarade av det, men ett år senare var jag något så när i form att ta tag i livet.
Miljöombyte fick bli steg ett, så en månads rundresa i Thailand blev valet. Tog med mig en svensk kvinnlig bekant som resesällskap, kanske onödigt när man åker till Thailand kan tyckas, men att jag skulle bli tillsammans med en thailändsk kvinna fanns inte ens i sinnesvärlden. Förutfattade meningar alltså!
Rundresan i en minivan utgick från Bangkok, i huvudsak till de norra och östra delarna och för varje dag kände jag allt mer ”här kan jag bosätta mig”… kände mig på något sätt hemma.
Europas vanligaste chartermål var avklarade för många år sedan, det här var något helt annat! Fukten, värmen, folket, maten och priserna, ja det passade mig perfekt! Hemma igen blev det genast planer på att se mera.
När jag för fjärde gången på knappt två år reste ner var det för att fira min 60-års dag, även denna gång med samma kvinna som tidigare.
Boendet blev på en mindre resort och efter att ha hämtat ut den hyrda MC´n blev det en tur till stranden. Bad, sol, massage, några öl och senare lite vila inför en födelsedagsmiddag med några nyfunna vänner. Dricker ytterst sparsamt, bara en liten öl och sedan en kvällsdrink innan hemfärd.
Vaknar på natten och fryser så jag skakar. Stänger av ACn men inget hjälper. Något är fel! Lyckas så småningom somna om fram till morgonen. Kliver upp och rasar bokstavligen ihop helt orkeslös. Inser att det får bli sjukhus på stört. Fixar en transport och kommer en timme senare till Bangkok Hospital. En läkare kommer och gör en snabb bedömning och det blev Intensiven på stört! Det visar sig att jag fått dubbelsidig lunginflammation, vatten i lungorna, blodförgiftning och 40 graders feber, allt på en och samma gång! Det såg riktigt illa ut och första veckan på IVA minns jag knappt. Antibiotika intravenöst, syrgasmask, sladdar och slangar, måste pinka och bajsa i sängen, blev tvättad och skämdes för det. Systrarna bara log och tröstade.
Efter en vecka börjar det vända och jag orkar ta datorn för att ordna en del praktiskt med SOS alarmering, Försäkringsbolaget och en massa med jobbet förstås. Jag skulle ju bara vara borta en vecka! Mitt resesällskap skickades hem redan efter en dryg vecka när det konstaterats att jag skulle överleva.
En månad senare är jag i flygbart skick och hämtas upp av en nedrest sköterska från Danmark. Biljetter 1:a klass SAS så det blev en bekväm hemresa, liggande på övre våningen. Väl hemma tog det tre månader innan jag var något så när i gammal form.
I Sverige gjordes en del besök på lungkliniken för uppföljning och det konstaterades att jag hade en utläkt lungskada, troligen fibros av någon sort. Inget att hänga läpp för och inget som störde. Jag fick order att återkomma om jag märkte någon försämring.

Personalen på IVA blev mina goda vänner och innan jag reste hem byttes adresser på Mail och Skype. Jag hade dessutom fått några mer eller mindre seriösa förslag om att bli pojkvän, gifta mig, t.o.m adoptera en av dem, men inget jag tog så allvarligt på, det var ju mest på skoj. Erkännas ska, att jag faktiskt blev intresserad av en lugn behaglig sköterska (N) som kunde lite mer engelska än de övriga. Hon hade en engelsk pojkvän sedan några år men med tanke på vår åldersskillnad (30 år) kändes inte rätt att visa något seriöst intresse.
Det tog någon månad med lite mailväxling, så kom plötsligt ett mail från N! Hon hade hoppat av jobbet på IVA och flyttat till Chang Mai för att intensivstudera engelska på ett internat. Avsikten var att emigrera till NZ och jobba som sköterska där istället. Bättre löner och villkor lockade.
Ganska snart övergick vi till Skype så jag kunde hjälpa henne med engelskan. Det blev många timmar grammatik och uttal. Under tiden lärde vi ju känna varandra rätt väl, men fortfarande på ett kompisplan. Pojkvännen fanns kvar i periferin, men nämndes allt mer sällan.
Sex månader efter hemkomsten var det så dags att resa tillbaka till Th. Hennes utbildning var avslutad och vi bestämde att träffas innan hon tillsammans med två klasskompisar från skolan skulle resa vidare till NZ.
Efter några dagar tillsammans gav jag upp försöken att stå emot! Efter alla mina argument om ålderskillnad, kulturkrockar och fan vet vad, är jag plötsligt medveten om att jag nu hade en Thailändsk flickvän, något som var helt otänkbart för inte så länge sedan.
Semestern fortsatte med en ny rundresa i ett par veckor och under tiden bestämdes att hon skulle flytta till mig i Sverige istället för Nya Zeeland. Hennes två kompisar reste dock vidare till NZ på egen hand med sina planer på ett bättre liv. Någon tid senare omkom båda flickorna i den stora jordbävningen i Christ Church. Båda var i en förberedande utbildning i en skola som rasade samman till en grushög. N skulle också varit där om inte jag kommit emellan. ”Ment to be” säger hon och kanske är det någon, kanske Buddha, som styr?
Inom ett år var vi gifta, ja det kändes rätt och det gör det fortfarande. TUT söks och beviljas och den 11/11-2011 kl.23 kliver hon av planet på Arlanda och nu börjar ett nytt kapitel i livet.
Forts.följer
Klicka för att se resterande...
Mycket vacker historia, innehåller både sorg och lycka, ser fram emot fortsättningen!
 
Del 2
Snabba beslut togs, SFI, arbetsförmedlingen, skatteverket, personnummer och bank. Lämna in ansökan om validering av hennes betyg från universitetet, och CV förteckning.
Svenskan gick som en dans och på 6 månader kunde vi släppa engelskan, och planera vidare utbildning, men Här sket det sig!
Handläggaren på AF gjorde inte ett dyft för att hjälpa till och vi fick själva ringa runt till alla möjliga instanser för att få råd. Några kompletterande svenska kurser ordnades, men utbildning inom praktisk svensk sjukvård blev inte så enkel som vi föreställt oss.
Vare sig hennes yrkeskunskap eller utbildning godkändes eftersom hon kom från ett land utanför EU, trots erfarenhet från både Intensiven och andra specialområden.
Nu krävdes plötsligt en svensk undersköterskeutbildning som grund för att komma vidare. Inga genvägar alltså! Som fortsättning krävdes en helt komplett sjuksköterskeutbildning och vi såg en oändlig tid av studier och bortkastad tid framför oss. Entusiasmen fick sig en rejäl törn och vi tog en liten paus för att planera vidare.
Sommaren ägnades åt semester istället!

N tog snabbt till sig våra svenska vanor. Klimatet, maten och allt annat passar henne som handsken. Sillbordet, laxen, och allt annat gott på smörgåsbordet går före den obligatoriska thaimaten som de flesta thaitjejerna har så svårt att leva utan. Jag försökte få henne att testa snaps till sillen, men där gick gränsen. Lät henne smaka lite glögg till julen och det var ju sött o gott, så det blev faktiskt en liten kopp till. Då plötsligt snurrade det till innan för pannan och hon fick panik, så det blir ingen fler gång. No alkohol har gällt sedan dess.
Som tidsfördriv började hon läsa svenska romaner. Lars Kepfler och en tegelstenstjock bok blev första valet! Jösses!
Fram med ett sv/en/th lexikon och en tunn blyertspenna. Ovanför alla ord som hon inte förstod skrev hon betydelsen på th. eller engelska. Första kapitlet vartannat ord och vartefter kapitlen betades av minskade noteringarna för att i stort sett saknas på slutet. Önskar att jag hade samma ambition att lära mig thai!

En dag frågade hon plötsligt om vi skulle bosätta oss 50/50 i Thailand-Sverige istället? ”Du hinner bli ”gammal” innan jag är färdig med utbildningen annars”, fortsatte hon och jag får säkert tillbaka jobbet i Th utan problem. Vilken underbar fru jag fått.
Halvtid, alltså 50/50, Thailand-Sverige kändes som ett bra alternativ och hon skulle kunna jobba säsongsvis. Sverige söker mycket personal sommartid och ett enklare jobb inom hemtjänst eller liknande är lätt att få. Thailand har ju sin topp under vintern, så varför inte? Att hon skulle vara hemma ville varken hon eller jag. Nöta på varandra 24/7 är inget som rekommenderas.
Nu är inte halvtid/deltid eller korttidsanställning ett begrepp som fungerar i Thailand på det sätt vi är vana med, i alla fall inte inom vården. Dom får i förväg en månads schema som skall fyllas i med de dagar som hon vill och kan jobba. Då står man till förfogande om behov finns, man måste kunna inställa sig på stört och kan inte planera för någon privat aktivitet.
Jag föll för frestelsen att köpa ett hus på en resort. Praktiskt tänkte jag, att ha eget och även kunna hyra ut när vi inte själva är på plats. Dum idè , hade varit smartare att bara hyra istället. Nåja, en hyresgäst ville överta huset så redan efter två år var det sålt.

Halvtid, deltid blev inte så enkelt, 50/50 boendet lades på hyllan och planerna på heltidsboende i Th började väckas istället. Det var ju egentligen det jag ville! Ett stort steg att ta, men varför inte egentligen? Thailand heltid? YES!
En ungefärlig tidsplan och organiseringen fick jag ta hand om, något som jag faktiskt är rätt bra på. Svensk effektivitet och planering!

Sälja lägenhet och bil, inventarier och alla prylar man samlat på sig under ett helt liv görs inte i en handvändning! Dessutom, att få det att klaffa med avslut på ett långt arbetsliv och att kunna resa iväg, utan att ta med mer än det allra nödvändigaste, kräver noggrann planering. Att ta med hela bohaget till Thailand fanns tidigt i planen, men skrotades rätt snabbt. Behöver ju egentligen inte så mycket prylar och allt finns att köpa, det är inget U-land vi ska till.

Några flyttlådor med nostalgiprylar fick tills vidare huseras i en släktings förråd, jag hade liksom inte helt mognat när det gäller att kasta bort gamla minnen. Något tusental gamla kort från semesterresor och fester där bara jag vet vad/vilka det föreställer, fick hamna på tippen. Min exfrus käraste prydnadssaker ville N gärna vårda, så de packades varsamt ner och behölls. Tradera och Blocket för allt som gick att sälja, bilen och lägenheten fick vänta till sista minuten. Loppis fick det som var för bra att kasta och för billigt att sälja.

Bestämde slutdatum för mitt arbetsliv som nu oavbrutet pågått i nästan 50 år. Min efterträdare, en ung kaxig skit, hade tränats in och skulle kanske ha klarat det om han bara lärt sig lyssna. Han blev inte gammal på det jobbet.
Avtackning, tack o farvälfest med jobbarkompisar. Faktiskt fälldes en tår här o där. Kanske de grät av glädje, vad vet man, ha,ha.

Två stora resväskor vardera fyllda till sista tillåtna grammen plus handbagage lyfts ut i hallen. Låser ytterdörren för sista gången och petar in nycklarna i brevinkastet.
Lämnar två billiga tältsängar och lite småsaker kvar. Checklistan i huvudet går runt på högfart och bockas av allt eftersom…fan också, TV-licensen glömdes bort. Nåja det är ju ingen stor grej.
Märklig känsla infinner sig, ”Point of no return” har passerats.
Arlanda, incheckning, obligatoriska ölen och ombordstigning. Livet i frihet kan börja.
En märklig känsla och lite ångest kommer plötsligt när planet taxar ut! Vad tusan har jag ställt till med, kommer jag att ångra mig? Nej, nu ser vi framåt istället!
Forts.följer…
 
Tack för att du delar med dig av din berättelse och är djupt berörd och kommer följa med på din fortsättning.

Jag vill gärna dela med mig att jag och min sambo som är Thai och svensk medborgare bor i Sverige normalt från april-oktober och i Thailand oktober - april på ett ungefär. Det är bara jag som arbetar och eftersom jag är sjöman så funkar detta för oss. Jag siktar på att när jag själv går i pension fortsätta att bo 50-50 i Sverige och Thailand. Jag tycker att kombinationen är mycket lyckad. När man är i ett förhållande så gäller det ju att hitta det som håller ihop mer än det som gör att man glider isär. Jag ser helt klart att min sambo mår som allra bäst då vi är i Thailand. Hon pratar bra svenska och vi har det mycket bra även i Sverige, men hon känner sig väldigt ensam när jag åker iväg för att jobba. När vi är i Udon Thani där hon har sitt hus så har hon massor av kompisar och hon är väldigt mycket mera thai i själen än svensk trots sammanlagt många år i Sverige. Hon känner sig inte alls lika ensam därför då jag reser och Thailand är oavsett där hon mår bäst att vistas. När det går mot April så längtar jag själv till Sverige och det blir för varmt för mig uppe i Issan och vi reser tillsammans till Sverige. När går mot oktober så fryser min sambo ännu värre än brukligt och jag märker att hon inte mår bra på andra vis så då brukar vi resa tillsammans till Thailand. Jag jobbar med att lära mig Thai och har jobbat träget in grunder men ärligt talat inte kommit alls så långt som jag hoppats, men det gör inte så mycket...Det ordnar sig och det är bara så att det är svårt för de flesta oss ett helt annat sätt att bygga upp ett språk med de 5-tonerna mm. Engelska funkar inte alls bra där jag bor.

Jag läste i din första berättelse om när du blev svårt sjuk så jag räknar med att du kommer se till att även i fortsättningen ha en bra sjukförsäkring eller kanske en rese-försäkring som går in. Jag har själv Thai Non Immigrant ”O-A” Longstay Visa (1 års) men p.g.a. ändrade regler med krav att teckna försäkring på försäkringsbolag i Thailand som är väldigt dyra jämfört med vad de täcker vid t.ex. sjukdom eller skada så kommer jag ändra på vilket vis jag vistas i Thailand så småningom.
 
Tack @Khun Leo för din berättelse. Det känns som allt var planerat för dig. En märklig sak var att hon landade 111111 kl 11 pm

Mycket av du skriver känns som du skriver om mig men en del av det som hände dig, hände mig lite tidigare och vi har ännu inte flyttat till Thailand.

Men tråden är din och min berättelse får vänta. Nu ser jag fram mot del tre.
 
Ja, det blev lite märkligt med alla ettor, kanske ett omen :) Planet var en aning försenat och jag minns att jag reagerade på just alla ettor.

Etthundraelva är visst nåt lyckonummer. Jag vet att en privat nummerskylt med tre ettor kostar massor.

Del 3 kommer i morn fm. Måste bara korta ner texten så det blir hanterbart.
 
Del 3
Touchdown!
Vi åker först till svärföräldrarna inne i Bangkok. Tänker bo där någon månad innan N skall tillbaks till sitt gamla jobb på IVA, men först köpa bil och ge oss ut på en rundresa.
Vi kollade runt hos diverse beg. bilhandel, men säljarna där ingav inget större förtroende. De fuskade med allt som gick och ljög utan att skämmas. Vi hade i stort sett bestämt oss för en välutrustad Mitsubishi SUV och kommer dagen efter för att ta en provtur.
Fina fälgarna och däcken från dagen innan är nu utbytta mot en betydligt mer sliten uppsättning. Säljaren försöker låtsas som ingenting och min upprörda anmärkning om däcken bryr han sig inte om. Vi vänder på klacken och går därifrån. Jag har jobbat med bilar i stor del av mitt liv, så jag vet vad jag skall titta efter. Här kör man med gamla knep. Det fick bli en fabriksnytt istället.

Vi började med en resa längs gränsen mot Burma, över bergskedjan upp till nordspetsen. Check points lite varstans och med tanke på rödplåtarna fyllde vi för säkerhets skull i en medhavd färdbok.
Den kollades faktiskt noggrant vid ett par tillfällen. På vägen gjorde vi avstickare till Sukothai, Kanchanaburi, Mae Hong Song och en massa andra platser innan vi kom fram till Chiang Rai.
Färden fortsatte vidare mot sydost och sedan ner längs med Mekongfloden, åter med en massa avstickare till sevärdheter samt ett besök i frugans födelseby i Yasothorn. Vacker natur, massor av upplevelser och 425 mil senare är vi åter i Bangkok.

Vi fick av en bekant låna ett hus i Ban Phe och i väntan på att det skulle bli tillgängligt tog vi in på ett hotell i Rayong. Bara en månad kvar tills N skulle börja jobba och hon behövde intensivträna bilkörning. Jag letade upp lämpliga ställen att träna ostörda på och en jättestor grusplan blev utmärkt att träna parkering och lite andra trix på. Hon ska ju pendla 7 mil om dagen så det är viktigt att allt sitter. Visserligen hade hon redan ett Thailändskt körkort men köra bil hade hon inte fått lära sig. Suck!

11 tusen mil senare utan större missöden och jag gör ett hopp framåt i tiden.
Ett par år har gått och vi har hunnit hyra och bo i två olika hus under tiden som vi köpt tomt och byggt eget. Lever ett behagligt liv, med N som jobbar med det hon tycker om och jag njuter pensionärsliv, tränar på gymmet, cyklar och bara lever i mitt eget behagliga tempo.
Livet är helt underbart, precis som vi vill ha det!

Men, det blir inte alltid som man tänkt sig!

N står i duschen och förbereder sig att åka till jobbet och jag tassar ut i köket för dagens första kaffe.
Plötsligt! Något träffar mig i ryggen med våldsam kraft, det kändes som att någon slog in en yxa under mitt högra skulderblad! Jag stupar på golvet med hemska smärtor och försöker påkalla N´s uppmärksamhet, men får inte fram ett ljud. Övertygad om att jag ska dö i en allvarlig hjärtinfarkt om jag inte får hjälp, får mig att krypa tillbaka in till sovrummet så att hon ska uppmärksamma mig.
N ser vad som händer och kopplar på yrkesrollen. Hon konstaterar snabbt att hjärtat fungerar, andningen är dock minimal med mycket korta snabba tag. Ena handen på telefonen, ambulans på väg.
Gasa för he….e gnyr jag, tycker dom kör i snigelfart, varje andetag gör vidrigt ont och det känns som en hel evighet innan vi är framme vid sjukhuset. Äntligen in på akuten, men ingen åtgärd förrän efter röntgen fast jag ber till högre makter om smärtstillande.
Nu konstateras att högra lungan har spruckit och luften läcker ut utanför lungsäcken som trycks ihop för varje andetag. En kateter trycks in mellan revbenen för att suga ut luft så att lungan skall kunna återta sin form. Smärtstillande..morfinet börjar verka….äntligen.
Bkk Hospital har ingen kirurg lämplig att ta sig an mig, så efter ett dygns väntan flyttas jag till ett sjukhus norr om Pattaya, Samitivej Hospital. En väl renommerad kirurg från Bangkok hyrs in för att operera med titthålsteknik.
Jag har inga invändningar, bara det går fort! Prislappen skyhög, men det hjälps inte, det måste bara fixas.
Operationen lyckas och lungan är nu ”limmad” så även om det går hål igen kommer ingen luft utanför säcken, allt enligt läkaren.
Konvalescens en tid och med nedsatt lungfunktion för livet. Nu får jag vid återbesöket veta att vänster lunga är i farosonen för samma utveckling och det är allvarligare eftersom det sitter ett hjärta i vägen.
Orsaken till skadorna är att den ”utläkta” fibrosen från 2010 har vaknat till liv, men tyvärr kan inget förebyggande göras. Lägger ner styrketräningen och tar det försiktigare. Inte läge att lyfta skrot nu längre!

Drygt ett år går och julen 2018 kommer utan att något inträffar. Släkt från Sverige kommer ner för att fira med oss i några veckor över nyåret. Känner mig plötsligt trött och orkar inte röra mig utan att flåsa för minsta ansträngning. Garderar mig med att uppsöka sjukhuset ifall det är en lunginflammation på gång.
Röntgen ger snabbt besked, vänstra lungan läcker! Läggs in på Intensiven med övervakning i väntan på åtgärd. Nu bestäms att en kirurg från militärsjukhuset i Sattahip skall ta med sitt team och göra operationen på plats i Rayong. Ingreppet skall ske på måndag kväll och på lördagen återstår bara att ligga och vänta. Inga smärtor denna gång, kanske för att läckaget är litet och inte sliter loss lungsäcken. Måndag morgon får jag för mig att byta ställning i sjuksängen, obekvämt att ligga stilla på rygg hela natten. Då rämnar lungsäcken och helvetet börjar om! Turligt nog ligger jag redan på IVA så det går fort att få in en kateter för att få ut luften. Operationen kommer igång som planerat och resultatet blir bara synligt som ett antal små ihopsydda ingångshål. Lungan ”limmades” på samma sätt som den högra och nu skall jag våga nysa utan att få panik varje gång. Prislapp 250 tusen denna gång.
Resultat, ytterligare nedsatt lungfunktion och införskaffande av diverse apparatur till hemmet som ger extra syresättning, mest nattetid. Nu tyvärr allt oftare, ibland även på dagen.
Fibros finns i ett antal varianter och jag har inte fått helt klart för mig vilken beteckning denna har. Inte för att det gör någon skillnad, bara att acceptera att den finns där.

Försäkring undrar ni säkert! Ja, om jag hade haft möjlighet skulle jag givetvis tecknat en livslång sådan, men med första noteringarna från år 2010 i journalerna och anmärkningen om fibrosskada är det inget bolag som accepterat mig som kund.
De två första åren gick det att köpa en komplett rese/sjukförsäkring från Länsförsäkringar, men efter två år och utskriven från Sverige gick den inte att förnya.
Hustruns jobb och min familjeanknytning ger mig bra förmåner och rabatter, så det är en kalkylerad risk jag tagit att bo här oförsäkrad. Olycksfall via ett Thaibolag har jag, men det är allt.

”Bara att åka hem och ställa sig i kö för transplantation” har jag hört ett antal gånger från folk som tror sig begripa bäst. Så enkelt är det inte. Ålder, status, godkännande, lämplighet och sedan vänta på en donator som passar, kan ta åratal och jag är inte beredd att vänta 2-5 år i osäkerhet. Jag år för gammal för det!

Nu är det 12 år sedan jag upptäckte Thailand och trots vedermödorna med sjukdom så är flytten inget jag ångrar. Tvärtom har det varit en fantastisk tid med en alldeles underbar hustru, massor av nya vänner av alla nationaliteter och vore det inte för mina jäkla lungor skulle jag kunna skrika ut min glädje över hur fantastiskt livet kan vara och faktiskt är!
Det finns så mycket att glädjas åt i livet, men tyvärr är det för kort för att till fullo hinnas med. Passa på att njuta av det!

Tack för att ni tog er tid att läsa!
 
Tack Khun Leo! Ja verkligen en gripande och fullständigt omtumlande berättelse som du klarar att uttrycka med ord som faktiskt få människor har förmågan att kunna göra ens om de försöker. Önskar dig en fortsatt resa på livet på alla sätt och vis det går att göra så!
 
Khun Leo sa:
En liten berättelse i 3 delar om mitt liv i LOS

Pensionsåldern kröp allt närmare och tankarna malde, vad tusan ska jag göra med all ledig tid? Hustrun ville ju att jag skulle sluta redan långt innan 60, men som så många andra tror man att jobbet är beroende av just mig, så det blev inget med det. Firman fick behålla mig tills vidare… ville egentligen inte tänka på pensionering, inte nu, jobbet är ju inte klart, 8 år kvar till 65!
Plötsligt insjuknar hustrun och går bort inom bara några månader! Att leva 37 år tillsammans varje dag och sedan bli ensam blev en ofattbar omställning. Tyckte jag gick i ett vakuum och skulle nog behövt terapi eller nåt. En kvinnlig präst besökte mig i samband med begravningen och erbjöd sig hjälpa, men jag och präster går inte så bra ihop. Jag vet inte hur jag klarade av det, men ett år senare var jag något så när i form att ta tag i livet.
Miljöombyte fick bli steg ett, så en månads rundresa i Thailand blev valet. Tog med mig en svensk kvinnlig bekant som resesällskap, kanske onödigt när man åker till Thailand kan tyckas, men att jag skulle bli tillsammans med en thailändsk kvinna fanns inte ens i sinnesvärlden. Förutfattade meningar alltså!
Rundresan i en minivan utgick från Bangkok, i huvudsak till de norra och östra delarna och för varje dag kände jag allt mer ”här kan jag bosätta mig”… kände mig på något sätt hemma.
Europas vanligaste chartermål var avklarade för många år sedan, det här var något helt annat! Fukten, värmen, folket, maten och priserna, ja det passade mig perfekt! Hemma igen blev det genast planer på att se mera.
När jag för fjärde gången på knappt två år reste ner var det för att fira min 60-års dag, även denna gång med samma kvinna som tidigare.
Boendet blev på en mindre resort och efter att ha hämtat ut den hyrda MC´n blev det en tur till stranden. Bad, sol, massage, några öl och senare lite vila inför en födelsedagsmiddag med några nyfunna vänner. Dricker ytterst sparsamt, bara en liten öl och sedan en kvällsdrink innan hemfärd.
Vaknar på natten och fryser så jag skakar. Stänger av ACn men inget hjälper. Något är fel! Lyckas så småningom somna om fram till morgonen. Kliver upp och rasar bokstavligen ihop helt orkeslös. Inser att det får bli sjukhus på stört. Fixar en transport och kommer en timme senare till Bangkok Hospital. En läkare kommer och gör en snabb bedömning och det blev Intensiven på stört! Det visar sig att jag fått dubbelsidig lunginflammation, vatten i lungorna, blodförgiftning och 40 graders feber, allt på en och samma gång! Det såg riktigt illa ut och första veckan på IVA minns jag knappt. Antibiotika intravenöst, syrgasmask, sladdar och slangar, måste pinka och bajsa i sängen, blev tvättad och skämdes för det. Systrarna bara log och tröstade.
Efter en vecka börjar det vända och jag orkar ta datorn för att ordna en del praktiskt med SOS alarmering, Försäkringsbolaget och en massa med jobbet förstås. Jag skulle ju bara vara borta en vecka! Mitt resesällskap skickades hem redan efter en dryg vecka när det konstaterats att jag skulle överleva.
En månad senare är jag i flygbart skick och hämtas upp av en nedrest sköterska från Danmark. Biljetter 1:a klass SAS så det blev en bekväm hemresa, liggande på övre våningen. Väl hemma tog det tre månader innan jag var något så när i gammal form.
I Sverige gjordes en del besök på lungkliniken för uppföljning och det konstaterades att jag hade en utläkt lungskada, troligen fibros av någon sort. Inget att hänga läpp för och inget som störde. Jag fick order att återkomma om jag märkte någon försämring.

Personalen på IVA blev mina goda vänner och innan jag reste hem byttes adresser på Mail och Skype. Jag hade dessutom fått några mer eller mindre seriösa förslag om att bli pojkvän, gifta mig, t.o.m adoptera en av dem, men inget jag tog så allvarligt på, det var ju mest på skoj. Erkännas ska, att jag faktiskt blev intresserad av en lugn behaglig sköterska (N) som kunde lite mer engelska än de övriga. Hon hade en engelsk pojkvän sedan några år men med tanke på vår åldersskillnad (30 år) kändes inte rätt att visa något seriöst intresse.
Det tog någon månad med lite mailväxling, så kom plötsligt ett mail från N! Hon hade hoppat av jobbet på IVA och flyttat till Chang Mai för att intensivstudera engelska på ett internat. Avsikten var att emigrera till NZ och jobba som sköterska där istället. Bättre löner och villkor lockade.
Ganska snart övergick vi till Skype så jag kunde hjälpa henne med engelskan. Det blev många timmar grammatik och uttal. Under tiden lärde vi ju känna varandra rätt väl, men fortfarande på ett kompisplan. Pojkvännen fanns kvar i periferin, men nämndes allt mer sällan.
Sex månader efter hemkomsten var det så dags att resa tillbaka till Th. Hennes utbildning var avslutad och vi bestämde att träffas innan hon tillsammans med två klasskompisar från skolan skulle resa vidare till NZ.
Efter några dagar tillsammans gav jag upp försöken att stå emot! Efter alla mina argument om ålderskillnad, kulturkrockar och fan vet vad, är jag plötsligt medveten om att jag nu hade en Thailändsk flickvän, något som var helt otänkbart för inte så länge sedan.
Semestern fortsatte med en ny rundresa i ett par veckor och under tiden bestämdes att hon skulle flytta till mig i Sverige istället för Nya Zeeland. Hennes två kompisar reste dock vidare till NZ på egen hand med sina planer på ett bättre liv. Någon tid senare omkom båda flickorna i den stora jordbävningen i Christ Church. Båda var i en förberedande utbildning i en skola som rasade samman till en grushög. N skulle också varit där om inte jag kommit emellan. ”Ment to be” säger hon och kanske är det någon, kanske Buddha, som styr?
Inom ett år var vi gifta, ja det kändes rätt och det gör det fortfarande. TUT söks och beviljas och den 11/11-2011 kl.23 kliver hon av planet på Arlanda och nu börjar ett nytt kapitel i livet.
Forts.följer
Klicka för att se resterande...
Hur lång tid tog det med TUT innan ni fick ett besked?
 
Du måste logga in eller registrera dig för att svara här.
 

Liknande trådar

JBK.Ltd.
Rätt tänkt, men fel person fick tag i pengarna?
Svar
1
Visningar
440
JBK.Ltd.
JBK.Ltd.
Glimten
Vad har ni tänkt göra i Valborg?
Svar
5
Visningar
594
b-tung
B
A
  • Låst
Hur skrivs mitt namn Evelina på Thailändska, hade tänkt att tatuera det nästa gång
Svar
4
Visningar
2 K
Anonym
A
 
Tillbaka
Topp