Igår lyssnade jag på något slags vetenskapsprogram.
Det handlade om rymdforskarnas stora besvikelse över att det inte fanns något liv på Mars, och de nya och fortsatta försöken att finna någon form av liv där ute i rymden.
Helst intelligent liv då förstås.
Ha, det finns ju inte ens här på jorden tänkte jag när en av forskarna sa,
"Det värsta som kan hända är om vi kan finna bevis på att det vi är helt ensamma, att vår planet är den enda där det finns liv".
Det knep till i bröstet på mig och jag kände mig plötsligt liten, ensam och otrygg.
Jag funderade på vad det var för en ologisk reaktion?
Jag menar att även om det skulle finnas liv där ute någonstans så är det ju knappast något som skulle påverka min tillvaro.
Känslan av utsatthet gick över, men funderingarna fortsätter.
Man vill ju att chansen till liv på andra planeter ska finnas.
Man vill inte höra att det inte finns någon mer där ute.
Kan det vara därför som vi människor i alla tider hittat på gudar?