S
Sir One
Gäst
Jag vill inte på något sätt ta eventuell julglädje från er andra men för egen del så innebär julen inte ett dugg annat än att jag, som den motvalls kärring jag är, drar mig undan allt vad julgranar, klappar, pyntande innebär.
Jag har aldrig fattat vitsen med att släpa fram en massa tomtar, röda dukar, julstjärnor, brinnande ljus som gör inomhusklimatet svettigt till pinglandet av änglaspel.
Tidigare så mådde jag riktigt dåligt under julen, blev närmast deprimerad och hade dåligt samvete för att inte riktigt ha råd med allt som skulle till i form av julklappar och annat.
Idag, när jag har bättre råd känns det befriande att inte längre ha detta hängande över sig som ett svart åskmoln.
Det finns de som hävdar att det är "barnens jul" och att man därför ska anstränga sig extra mycket. Tänk, jag tycker helt annorlunda. Det finns det väldigt många familjer som inte har råd, precis som jag hade det när mina barn var små, och jag kan tänka mig att barnen i dessa fattiga familjer kan känna sig mindrevärdiga. Speciellt i Malmö finns det många riktigt fattiga familjer, må vara att en del av dessa inte firar jul utan har andra högtider.
Det kanske är dags att inse att det inte är barnens utan köpmännens högtid. Visst, detta är på gott och ont. Gott för att det stimulerar konsumtionsamhället och de krav på allt snabbare snurrande hjul som detta kräver, ont för att ett på sikt hållbart samhälle inte klarar av ett ständigt krav på en ökande förbrukning av naturresurser.
Jag har inte tillbringat en julhelg med varken mina barn, barnbarn eller övrig släkt på flera år, släkten är det enda umgänge som man själv inte har valt. Jag har inte köpt en enda julklapp på 15 år, inte ens till mina barnbarn.
Som en egen tradition har jag infört att jag bjuder mina fem ungar, deras barn och även mina tre exfruar/sambo på värdshus innan jul. Att inte ge bort en massa onödiga presenter var inte så poppis till en början men idag accepterar alla mitt ställningstagande och trivs tillsammans med mig på något värdshus. Det kan nämnas att det är skitkul när alla exen gaddar ihop sig mot mig och går till gemensam attack. Det är vid såna tillfällen man känner att man lever
Sitter jag då ensam på min kammare under julen? Icke sa Nicke. Julafton tillbringar jag oftast med en kompis som helt saknar anhöriga, inte för att jag ska känna mig ädel men för att jag trivs med denna polare. Ingen Kalle Anka på TV, den är ju helt avstängd. Detta är dagen då vi blickar in i varandras ögon genom bottnen på ett snapsglas och kommer fram till kloka lösningar på världsproblemen. Nu hamnade denna min ungdomskamrat på sjukhus med ett brutet ben för en vecka sen så snapsandet är inställt i år. Han ersätts av min far som jag avser att släpa upp till torpet på Öland, om han kan ta sig fram i snön med sin rollator. I annat fall slås våra snapsar upp hemma hos gubben i Färjestaden.
Juldagen ser mer traditionell ut för mig. Jag är ateist men detta är dagen då jag går i kyrkan. Jag är vansinnigt förtjust i den musik som där spelas och för att både farsan och jag har sjungit i kyrkokörer sedan barnsben. Vi är båda "pensionerade" som sångare men att få lyssna till Händels musik är närmast 0rgasmatiskt, en upplevelse som får ögonen att tåras.
Jag har aldrig fattat vitsen med att släpa fram en massa tomtar, röda dukar, julstjärnor, brinnande ljus som gör inomhusklimatet svettigt till pinglandet av änglaspel.
Tidigare så mådde jag riktigt dåligt under julen, blev närmast deprimerad och hade dåligt samvete för att inte riktigt ha råd med allt som skulle till i form av julklappar och annat.
Idag, när jag har bättre råd känns det befriande att inte längre ha detta hängande över sig som ett svart åskmoln.
Det finns de som hävdar att det är "barnens jul" och att man därför ska anstränga sig extra mycket. Tänk, jag tycker helt annorlunda. Det finns det väldigt många familjer som inte har råd, precis som jag hade det när mina barn var små, och jag kan tänka mig att barnen i dessa fattiga familjer kan känna sig mindrevärdiga. Speciellt i Malmö finns det många riktigt fattiga familjer, må vara att en del av dessa inte firar jul utan har andra högtider.
Det kanske är dags att inse att det inte är barnens utan köpmännens högtid. Visst, detta är på gott och ont. Gott för att det stimulerar konsumtionsamhället och de krav på allt snabbare snurrande hjul som detta kräver, ont för att ett på sikt hållbart samhälle inte klarar av ett ständigt krav på en ökande förbrukning av naturresurser.
Jag har inte tillbringat en julhelg med varken mina barn, barnbarn eller övrig släkt på flera år, släkten är det enda umgänge som man själv inte har valt. Jag har inte köpt en enda julklapp på 15 år, inte ens till mina barnbarn.
Som en egen tradition har jag infört att jag bjuder mina fem ungar, deras barn och även mina tre exfruar/sambo på värdshus innan jul. Att inte ge bort en massa onödiga presenter var inte så poppis till en början men idag accepterar alla mitt ställningstagande och trivs tillsammans med mig på något värdshus. Det kan nämnas att det är skitkul när alla exen gaddar ihop sig mot mig och går till gemensam attack. Det är vid såna tillfällen man känner att man lever

Sitter jag då ensam på min kammare under julen? Icke sa Nicke. Julafton tillbringar jag oftast med en kompis som helt saknar anhöriga, inte för att jag ska känna mig ädel men för att jag trivs med denna polare. Ingen Kalle Anka på TV, den är ju helt avstängd. Detta är dagen då vi blickar in i varandras ögon genom bottnen på ett snapsglas och kommer fram till kloka lösningar på världsproblemen. Nu hamnade denna min ungdomskamrat på sjukhus med ett brutet ben för en vecka sen så snapsandet är inställt i år. Han ersätts av min far som jag avser att släpa upp till torpet på Öland, om han kan ta sig fram i snön med sin rollator. I annat fall slås våra snapsar upp hemma hos gubben i Färjestaden.
Juldagen ser mer traditionell ut för mig. Jag är ateist men detta är dagen då jag går i kyrkan. Jag är vansinnigt förtjust i den musik som där spelas och för att både farsan och jag har sjungit i kyrkokörer sedan barnsben. Vi är båda "pensionerade" som sångare men att få lyssna till Händels musik är närmast 0rgasmatiskt, en upplevelse som får ögonen att tåras.