Skillnad på autism och normala i Thailand

 
Sa-wa-dee Kap! <3 <3

Jag måste undra en sak, hur behandlar de människor i Thailand som en autismdiagnos och språkstörning?

Hoppas att de behandlar som de är, jag fick den funderingen nu för att jag själv har Autism och en språkstörning

Vet inte om det är rätt forum men Mod kan flytta över det till en annan del av THAISNACK! <3 <3
 
Jag tror att medvetenheten och kunskaperna om Npf diagnoser är sämre i Thailand .
Frugan hade aldrig hört talas om Autism före hon började jobba i vården i Sverige
 
Diagnosen "fallang" ursäktar nog rätt mycket. ;)

Nja, är ganska övertygad om att TS inte är hjälpt av att någon gör sig rolig över hans frågeställning och sin situation även om ditt inpass har vissa komiska ingredienser så passar den liksom inte riktigt in här utan blev istället lite osmaklig, utan du kunde ju sparat den till en annan tråd och då hade jag klickat på gillaknappen men avstår nu i denna tråd av nämnda orsak.
 
Autism är ju ett samlingsbegrepp och det finns olika diagnoser. Sen finns det även högfungerande. Den ena är inte den andra lik. Autism hos en person kanske knappt märks medan den kan vara ett allvarligt funktionshinder för en annan individ.

Jag är rätt övertygad om att kunskapen och medvetenheten om autism i Thailand är relativt låg. Det är inte alls säkert att man blir korrekt bemött och jag tror att det är lätt att man blir betraktad som onormal. Men thailändare tenderar att ha en pragmatisk inställning till det mesta. Alla faranger (även neurotypiska sådana) är väl lite udda i Thailand och kan komma undan med en hel del precis som någon skrev tidigare.
 
Vi har ett par bekanta som har barn med autism och ett annat par som har ett barn med en mindre utvecklingsstörning. För att dessa barn ska få en för dem vettig utbildning så krävs det att man är riktigt rik, runt 1 miljon Baht om året bara i skolavgifter.

Vi har även en familj i byn med en tjej som bara är svagt autistiskt, inget man ens märker vid ett första möte. Hon har gått i vanlig skola fram till årskurs 6 men givetvis inte utan problem. Nu har dock skolan sagt att hon måste gå om årskurs 6 och att de ändå inte kan ta emot henne på högstadiet i staden. Hon har erbjudits en plats i Bangkok men kostnaden är givetvis alldeles för hög för en vanlig arbetare så hon får nog stanna hemma resten av livet som de flesta andra som inte riktigt passar in. För det är ändå det som är det vanligaste i Thailand och även i mer utvecklade asiatiska länder; alla som är lite annorlunda "förvaras" antingen i hemmet eller på någon institution.
 
För det är ändå det som är det vanligaste i Thailand och även i mer utvecklade asiatiska länder; alla som är lite annorlunda "förvaras" antingen i hemmet eller på någon institution.

Ja, tyvärr, låter ju cyniskt men så är det nog. Vi har själv bekanta vars son också har en mindre utvecklingsstörning (vuxen) och han hålls hårt av mamma och ger sig aldrig ut på några längre sträckor, i princip ute på gatan bara och ibland kan han få följa med oss om vi skall någonstans.

Man brukar ju kalla dessa เด็กพิเศษ dek phiseed, udda, speciella barn, ännu en anledning till att man inte vill skylta med att man har ett barn med olika funktionshinder.

Skrock och vidskepelser är ju inte heller ovanligt att man relaterar till som onda andar eller karma och liknande. Låter hemskt men så är det.
 
 
 
Tillbaka
Topp