Ytterligare en by-spaning

[Atom]

Jag tror alla som besökt Thailand, även som turist, har gjort observationen att det säljs så mycket grejer överallt. Många tänker säkert att det är så för att de befinner sig på en turistort och att folk dras dit för att sälja sina bananer och sin apelsinjuice. Men så är det ju inte. I byar och mindre städer finns det ännu fler små inköpsställen.

Varför denna fascination över att ha ett litet fruktstånd, en liten nudelvagn eller ett litet pop-up café? Man kan ju förstå om det enbart vore outbildade eller äldre med få andra alternativ, eller kanske i en by långt från anställningsmöjligheter, men även en hel del bra utbildade i sina bästa år hoppar av stabila och hyfsat välbetalda jobb för ett grönsaksstånd på marknaden.

En av frugans kusiner och hans fru hoppade för två år sedan av sina jobb. Inga märkvärdiga jobb men han var förman och hon satt på kontoret på ett lokalt företag. Med lite OT drog de in 40,000 Baht per månad och kunde köpa sig en liten Nissan på avbetalning. Nu, efter 2 år, har de ett helt litet imperium av små företag och jobbar dygnet runt men tjänar mindre än som anställda. Det är inte så att de kommer tjäna mer längre fram heller genom att bygga upp ett brand eller liknande utan det är enbart me-too produkter som vem som helst kan starta upp på en eftermiddag. De är dock nöjda.

Det hela är givetvis väldigt sympatiskt och den enorma konkurrensen för vardagsvaror och tjänster håller givetvis ned kostnaderna för oss som bor här. Men visst är det märkligt att viljan att vara sin egen boss kan vara så stor. Jag skulle också gärna starta upp något men då skulle ju målet vara att växa och tjäna bra med pengar men det verkar inte riktigt vara drivkraften för de flesta här; snarare bara att slippa ha en boss som bestämmer över dem.

Någon som håller med eller har andra infallsvinklar?

 

[Krille]

Jag instämmer, när jag träffade min nuvarande tjej drev hon en liten affär där hon sålde dagligvaror, typ 7 eleven.
Inte alls stor, men tillräcklig för henne och sina omkostnader. Hon kunde ju inte bli rik på den, men det va hennes sätt att dra in lite extra. Nu driver sonhustrun den, och de är som min tjej överlyckliga för att göra som de vill.

 

[Anonym]

Min frus syster var anställd på HomePro, tjänade säkra runt 20.000 baht månad på sitt jobb. Hennes fästman jobbade med att köra lastbil för import/exportgods, också nere i Bangkok. En dag berättar min fru att systern skulle komma hem till Chaiyaphun igen, och sälja begagnade kläder (!!) Ja affärside´n var att åka över gränsen till Kambodja, handla t-shirts och andra kläder, typ T-shirt för 15 baht per stycke, och sedan sälja kanske för 70-90 baht här i Chaiyaphum.

Jag frågade faktiskt varför, fick då höra anledningen och den stavades; FRIHET..... Antingen som jag fattade det frihet att disponera sitt liv själv, eller slippa tjäna pengar åt någon annan, jag get inte vilket syfte som var starkast..

Så klart sprack det, inkomsterna var rena rama katastrofen, så systern fick efter 1,5 år åka tillbaka, och hade flytet att få tillbaka exakt samma jobb igen.... Nu håller dom på och jobbar ihop, på att framåt i tiden gro ris, bananer, mansappalang, och flera andra grödor och frukter, och inte mer jobba för andra.

Affärsplaner och planering i övrigt är inte i högsätet, men har lärt mig en sak i alla fall, och det är att INTE lägga mig i, varken med åsikter eller med mina pengar.... Ty dessa projekt brukar gå åt helvete både med som utan musik...

 

[Android]

Jag tror alla som besökt Thailand, även som turist, har gjort observationen att det säljs så mycket grejer överallt. Många tänker säkert att det är så för att de befinner sig på en turistort och att folk dras dit för att sälja sina bananer och sin apelsinjuice. Men så är det ju inte. I byar och mindre städer finns det ännu fler små inköpsställen.

Varför denna fascination över att ha ett litet fruktstånd, en liten nudelvagn eller ett litet pop-up café? Man kan ju förstå om det enbart vore outbildade eller äldre med få andra alternativ, eller kanske i en by långt från anställningsmöjligheter, men även en hel del bra utbildade i sina bästa år hoppar av stabila och hyfsat välbetalda jobb för ett grönsaksstånd på marknaden.

En av frugans kusiner och hans fru hoppade för två år sedan av sina jobb. Inga märkvärdiga jobb men han var förman och hon satt på kontoret på ett lokalt företag. Med lite OT drog de in 40,000 Baht per månad och kunde köpa sig en liten Nissan på avbetalning. Nu, efter 2 år, har de ett helt litet imperium av små företag och jobbar dygnet runt men tjänar mindre än som anställda. Det är inte så att de kommer tjäna mer längre fram heller genom att bygga upp ett brand eller liknande utan det är enbart me-too produkter som vem som helst kan starta upp på en eftermiddag. De är dock nöjda.

Det hela är givetvis väldigt sympatiskt och den enorma konkurrensen för vardagsvaror och tjänster håller givetvis ned kostnaderna för oss som bor här. Men visst är det märkligt att viljan att vara sin egen boss kan vara så stor. Jag skulle också gärna starta upp något men då skulle ju målet vara att växa och tjäna bra med pengar men det verkar inte riktigt vara drivkraften för de flesta här; snarare bara att slippa ha en boss som bestämmer över dem.

Någon som håller med eller har andra infallsvinklar?

Det här har jag också funderat över, att viljan att vara sin egen boss är större än att ha stora inkomster är tydligt. Jag har ett liknande exempel, en IT-tekniker och en torghandlerska som öppnade butik. Fler timmar, mer jobb, mindre inkomster men lyckligare har dom sagt. Också finns möjligheten att stänga eller att någon släkting håller butiken öppen ibland.

Frihet ställt mot ekonomisk trygghet, där tror jag vi har den största skillnaden mellan svenskar och thai.

Thai jobbar för att äta, farang jobbar för att ha semester har jag också hört.

Om man är en trygghetsknarkande svensk så är man nästan ofriare, (oj, finns det ordet?) som egen företagare än som anställd, så upplevde jag det iaf.

I Cambodia satt en engelsman och klagade på den allmänna service nivån och jämförde med Thailand, och det är en enorm skillnad. Vi båda fick en lång historie lektion om att thai är ett slavfolk och khmerer är ett erövrar folk.

En stenbords skröna naturligtvis men tänkvärt, folk med en historia som slavar eller ofria har ofta ett större frihetsbehov än andra.

 

[Joe Hill]

Nu är det väl så att många får slänga inn handuken också, och får stora skulder.
De som klarar sig bäst är väl de som har små utgifter för lokal, samt igång sättning, kan ju ha eget hus som de nyttjar, eller föräldrar som står för lokal.

Men många får som sakt vad lägga ner efter några år, med stora skulder.

 

[mackes]

Jag tror alla som besökt Thailand, även som turist, har gjort observationen att det säljs så mycket grejer överallt. Många tänker säkert att det är så för att de befinner sig på en turistort och att folk dras dit för att sälja sina bananer och sin apelsinjuice. Men så är det ju inte. I byar och mindre städer finns det ännu fler små inköpsställen.

Varför denna fascination över att ha ett litet fruktstånd, en liten nudelvagn eller ett litet pop-up café? Man kan ju förstå om det enbart vore outbildade eller äldre med få andra alternativ, eller kanske i en by långt från anställningsmöjligheter, men även en hel del bra utbildade i sina bästa år hoppar av stabila och hyfsat välbetalda jobb för ett grönsaksstånd på marknaden.

En av frugans kusiner och hans fru hoppade för två år sedan av sina jobb. Inga märkvärdiga jobb men han var förman och hon satt på kontoret på ett lokalt företag. Med lite OT drog de in 40,000 Baht per månad och kunde köpa sig en liten Nissan på avbetalning. Nu, efter 2 år, har de ett helt litet imperium av små företag och jobbar dygnet runt men tjänar mindre än som anställda. Det är inte så att de kommer tjäna mer längre fram heller genom att bygga upp ett brand eller liknande utan det är enbart me-too produkter som vem som helst kan starta upp på en eftermiddag. De är dock nöjda.

Det hela är givetvis väldigt sympatiskt och den enorma konkurrensen för vardagsvaror och tjänster håller givetvis ned kostnaderna för oss som bor här. Men visst är det märkligt att viljan att vara sin egen boss kan vara så stor. Jag skulle också gärna starta upp något men då skulle ju målet vara att växa och tjäna bra med pengar men det verkar inte riktigt vara drivkraften för de flesta här; snarare bara att slippa ha en boss som bestämmer över dem.

Någon som håller med eller har andra infallsvinklar?

Jag tror att Thai är uppfostrade att alltid se till att kunna försörja sig. Där jag bor är det väldigt få som har en fast anställning utan jobbar på timma när det finns jobb, när det inte finns jobb försöker man köpa billigt och sälja med lite vinst. Här finns inga socialbidrag eller A-.kassa och inte ens pension. Har du inga inkomster är du körd och utlämnad till familjen. Det är därför vi falanger måste vara tuffa när det gäller att bidra till familjens försörjning.

 

[kurant]

Passa tider och jobba när man inte har lust verkar hämma många att ta en anställning.
Brist på jobb är det inte inom många områden och arbetskraften täcks upp med mer pålitliga migrantarbetare.

Vi hade en kvinna i bekantskapskretsen i Korat som fick sparken från ett bra jobb vid Seagates hårddisk-fabrik för hon inte brydde sig att passa tider.
Hon var bitter och arg för att hon inte själv fick bestämma över sina arbetstider och det var inte bossens rätt att bestämma över henne.

 

[Atom]

Jag tror att Thai är uppfostrade att alltid se till att kunna försörja sig. Där jag bor är det väldigt få som har en fast anställning utan jobbar på timma när det finns jobb, när det inte finns jobb försöker man köpa billigt och sälja med lite vinst. Här finns inga socialbidrag eller A-.kassa och inte ens pension. Har du inga inkomster är du körd och utlämnad till familjen. Det är därför vi falanger måste vara tuffa när det gäller att bidra till familjens försörjning.

Att det inte finns socialbidrag, a-kassa och knappt någon pension tror jag alla här lärde sig på sin andra resa. Det jag pratar om, och vilket även min bäste kompis Newdawn nämner, är snarare motsatsen till att söka trygghet; alltså människor med säkra, relativt välbetalda jobb som ger upp detta för att sälja t-shirts eller grillade bananer på marknaden.

Faktumet att så många thailändare väljer friheten att vara sin egen även då de vet att de är en av 20 i en liten stad som säljer exakt samma sak och att de aldrig kommer kunna tjäna mer än vad som behövs för att överleva. Här, där vi har vårt hus, ligger många av Thailands största industriparker och även utan någon vidare utbildning ligger du snart på 20,000 Baht/månad, något en marknadshandlare aldrig kommer upp i. Det är detta jag finner så intressant.

 

[mackes]

Att det inte finns socialbidrag, a-kassa och knappt någon pension tror jag alla här lärde sig på sin andra resa. Det jag pratar om, och vilket även min bäste kompis Newdawn nämner, är snarare motsatsen till att söka trygghet; alltså människor med säkra, relativt välbetalda jobb som ger upp detta för att sälja t-shirts eller grillade bananer på marknaden.

Faktumet att så många thailändare väljer friheten att vara sin egen även då de vet att de är en av 20 i en liten stad som säljer exakt samma sak och att de aldrig kommer kunna tjäna mer än vad som behövs för att överleva. Här, där vi har vårt hus, ligger många av Thailands största industriparker och även utan någon vidare utbildning ligger du snart på 20,000 Baht/månad, något en marknadshandlare aldrig kommer upp i. Det är detta jag finner så intressant.

De är ju extremt förtjusta i lotteri också. Vad jag sett så planerar inte Thailändaren i gemen, de bara kör när de fått en ide'. Vad det sedan beror på kan man ju fundera över, vi är ju precis raka motsatsen i väst, ingen business utan affärsplan.

 

[Anonym]

vilket även min bäste kompis Newdawn

 

[Anonym]

Jag tror det handlar om frihet och att alla vill vara entreprenörer. Affärsplan, som hämmar oss, existerar inte i deras värld. Gör det du gillar och jobba som du gillar. lev idag tänk inte på morgondagen.

Vi svenskar ska ju tänka på pension från 25-års ålder och hela livet spara till semester. Väl på semester ska allt förverkas och funkar det inte blir det skilsmässa ... Undrar om inte thais sätt att leva är bättre, lev idag och samla inte på hör ...

.. men svårt att förstå för oss med vår ansvarstagande uppfostran.

 

[anonymous]

Läste i undersökning 2 år i rad så har Thailand blivit vald till världens lyckligaste ekonomi.
För mig undersökningen var utför av Bloomberg, jag har lagt upp en länk till den här tidigare.

 

[anonymous]

http://englishnews.thaipbs.or.th/thailand-tops-worlds-happiest-economy-2016/

 

[Anonym]

Läste i undersökning 2 år i rad så har Thailand blivit vald till världens lyckligaste ekonomi.
För mig undersökningen var utför av Bloomberg, jag har lagt upp en länk till den här tidigare.

Att slippa planera och bry sig om morgondagen måste ju ge lycka! Jag bryr mig hur min fru ska klara sig, den dagen jag inte finns eller hur barnen ska klara sig när de flyttat hemifrån. Tänker inte på det varje dag men det är ju det jag kämpar för. Hade jag inte haft det oket hade jag tagit andra jobb som ger mer fritid, eller slutat jobba helt!

 

[Atom]

Att slippa planera och bry sig om morgondagen måste ju ge lycka! Jag bryr mig hur min fru ska klara sig, den dagen jag inte finns eller hur barnen ska klara sig när de flyttat hemifrån. Tänker inte på det varje dag men det är ju det jag kämpar för. Hade jag inte haft det oket hade jag tagit andra jobb som ger mer fritid, eller slutat jobba helt!

Innan vi flyttade till byn på heltid så hade jag totalt hållit med dig. Efter att bott här och sedermera flyttat tillbaka till Bangkok så håller jag bara med under förutsättning att jag har riktigt bra med pengar. Att jobba för dagen utan att bry sig om framtiden kan låta charmigt men om det samtidigt innebär att aldrig kunna unna sig något extra gott eller göra något annorlunda så känns det inte som ett lika attraktivt alternativ längre. När varenda dag är den andra lik så blir det nog ganska trist efter ett tag och det tycker jag man ser på många här.

Visst finns det många glädjeämnen i livet som är gratis men de där extra tusenlapparna emellanåt är nog ändå det som sätter guldkant på tillvaron.

 

[Anonym]

Innan vi flyttade till byn på heltid så hade jag totalt hållit med dig. Efter att bott här och sedermera flyttat tillbaka till Bangkok så håller jag bara med under förutsättning att jag har riktigt bra med pengar. Att jobba för dagen utan att bry sig om framtiden kan låta charmigt men om det samtidigt innebär att aldrig kunna unna sig något extra gott eller göra något annorlunda så känns det inte som ett lika attraktivt alternativ längre. När varenda dag är den andra lik så blir det nog ganska trist efter ett tag och det tycker jag man ser på många här.

Visst finns det många glädjeämnen i livet som är gratis men de där extra tusenlapparna emellanåt är nog ändå det som sätter guldkant på tillvaron.

Skulle heller inte kunna leva så, men tror det beror på klimatet och arvet i uppfostran. Att slippa bry sig och tro på att det ordnar sig låter lite häftigt, men jag skulle inte kunna!

Tycker dock jag hör det bland min frus släktingar att någon slutat jobba, jaha men hur ska de klara sig, det ordnar sig, de kan ju inte vara kvar där om de inte gillar det blir svaret.

 

[anonymous]

Jag skulle kunna leva så om jag växt upp så och hade min familj och mina barndomskompisar så hade jag älskat att leva så.
Men komma in så som utböling är inte lika kul, jag hade älskat det livet om jag förstod alla i byn och kände alla sen uppväxten hade nog aldrig tagit mig någonstans, jag hade varit nöjd och det menar jag.

Jag tycker dom verkar glada, i mina ögon så är det skittråkigt när jag är där och hälsar på i frugans by men dom är ju jätteglada frugan och sonen.
Hade det vart mina barndomspolare och våra släkter och ett så lättsamt liv hade jag med varit jätteglad, men jag trivs inte med att vara "blatten" i byn för det känns så många gånger.

 

[Anonyma]

Känner många Thai som har ett helvete att få runt tillvaron, dom blir utnyttjade max av sina arbetsgivare och får inte ens minimilön när det väl kommer till kritan. Ex 7/11 är värsta slavdrivaren som tvingar anställda till flera tim övertid varje dag utan ett öre i ersättning, dom får bara sina 300 baht/dag trots 12 tim arbete.

Men här är det oerhört svårt för en lågutbildad att få jobb så dom kniper ihop och jobbar. När dom fyllt 30 är dom inte längre önskvärda på arbetsmarknaden, då är det extremt svårt att fixa ett jobb. Så vi falanger borde fn ha medalj för vår insats här.

 

[Anonymius]

Ja, drivkraften att vara fri har nog alla oavsett, men olika samhällen, kulturer och omständigheter spelar naturligtvis roll.

Tycker det nämnts en del anledningar till Thais längtan av att vara fria, har ju sitt ego att vakta, samarbeta är väl inte en Thais grej och planera som sagts och faktiskt hur krasst det än låter har ju Android en poäng här!

Thai jobbar för att äta, farang jobbar för att ha semester har jag också hört.

Resten sköter Buddha

 

[Khuntan]

Jag tror att detta har att göra med hur man hanterar problem i livet. Vantrivsel vara olycklig pengar ja typ alla problem samt hur man blir lycklig vad man skall gör. Det löser man genom förändring inte diskution utan istället byter jobb partner eller skaffar en till äter annan mat byter namn byter favorit färg och flyttar allt kan ändras.
Det är här vi skiljer oss åt vi anpassar oss diskuterar tar konflikter strävar på offrarhälsan eller hanterar den på ett annat sätt. Thailändare är mera nej det går inte då lämnar de lever inte med det problemet är inte jag utan tänker jag detta är fel. För att få hjälp att gå vidare vänder de sig till munken för att få råd och vägledning. Många åker till sin favorit munk tempel mediterar några dagar eller veckor för att fina svar på vad de skall förändra. En del blir kvar där många år eller resten av livet det är så de hanterar problem.
Att lösa problem på detta viset finns även till en vis del även i mera lika våran kultur eller värderingar. Ibland hör jag uttrycket luterskt och undrar om det är där vi hittar våra värderingar.
Men thailändare är lyckliga med sina val jag hade inte varit det. Varför kan man fråga sig. Men för mig skulle det känns som att ge upp tappa kontrollen.