I dagens SvD finns ett intressant debattinlägg om hur Sverige gått från sosseland till ett modernt samhälle.
Sverige är inte längre vad man skämtsamt kan kalla ett ”sosseland” utan en dynamisk marknadsekonomi.
Den töntiga svenska medelåldersmannen med banala vanor som ständigt möter sin frus höjda ögonbryn är en konstant i den svenska populärkulturen. Men något har ändå hänt. Den folkligaste serien är inte längre ”Svensson, Svensson” utan ”Solsidan”. Geografiskt har vi rört oss från Örebro till Stockholm. Vid grillen står inte brevbäraren Gustav Svensson, utan fondmäklaren Fredrik Schiller.
Det är kanske inte så konstigt. I Sverige är ISK-sparande numera en folksport vanligare än fotboll och hockey. På samhällsnivå har vi ett av världens mest välutvecklade ekosystem för investeringar. Med affärsänglar, riskkapitalister och börsen får produktiva företag snabbt pengar för fortsatt tillväxt. Nya jobb och bättre levnadsvillkor för alla.
Riskvilligt kapital finns det också gott om. Ser man till riskkapitalinvesteringar i mindre och växande företag som andel av BNP, finns det inget land i Europa där det investeras lika mycket som här. Pengarna kommer i första hand från Nordamerika. När man lägger samman effekterna av svenska riskkapitalinvesteringar har de höjt Sveriges BNP med sex procent sedan 2005.
Men hur kunde ett litet janteland bli världsbäst på att vara kapitalist? Institutionella förutsättningar nämns ofta, såsom stark äganderätt och det som på ekonomspråk kallas bolagsstyrning. Det vill säga transparens med siffror, affärsetik och tillit. I olika rankningar hör vi till de länder i världen där företagen har bäst bolagsstyrning.
Den amerikanska tankesmedjan Heritage Foundation mäter också hur fria världens länders ekonomier är, sett till bland annat ägande, skatter och handelsfrihet. Sedan mitten på 1990-talet är vi ett av de länder i den rika världen som ökat graden av marknadsekonomi allra mest, framför allt efter EU-inträdet.
Historiskt klaffade mycket rent timingmässigt. På 1960- och 1970-talen hade många globala företag vuxit sig stora och spretiga. Konglomeratens kärnverksamheter var ofta effektiva och konkurrenskraftiga, men sidoverksamheterna fanns det förbättringspotential i.
Ett exempel på detta är SCA och deras finska konkurrent Tamro. Kärnverksamheten, det vill säga att äga skog och tillverka pappersmassa, gick bra, men produktionen av engångsprodukter till sjukvården var på dekis.
1997 köpte därför riskkapitalbolaget Nordic Capital affärsområdet riktat mot sjukvården från både SCA och Tamro och slog dem samman. Verksamheten kunde skalas upp, lönsamheten ökade snabbt och det räddade tusentals jobb i landet.
I dag är det sammanslagna bolaget, Mölnlycke, världsledande på just medicinpapper. Eftersom bolaget räddades så beskattas nu vinsterna i Sverige. Det här möjliggjordes av avregleringarna av kreditmarknaden på 1980-talet, eftersom riskkapitalbolag nu kunde låna fritt på marknaden. Utan stora lån hade Nordic Capital aldrig kunnat köpa och bygga det moderna Mölnlycke.
När arvs- och gåvoskatten och senare även förmögenhetsskatten avskaffades vågade dessutom entreprenörer stanna kvar i landet. Fortfarande behövs reformer för att stärka konkurrenskraften. Vi har exempelvis internationellt sett höga skatter på både arbetsinkomster och kapital. Den reglerade arbets- och bostadsmarknaden försämrar också näringslivsklimatet.
Men Sverige är inte längre vad man skämtsamt kan kalla ett ”sosseland” utan en dynamisk marknadsekonomi. Ett ganska märkligt land för en utomstående. Så historiskt stark socialdemokrati, och så kapitalistiska samtidigt. Ett land där mångmiljonären i dyra Solsidan numera har högre tittarsiffror i reklam-tv än vad brevbäraren i Vivalla i SVT hade.
BENJAMIN DOUSA är vd för Timbro.
benjamin.dousa@timbro.se
Benjami
Sverige är inte längre vad man skämtsamt kan kalla ett ”sosseland” utan en dynamisk marknadsekonomi.
Från sosseland till superkapitalister
Det här är en text från SvD Ledare. Ledarredaktionen är partipolitiskt oavhängig med beteckningen obunden moderat.Den töntiga svenska medelåldersmannen med banala vanor som ständigt möter sin frus höjda ögonbryn är en konstant i den svenska populärkulturen. Men något har ändå hänt. Den folkligaste serien är inte längre ”Svensson, Svensson” utan ”Solsidan”. Geografiskt har vi rört oss från Örebro till Stockholm. Vid grillen står inte brevbäraren Gustav Svensson, utan fondmäklaren Fredrik Schiller.
Det är kanske inte så konstigt. I Sverige är ISK-sparande numera en folksport vanligare än fotboll och hockey. På samhällsnivå har vi ett av världens mest välutvecklade ekosystem för investeringar. Med affärsänglar, riskkapitalister och börsen får produktiva företag snabbt pengar för fortsatt tillväxt. Nya jobb och bättre levnadsvillkor för alla.
Riskvilligt kapital finns det också gott om. Ser man till riskkapitalinvesteringar i mindre och växande företag som andel av BNP, finns det inget land i Europa där det investeras lika mycket som här. Pengarna kommer i första hand från Nordamerika. När man lägger samman effekterna av svenska riskkapitalinvesteringar har de höjt Sveriges BNP med sex procent sedan 2005.
Men hur kunde ett litet janteland bli världsbäst på att vara kapitalist? Institutionella förutsättningar nämns ofta, såsom stark äganderätt och det som på ekonomspråk kallas bolagsstyrning. Det vill säga transparens med siffror, affärsetik och tillit. I olika rankningar hör vi till de länder i världen där företagen har bäst bolagsstyrning.
Den amerikanska tankesmedjan Heritage Foundation mäter också hur fria världens länders ekonomier är, sett till bland annat ägande, skatter och handelsfrihet. Sedan mitten på 1990-talet är vi ett av de länder i den rika världen som ökat graden av marknadsekonomi allra mest, framför allt efter EU-inträdet.
Historiskt klaffade mycket rent timingmässigt. På 1960- och 1970-talen hade många globala företag vuxit sig stora och spretiga. Konglomeratens kärnverksamheter var ofta effektiva och konkurrenskraftiga, men sidoverksamheterna fanns det förbättringspotential i.
Ett exempel på detta är SCA och deras finska konkurrent Tamro. Kärnverksamheten, det vill säga att äga skog och tillverka pappersmassa, gick bra, men produktionen av engångsprodukter till sjukvården var på dekis.
1997 köpte därför riskkapitalbolaget Nordic Capital affärsområdet riktat mot sjukvården från både SCA och Tamro och slog dem samman. Verksamheten kunde skalas upp, lönsamheten ökade snabbt och det räddade tusentals jobb i landet.
I dag är det sammanslagna bolaget, Mölnlycke, världsledande på just medicinpapper. Eftersom bolaget räddades så beskattas nu vinsterna i Sverige. Det här möjliggjordes av avregleringarna av kreditmarknaden på 1980-talet, eftersom riskkapitalbolag nu kunde låna fritt på marknaden. Utan stora lån hade Nordic Capital aldrig kunnat köpa och bygga det moderna Mölnlycke.
När arvs- och gåvoskatten och senare även förmögenhetsskatten avskaffades vågade dessutom entreprenörer stanna kvar i landet. Fortfarande behövs reformer för att stärka konkurrenskraften. Vi har exempelvis internationellt sett höga skatter på både arbetsinkomster och kapital. Den reglerade arbets- och bostadsmarknaden försämrar också näringslivsklimatet.
Men Sverige är inte längre vad man skämtsamt kan kalla ett ”sosseland” utan en dynamisk marknadsekonomi. Ett ganska märkligt land för en utomstående. Så historiskt stark socialdemokrati, och så kapitalistiska samtidigt. Ett land där mångmiljonären i dyra Solsidan numera har högre tittarsiffror i reklam-tv än vad brevbäraren i Vivalla i SVT hade.
BENJAMIN DOUSA är vd för Timbro.
benjamin.dousa@timbro.se
Benjami