Ännu än som "har varit naiv":
"... Inflationsbekämpningen under riksbankscheferna Urban Bäckströms och Lars Heikenstens ledning var framgångsrik. Inflationsförväntningarna parkerade på 2 procent och de fackliga organisationerna köpte konceptet. Så långt allt väl. När Stefan Ingves sedan fick hantera en finanskris blev det rejäla räntesänkningar. Inte heller det var konstigt eftersom en centralbank ska parera konjunktursvängningar.
Därefter började det gå snett för Stefan Ingves när han skulle bekämpa saker som ligger bortom hans kontroll och
införde minusränta mitt i högkonjunkturen bara för att inflationen riskerade att ligga lite under de där 2 procenten. För det som hände i den högkonjunkturen var att inflationen inte alls steg så som Riksbanken hade tänkt. Trots att arbetslösheten hade fallit några procentenheter och tillväxten var både 3 och 4 procent på årsbasis så förblev prisökningstakten lägre än 2 procent.
I ett sådant läge borde Riksbanken ha funderat på om verkligheten kanske hade ändrats, att internet och globaliseringen faktiskt har tagit död på inflationen, eller om allting är precis som det alltid har varit.
Riksbanken stack huvudet i sanden och gjorde allt för att pressa upp inflationen. Men det enda sättet att fixa inflation i en värld som avlivat inflationen är genom att devalvera valutan så att vi importerar dyrare saker, till nackdel för 10 miljoner invånare.
Det som sker på torsdagen är att Riksbanken rättar till sitt misstag, för på något annat sätt kan man inte tolka denna räntehöjning. I vanliga fall skulle det ha varit en perfekt tidpunkt att göra det motsatta och sänka räntan när ekonomin mattas och arbetslösheten stiger.
Men Riksbanken agerar med sedvanlig bollkänsla och bedriver en procyklisk politik, alltså stimulerar ekonomin i goda tider och dämpar den i dåliga. För det förtjänar Riksbanken kritik. Men att den skadliga minusräntan äntligen försvinner är ändå ett steg i rätt riktning, ett erkännande att experimentet inte fungerade.
Minusräntan har varit toppen för den delen av befolkningen som har allt – vi som äger aktier, framför allt utländska i annan valuta, och som har hus och lägenheter. Det är svårt att se någon politisk åtgärd som mer ensidigt har gynnat den kapitalägande klassen, för att använda lite klasskampsretorik.
Samtidigt finns det skäl att fundera på de riktigt stora frågorna om penningpolitiken. Behöver vi någon som sätter räntan? Kan inte marknaden klara det självt? Och går det att tala om en svensk konjunktur när skillnaderna mellan olika folkgrupper i landet är så gigantiska? För en utbildad person i Stockholm är det världens högkonjunktur med trygg sysselsättning och ständigt stigande förmögenheter. En mindre utbildad i Filipstad möter en annan verklighet.
Hursomhelst, nu ska vi glädjas åt att Riksbanken äntligen inser sitt misstag. För bankerna är det extra viktigt eftersom minusräntan har kostat stora pengar, vilket lett till att de har blivit ännu försiktigare i kreditgivningen, framför allt till företag. Plötsligt händer det och då vänder det. Äntligen!
