B
b-tung
Gäst
ASGarv
Van mao
- Trådstartare Birger
- Start datum
- Status
S
Sir One
Gäst
På ASG i Västberga i Sthlm arbetade en gammal man som kallades uncle Hanke. Han var krigsveteran från kriget i Ryssland under andra världskriget. Han stred i Stalingrad på tyskarnas sida."legolas " sa:Jag kanske är trög och att du mackes menade nåt annat, men för mig är ASG stenklart just ASG, alltså åkeriet som DHL köpte upp......
men stämmer det inte så säga gärna, så jag får lära mig nåt nytt
legolas
Han rökte cigaretter som han själv smaksatt med eucalyptus. Jag fick smaka.
Värdelöst vetande men, gubben var väldigt intressant. Detta måste ha varit 1966 eller 67...
anubaan
Medlem
Legolas har du tänkt på att vi gamla stofiler kanske är nuvarande ungdomars motsvarighet till din tids hamnshåare. Men nu tar de inte del av våra berättelser vid fikabordet. De Googlar och hittar Legolas och mina berättelser från det verkliga livet i Thailand. De läser och förundras över våra vilka livsöden. ;D ;D
Kanske de till och med lär sig något! Det gjorde ju vi.
Stofilen Anubaan
Kanske de till och med lär sig något! Det gjorde ju vi.
Stofilen Anubaan
A
Anonym
Gäst
Min fru läser nu Per-Anders Fågelströms bok "Mina drömmars stad", och där börjar ju Henning som hamnarbetear vill jag minnas. Det var ju för länge sedan, slutet på 1800 talet. Det var väl då när Lego var ung"legolas " sa:
Vill minnas vilket slit det var ... kul när de använder dessa böcker i undervisning för att påvisa att livet varit hårt i Sverige också!
A
Anonym
Gäst
Nu börjar du iofs upprepa "Observera ingen upprepning och mer än en mening.""gunnarg " sa:
S
Sir One
Gäst
Det är stofilernas morgon i Sverige och stofilernas eftermiddag i Thailand.
Ni gamla uvar som skrivit i ämnet och som finns här ovan har tilldelats var sin karma.
Det är utan tvekan så att man börjat få lite perspektiv på livet och tillvaron. Jag tror inte att någon av oss har riktigt förstått vilka källor vi är, eller borde vara för ungdomarna. Det som Lego skriver om hamnarbetarna var jag med om i Stockholms hamnar som ung när man vandrade längs magasinen i Frihamnen och insöp doften av kaffesäckar, bananer och allt annat som fartygen hade att lossa.
Visst krökade gubbarna ganska hårt och visst fanns där en nöd som kunde skymtas bland levnadsödena. Hamnjobbarna bestod av en salig blandning folk, allt från knappt läskunniga till journalister som sökte extra inkomster för att kunna överleva.
I min ungdom kom jag i kontakt med många goa gubbar på Söder i huvudstaden. Jag hade även ett arbete som geotekniker under några år och vi samlades för gemensam avfärd på Krukmakargatan 54, eller 34, till avlägsna orter som Tierp, Södertälje och Fittja redan i gryningen. Jag fick ta första tunnelbanan på morgonen från Farsta Strand in till stan klockan 05.05 för att hinna i tid. Jobbet började redan klockan sex.
På Krukmakargatan fanns ett ölfik som öppnade redan vid 4-tiden på morgonen, betjänat av en stor och rund dam i över medelåldern. Här kunde gubbarna få en pilsner för att komma igång, många av dem var hamnjobbare men även en del byggnadsarbetare och bergsprängare såg man här. Här satt mina jobbarkompisar, de flesta gamla bergsprängare och tog en öl och tuggade i sig av de gigantiska mackor som kafedamen fixat. Har satt bröderna Gröndal, Tage "Taggen", Olle och lilla jag. Ingen av dessa drack under arbetstid, lördagarna undantagna. Då jobbade vi halvdag och åkte ut till arbetsstället, satte på kaffepannan, tog en sväng runt arbetsplatsen, jobbade ett par timmar och gick in i boden för att dela en kvarter innan hemfärd. Det var andra tider än vad som råder i dag och man kan med viss saknad blicka tillbaka om man har nostalgiglasögonen på näsan.
Ni gamla uvar som skrivit i ämnet och som finns här ovan har tilldelats var sin karma.
Det är utan tvekan så att man börjat få lite perspektiv på livet och tillvaron. Jag tror inte att någon av oss har riktigt förstått vilka källor vi är, eller borde vara för ungdomarna. Det som Lego skriver om hamnarbetarna var jag med om i Stockholms hamnar som ung när man vandrade längs magasinen i Frihamnen och insöp doften av kaffesäckar, bananer och allt annat som fartygen hade att lossa.
Visst krökade gubbarna ganska hårt och visst fanns där en nöd som kunde skymtas bland levnadsödena. Hamnjobbarna bestod av en salig blandning folk, allt från knappt läskunniga till journalister som sökte extra inkomster för att kunna överleva.
I min ungdom kom jag i kontakt med många goa gubbar på Söder i huvudstaden. Jag hade även ett arbete som geotekniker under några år och vi samlades för gemensam avfärd på Krukmakargatan 54, eller 34, till avlägsna orter som Tierp, Södertälje och Fittja redan i gryningen. Jag fick ta första tunnelbanan på morgonen från Farsta Strand in till stan klockan 05.05 för att hinna i tid. Jobbet började redan klockan sex.
På Krukmakargatan fanns ett ölfik som öppnade redan vid 4-tiden på morgonen, betjänat av en stor och rund dam i över medelåldern. Här kunde gubbarna få en pilsner för att komma igång, många av dem var hamnjobbare men även en del byggnadsarbetare och bergsprängare såg man här. Här satt mina jobbarkompisar, de flesta gamla bergsprängare och tog en öl och tuggade i sig av de gigantiska mackor som kafedamen fixat. Har satt bröderna Gröndal, Tage "Taggen", Olle och lilla jag. Ingen av dessa drack under arbetstid, lördagarna undantagna. Då jobbade vi halvdag och åkte ut till arbetsstället, satte på kaffepannan, tog en sväng runt arbetsplatsen, jobbade ett par timmar och gick in i boden för att dela en kvarter innan hemfärd. Det var andra tider än vad som råder i dag och man kan med viss saknad blicka tillbaka om man har nostalgiglasögonen på näsan.
S
Sir One
Gäst
En Faders Undran
Vi, som föddes med barnmorskehjälp utan moderskapspenning
och barnbidrag och aldrig blött socialkommunala blöjor,
men som fick lära att snyta oss, vara hövliga och veta hut.
Vi, som med lappade byxbakar och spikslagna sveciakängor
i skrabbiga skolhus skrev på egna griffeltavlor och läste ärvda
läxböcker ( var rädd om läxböckerna ) utan fria frukostar skolskjuts
tandvård rökruta se xualundervisning
och absolut utan mindervärdeskomplex och aldrig hade en aning
om kuratorer beteenderubbning missanpassning kontrollanter och andra socialakrobater.Hur tusan kunde vi klara oss?
Vi, som föddes med barnmorskehjälp utan moderskapspenning
och barnbidrag och aldrig blött socialkommunala blöjor,
men som fick lära att snyta oss, vara hövliga och veta hut.
Vi, som med lappade byxbakar och spikslagna sveciakängor
i skrabbiga skolhus skrev på egna griffeltavlor och läste ärvda
läxböcker ( var rädd om läxböckerna ) utan fria frukostar skolskjuts
tandvård rökruta se xualundervisning
och absolut utan mindervärdeskomplex och aldrig hade en aning
om kuratorer beteenderubbning missanpassning kontrollanter och andra socialakrobater.Hur tusan kunde vi klara oss?
anubaan
Medlem
Nu är vi stofiler på gång! ;D ;D
Jag hittade följande i mina gömmor. En go betraktelse om "Hur di haddat förr" som vår Småländske poet Pelle Näver skrev i en dikt.
Först så överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten. De tog magnecyl och alla möjliga läkemedel, åt Blue cheesedressing, samt åt tonfisk men blev aldrig testade för diabetes.
Efter detta trauma blev vi lagd på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller babyblå färg med hög blyhalt. Vi hade ingen barnsäkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm!! För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.
Som spädbarn och barn åkte man bil utan barnstol, bil kudde, säkerhetsbälte eller airbag. Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och INTE ur glas eller flaska. Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan och INGEN dog av detta. Vi åt muffins, mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i långfilen. Inte blev vi överviktiga för det!! För VI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE!
Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dan och kom hem när gatlyktorna var tända. Ingen kunde nå oss på hela dan OCH VI VAR OKEJ!! I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna. Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet. Vi hade inga Playstation, Nintendos, X-box, ingen video eller DVD, inga 150 kanaler på TV,n inget surroundljud, CD-spelare, inga mobiltelefoner, datorer inget Internet eller MSN. Vi hade VÄNNER och dem fann vi utomhus!
Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder! Och inte blev någon stämd eller anmäld för det. Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord och inte fortsatte maskarna att leva i magen! Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fick sina ögon utpetade av pinnar.
Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in och pratade med dem. Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna. De som inte blev det, fick lära sig att handskas med besvikelsen.
Så var stolt och glad över att du överlevde!
/Anubaan
Jag hittade följande i mina gömmor. En go betraktelse om "Hur di haddat förr" som vår Småländske poet Pelle Näver skrev i en dikt.
Först så överlevde vi att födas av mammor som rökte och drack under graviditeten. De tog magnecyl och alla möjliga läkemedel, åt Blue cheesedressing, samt åt tonfisk men blev aldrig testade för diabetes.
Efter detta trauma blev vi lagd på mage för att sova i en spjälsäng målad i en rosa eller babyblå färg med hög blyhalt. Vi hade ingen barnsäkerhet på medicinburkar, dörrar eller fönster och när vi cyklade hade vi ingen hjälm!! För att inte tala om vilken risk vi tog när vi liftade.
Som spädbarn och barn åkte man bil utan barnstol, bil kudde, säkerhetsbälte eller airbag. Vi drack vatten direkt ur trädgårdsslangen och INTE ur glas eller flaska. Vi delade läsk med flera kompisar och drack direkt ur flaskan och INGEN dog av detta. Vi åt muffins, mammas bullar, vitt bröd, riktigt smör och för mycket socker på cornflakes och i långfilen. Inte blev vi överviktiga för det!! För VI VAR ALLTID UTE OCH LEKTE!
Vi kunde gå hemifrån på morgonen leka hela dan och kom hem när gatlyktorna var tända. Ingen kunde nå oss på hela dan OCH VI VAR OKEJ!! I timmar kunde vi bygga lådbilar av skräp för att sedan åka ned för någon backe och då upptäcka att vi glömt bromsarna. Efter att vi åkt in i träd och buskar ett par gånger lärde vi oss att lösa problemet. Vi hade inga Playstation, Nintendos, X-box, ingen video eller DVD, inga 150 kanaler på TV,n inget surroundljud, CD-spelare, inga mobiltelefoner, datorer inget Internet eller MSN. Vi hade VÄNNER och dem fann vi utomhus!
Vi föll från träd och tak, skar oss, bröt armar och ben, slog ut tänder! Och inte blev någon stämd eller anmäld för det. Vi åt maskar och kakor gjorda av sand eller jord och inte fortsatte maskarna att leva i magen! Vi fick luftgevär vid 10 års ålder, vi hittade på spel och lekar med hjälp av en pinne och en tennisboll, och fast man sa att det kunde hända, så var det inte så många som fick sina ögon utpetade av pinnar.
Vi cyklade eller gick till kompisar, ringde eller knackade på och ibland steg vi bara in och pratade med dem. Fotbollslaget hade uttagningar och alla blev inte uttagna. De som inte blev det, fick lära sig att handskas med besvikelsen.
Så var stolt och glad över att du överlevde!
/Anubaan
A
Anonym
Gäst
Så..sant så!!!!! Hur i hel....ke kunde vi överleva?? Utedasset glömdes väl....när det var 25 ggr kallt och 2 cm springor i bräderna.....
Karma till SIR och ANUBAAN!!!!
Areeya
Karma till SIR och ANUBAAN!!!!
Areeya
L
linetrivo
Gäst
"areeya " sa:
Hej, sitter i ett ute rum på Vara slätten o dricker bira samt ger karma jag också
gillar nostalgi.
Linetrivo.
Vad vet du om min prestanda?Uttala dig inte om saker du inte känner till för du har väl inte googlat igen? ;D ;D ;D"ledarn " sa:Och för dig spelar inte storleken någon roll....??
Det fungerar inte ändå...
Läs lite här om klockfrekvenser på Minnen....
http://sv.wikipedia.org/wiki/DDR_SDRAM
Men visst har storleken på minnen en stor inverkan..
A
anonymous
Gäst
Jag har byggt ihop många datorer i mina dagar och kan säga med säkerhet att minnena har en stor betydelse på datorns hastighet inte bara processorn.
- Status