Birger
Nedtystad
2000, det första året i det nya milleniet, det år då alla datorer skulle krascha och jorden gå under befann jag mig i en brydsam sits. Min karriär som kvinnoimportör hade just startat, jag hade varit gift i några år och levt i en lokal variant av andra världskriget mesta tiden. Nu hade kanonerna tystnat och fienden reformerat sina linjer.
Frugan hade rymt fältet. Nu vill man ju inte ge upp alldeles sådär, vi hade fått en dotter på (då) 20 månader och om nu frun ville leva själv i en lägenhet i x-köping, så måste man ju ändå hjälpa till, åtminstone för barnets skull och lite för "good sport". Hon kunde ju inte klara sig själv i Sverige. Alltså var vi snart ihop igen, nu som, tja vadå? Särbos, kanske.
Och hon ville åka hem. Jag hade aldrig varit i Thailand, men det är klart jag ville följa med. Min avsikt var nog att försöka lappa ihop, hennes var att få ekonomisk assistans, men det fattade jag inte då. Off we went!
Väl i Bangkok upptäckte jag att min resväska var på Grönland (!) och där fanns min snus. Vi fick vänta tre dagar i Bangkok innan den jäkla väskan var på plats. Under tiden åt jag marlboro light, blandad med bakpulver och Tabasco. Det var den sämsta snus jag någonsin provat, idag är min bild av helvetet just en evighet med Marlboro Light med bikarbonat och Tabasco!
Under tiden var vi bl.a. på PatPong och det var ju en upplevelse! Flickorna på en bar kom utrusande och drog in oss och sedan fick lilltösen dansa med dom på catwalken, jag tror hon sålde mer öl i linne o Pampers än vad alla tjejerna gjorde, trots att dom var mer lättklädda. Så småningom var jag "uppsnusad" och vi kunde åka upp till Udon. Släkten mötte på flygplatsen, och den var stor. Släkten., inte flygplatsen. Pickupen var liten. Vi satt änna i lager på vägen ut till byn, jag satt på reservdäcket med en syster till frun i knät. Det kunde jag leva med, frun hade svårare... Jag fick påminna henne om att vi faktiskt låg i skillsmässa, men det hjälpte inte mycket.
Så småningom kom vi till byn och rantade in i det primitivaste hus jag nånsin sett, min vedbod är ett gedignare bygge! Efter mat o lite mekong fick vi lägga oss. Hela j'äkla släkten i samma rum, ett "loft" ovanpå. Där kunde man ligga och kika på buffeln, som låg under och man kunde förvisso avnjuta doften av buffeldynga. Buffeln blängde tillbaka och han såg inte snäll ut, man kunde se att han tänkte att "vi ses nog ensamma, falanjävel och då Du..."
Där låg man alltså i hettan och med en fläkt som enda tröst. Inte fick man hiva lakanet åt sidan heller för "mamma kan ju få se..." Eller, värre, den yngre systern! Hon såg för övrigt nyfiken ut, tidigare hade hon fällt rätt omotiverade kommentarer om min stora näsa...
Efter ytterligare Mekong föll jag slutligen i coma. Morgonen blev brutal, det började med en obestämd dröm om det "onda ögat" och när jag så småningom vaknade såg jag rätt in i det! Det var gult och ondskefullt och hade röda ringar runt iris, fasansfull syn, och det stirrade utan blinkningar rätt in i min syndfulla själ. Så småningom, men det tog tid, kunde jag artbestämma ondskan öga som tillhörigt, inte djävulen, utan ett stycke tamhöns av hankön! Ut åkte tuppf-n och nu började jag härskna till och när jag upptäckte att den varma, keliga kroppen intill min inte tillhörde min fru, utan gårdshunden blev jag förbannad!
Ja, inte på hunden, han hade ju inget ont gjort, men på hela situationen. Jag var tvungen att sätta mig upp och rannsaka mina njurar och fråga mig själv : hur hade Arne Sucksdorf, vår store upptäcktsresande gjort i det här läget?
Svar: han hade förmodligen kokat kaffe! Lättad med denna lösning gjorde jag det. Sedan kom familjen och drack kaffe dom också. Svågern såg rörd men icke skakad ut och frågade om jag också trodde jag behövde Mekong?
Nej, det trodde jag inte. Vem kör idag? Jag, svarade han! Jag högg Mekongen och serverade en treo i stället. Jaha, och vad gör vi idag? Jo idag skall vi åka till marknaden. Jag fattade ju nada, jag bara medföljde tåget. I alla fall for vi till en marknad, det var jättekul och jag drack öl och gick vilse och hittade en själsbroder som jag kunde förbrödra mig med rätt länge, över några Chang. Släkten letade i timmar och frugan var av någon anledning inte så glad när dom hittade mig, jag vet inte varför.
Kan någon förstå?
I alla fall hade dom något dom ville visa mig, frugan visste ju att jag var faunistiskt intresserad och det var " Big snake Show" i närheten och ormarna måste jag ju se. Jag skiljdes från min kompis och gick med. Jodå, det var ju häftigt, ormtjusare som lekte med huggande kobror och allt det där. Modiga gossar, men en klentrogen svensk kunde ju lätt genomskåda showen. Ormarna hade naturligtvis fått huggtänderna utdragna, annars hade ju hela uppträdet varit en ren lek med döden!
Så småningom blev menigheten uppmanad att komma upp och delta, men ingen ville. Frugan puffade på mig. Ja, va f-n efter sex beer Chang är vi alla vikingar och hjältar och jag hade ju genomskådat bluffen, så jag gick upp. Jag velade runt rätt länge och försökte bland annat twista med tre kobror runt halsen, när en av dom öppnade munnen en decimeter från mina ögon och med fullt synfält ner i gapet. Han var inte arg, han bara sniffade med sin tunga.
Men jag såg hans huggtänder och blev nykter tvärt och insåg att gode Gud, det här är ju livsfarligt! Jag är en öldoftande falang, hur mycket vana har ormarna med såna? Det här är ju att be om en snabb hädanfärd, det är en sak att ormarna känner sin skötare -men en främling? Kobran är inte särskilt aggressiv, men blir den rädd kan det gå fort.
Jag lämnade artigt tillbaka ormarna, avslutade min twist och inhöstade mängdens jubel, samt dröp av.
Jag undrar än idag om frugan, dagens ex, hade tänkt sig arvsskifte innan skillsmässan var klar? Jag tror det gick bra därför att jag inte var rädd, jag var full och go och glad och jag var inget hot mot ormarna. Men den som vill prova skall vara medveten om statistiken: nästan ingen av dom som jobbar med kobror klarar sig i längden, till sist händer det oundvikliga. Jag har sett shower senare, men jag deltar aldrig mer. Ens tur är utmätt och jag har använt min.
Ormfobikern Birger
Frugan hade rymt fältet. Nu vill man ju inte ge upp alldeles sådär, vi hade fått en dotter på (då) 20 månader och om nu frun ville leva själv i en lägenhet i x-köping, så måste man ju ändå hjälpa till, åtminstone för barnets skull och lite för "good sport". Hon kunde ju inte klara sig själv i Sverige. Alltså var vi snart ihop igen, nu som, tja vadå? Särbos, kanske.
Och hon ville åka hem. Jag hade aldrig varit i Thailand, men det är klart jag ville följa med. Min avsikt var nog att försöka lappa ihop, hennes var att få ekonomisk assistans, men det fattade jag inte då. Off we went!
Väl i Bangkok upptäckte jag att min resväska var på Grönland (!) och där fanns min snus. Vi fick vänta tre dagar i Bangkok innan den jäkla väskan var på plats. Under tiden åt jag marlboro light, blandad med bakpulver och Tabasco. Det var den sämsta snus jag någonsin provat, idag är min bild av helvetet just en evighet med Marlboro Light med bikarbonat och Tabasco!
Under tiden var vi bl.a. på PatPong och det var ju en upplevelse! Flickorna på en bar kom utrusande och drog in oss och sedan fick lilltösen dansa med dom på catwalken, jag tror hon sålde mer öl i linne o Pampers än vad alla tjejerna gjorde, trots att dom var mer lättklädda. Så småningom var jag "uppsnusad" och vi kunde åka upp till Udon. Släkten mötte på flygplatsen, och den var stor. Släkten., inte flygplatsen. Pickupen var liten. Vi satt änna i lager på vägen ut till byn, jag satt på reservdäcket med en syster till frun i knät. Det kunde jag leva med, frun hade svårare... Jag fick påminna henne om att vi faktiskt låg i skillsmässa, men det hjälpte inte mycket.
Så småningom kom vi till byn och rantade in i det primitivaste hus jag nånsin sett, min vedbod är ett gedignare bygge! Efter mat o lite mekong fick vi lägga oss. Hela j'äkla släkten i samma rum, ett "loft" ovanpå. Där kunde man ligga och kika på buffeln, som låg under och man kunde förvisso avnjuta doften av buffeldynga. Buffeln blängde tillbaka och han såg inte snäll ut, man kunde se att han tänkte att "vi ses nog ensamma, falanjävel och då Du..."
Där låg man alltså i hettan och med en fläkt som enda tröst. Inte fick man hiva lakanet åt sidan heller för "mamma kan ju få se..." Eller, värre, den yngre systern! Hon såg för övrigt nyfiken ut, tidigare hade hon fällt rätt omotiverade kommentarer om min stora näsa...
Efter ytterligare Mekong föll jag slutligen i coma. Morgonen blev brutal, det började med en obestämd dröm om det "onda ögat" och när jag så småningom vaknade såg jag rätt in i det! Det var gult och ondskefullt och hade röda ringar runt iris, fasansfull syn, och det stirrade utan blinkningar rätt in i min syndfulla själ. Så småningom, men det tog tid, kunde jag artbestämma ondskan öga som tillhörigt, inte djävulen, utan ett stycke tamhöns av hankön! Ut åkte tuppf-n och nu började jag härskna till och när jag upptäckte att den varma, keliga kroppen intill min inte tillhörde min fru, utan gårdshunden blev jag förbannad!
Ja, inte på hunden, han hade ju inget ont gjort, men på hela situationen. Jag var tvungen att sätta mig upp och rannsaka mina njurar och fråga mig själv : hur hade Arne Sucksdorf, vår store upptäcktsresande gjort i det här läget?
Svar: han hade förmodligen kokat kaffe! Lättad med denna lösning gjorde jag det. Sedan kom familjen och drack kaffe dom också. Svågern såg rörd men icke skakad ut och frågade om jag också trodde jag behövde Mekong?
Nej, det trodde jag inte. Vem kör idag? Jag, svarade han! Jag högg Mekongen och serverade en treo i stället. Jaha, och vad gör vi idag? Jo idag skall vi åka till marknaden. Jag fattade ju nada, jag bara medföljde tåget. I alla fall for vi till en marknad, det var jättekul och jag drack öl och gick vilse och hittade en själsbroder som jag kunde förbrödra mig med rätt länge, över några Chang. Släkten letade i timmar och frugan var av någon anledning inte så glad när dom hittade mig, jag vet inte varför.
Kan någon förstå?
I alla fall hade dom något dom ville visa mig, frugan visste ju att jag var faunistiskt intresserad och det var " Big snake Show" i närheten och ormarna måste jag ju se. Jag skiljdes från min kompis och gick med. Jodå, det var ju häftigt, ormtjusare som lekte med huggande kobror och allt det där. Modiga gossar, men en klentrogen svensk kunde ju lätt genomskåda showen. Ormarna hade naturligtvis fått huggtänderna utdragna, annars hade ju hela uppträdet varit en ren lek med döden!
Så småningom blev menigheten uppmanad att komma upp och delta, men ingen ville. Frugan puffade på mig. Ja, va f-n efter sex beer Chang är vi alla vikingar och hjältar och jag hade ju genomskådat bluffen, så jag gick upp. Jag velade runt rätt länge och försökte bland annat twista med tre kobror runt halsen, när en av dom öppnade munnen en decimeter från mina ögon och med fullt synfält ner i gapet. Han var inte arg, han bara sniffade med sin tunga.
Men jag såg hans huggtänder och blev nykter tvärt och insåg att gode Gud, det här är ju livsfarligt! Jag är en öldoftande falang, hur mycket vana har ormarna med såna? Det här är ju att be om en snabb hädanfärd, det är en sak att ormarna känner sin skötare -men en främling? Kobran är inte särskilt aggressiv, men blir den rädd kan det gå fort.
Jag lämnade artigt tillbaka ormarna, avslutade min twist och inhöstade mängdens jubel, samt dröp av.
Jag undrar än idag om frugan, dagens ex, hade tänkt sig arvsskifte innan skillsmässan var klar? Jag tror det gick bra därför att jag inte var rädd, jag var full och go och glad och jag var inget hot mot ormarna. Men den som vill prova skall vara medveten om statistiken: nästan ingen av dom som jobbar med kobror klarar sig i längden, till sist händer det oundvikliga. Jag har sett shower senare, men jag deltar aldrig mer. Ens tur är utmätt och jag har använt min.
Ormfobikern Birger
Ser lovande ut!! Birger 
