Jag tror alla som besökt Thailand, även som turist, har gjort observationen att det säljs så mycket grejer överallt. Många tänker säkert att det är så för att de befinner sig på en turistort och att folk dras dit för att sälja sina bananer och sin apelsinjuice. Men så är det ju inte. I byar och mindre städer finns det ännu fler små inköpsställen.
Varför denna fascination över att ha ett litet fruktstånd, en liten nudelvagn eller ett litet pop-up café? Man kan ju förstå om det enbart vore outbildade eller äldre med få andra alternativ, eller kanske i en by långt från anställningsmöjligheter, men även en hel del bra utbildade i sina bästa år hoppar av stabila och hyfsat välbetalda jobb för ett grönsaksstånd på marknaden.
En av frugans kusiner och hans fru hoppade för två år sedan av sina jobb. Inga märkvärdiga jobb men han var förman och hon satt på kontoret på ett lokalt företag. Med lite OT drog de in 40,000 Baht per månad och kunde köpa sig en liten Nissan på avbetalning. Nu, efter 2 år, har de ett helt litet imperium av små företag och jobbar dygnet runt men tjänar mindre än som anställda. Det är inte så att de kommer tjäna mer längre fram heller genom att bygga upp ett brand eller liknande utan det är enbart me-too produkter som vem som helst kan starta upp på en eftermiddag. De är dock nöjda.
Det hela är givetvis väldigt sympatiskt och den enorma konkurrensen för vardagsvaror och tjänster håller givetvis ned kostnaderna för oss som bor här. Men visst är det märkligt att viljan att vara sin egen boss kan vara så stor. Jag skulle också gärna starta upp något men då skulle ju målet vara att växa och tjäna bra med pengar men det verkar inte riktigt vara drivkraften för de flesta här; snarare bara att slippa ha en boss som bestämmer över dem.
Någon som håller med eller har andra infallsvinklar?
