Hej
Ja hjälplösa falanger har man ju träffat många genom åren men det tycker jag var vanligare förr i tiden, då fanns det ju inget mobilnät, ingen fast telefoni, inga vägskyltar på engelska, ingen GPS utan det var en karta som gällde, inget toalettpapper, inga 7-eleven, ingen falangmat, nästan ingen som pratade engelska, många små affärer hade inte ens öl eftersom det inte var speciellt populärt och ansågs vara för dyrt, nästan inga privata personbilar på landet, bufflar var vanligare än traktorer, det var bara dom största städerna som hade hotell, barnen började gråta när dom såg en falang, gamla kom fram och ville känna på ens hår och förundrade sig över håret på armarna, stod mani ett gatuhörn och tittade höll bilarna på att krocka och det blev ibland folksamling o.s.v.
Då var det extremt ovanligt med falanger i Isaan och speciellt på landsbygden, när då fruar tog med sina män dit var falangerna ofta rädda för allt, vågade knappast lämna svärföräldrarnas tomt, vågade inte låna en cykel eller moppe och köra runt i byn, dom var rädda för byborna, vågade inte äta maten, kunde inte sitta på golvet utan ville ha en stol, hade problem att använda dom thai toaletter utan papper som fanns, hade problem att tvätta sig med hjälp av regnvatten i en lerkruka, var aldrig med och arbetade, var rädda för att sova i ett skjul med stora springor i golv och väggar, kunde inte äta med händerna och bestick fanns inte, var livrädda för insekter, råttor och ormar, ville åka bort ifrån byn så fort som möjligt, en del kom aldrig tillbaka mer utan tog in på något hotell i närmaste större stad och så fick frugan bo hos familjen någon vecka o.s.v.
På den tiden tror jag att ryktet om den hjälplöse, ömtålige, känsliga, livrädde, arbetsoförmögne och konstige falangen uppstod som lät frun (flickvännen) sköta allt och var lika beroende av henne som ett litet barn, till viss del lever nog detta tankesättet kvar hos Thailändarna än idag.
Mvh isan lover