MÄNNISKOR MAN MÖTT.....OCH MINNS

Berralund

Forumvärd
Forumpersonal
Jag och en kompis reste runt i Singapore, Malaysia och resan avslutades med 10 dagar på Karon i Phuket. Det var en organiserad rundresa och dagarna på Phuket blev mitt första besök i Thailand, detta var 1994. Med på resan, som var mycket givande och intressant, fanns en dansk kille som reste ensam. Hans namn minns jag inte men han har etsat sig fast i minnet av en anledning. Under hela resan hade han nämligen samma kläder på sig, en svettig skjorta och ett par ljusa långbyxor.

Det anmärkningsvärda var att han aldrig luktade svett och det var mycket förvånande i den värmen. Hur han bar sig åt har jag ingen aning om men han måste ha tvättat kläderna i ett handfat eller liknande på kvällen och sedan låtit dessa torka på rummet under natten. En i sanning mycket udda personlighet.
 

Walter

Forumräv
Jag och en kompis reste runt i Singapore, Malaysia och resan avslutades med 10 dagar på Karon i Phuket. Det var en organiserad rundresa och dagarna på Phuket blev mitt första besök i Thailand, detta var 1994. Med på resan, som var mycket givande och intressant, fanns en dansk kille som reste ensam. Hans namn minns jag inte men han har etsat sig fast i minnet av en anledning. Under hela resan hade han nämligen samma kläder på sig, en svettig skjorta och ett par ljusa långbyxor.

Det anmärkningsvärda var att han aldrig luktade svett och det var mycket förvånande i den värmen. Hur han bar sig åt har jag ingen aning om men han måste ha tvättat kläderna i ett handfat eller liknande på kvällen och sedan låtit dessa torka på rummet under natten. En i sanning mycket udda personlighet.
Nej, inget udda....människa som kan slappna av, hahaha
 

Walter

Forumräv
Jag och en kompis reste runt i Singapore, Malaysia och resan avslutades med 10 dagar på Karon i Phuket. Det var en organiserad rundresa och dagarna på Phuket blev mitt första besök i Thailand, detta var 1994. Med på resan, som var mycket givande och intressant, fanns en dansk kille som reste ensam. Hans namn minns jag inte men han har etsat sig fast i minnet av en anledning. Under hela resan hade han nämligen samma kläder på sig, en svettig skjorta och ett par ljusa långbyxor.

Det anmärkningsvärda var att han aldrig luktade svett och det var mycket förvånande i den värmen. Hur han bar sig åt har jag ingen aning om men han måste ha tvättat kläderna i ett handfat eller liknande på kvällen och sedan låtit dessa torka på rummet under natten. En i sanning mycket udda personlighet.
Ju mer tvål och antibiotika vi smor in i röven, ju mer kliar det...kanske dags för Thai dusch och renlighet även här hemma. :rolleyes:
 

Walter

Forumräv
Jag och en kompis reste runt i Singapore, Malaysia och resan avslutades med 10 dagar på Karon i Phuket. Det var en organiserad rundresa och dagarna på Phuket blev mitt första besök i Thailand, detta var 1994. Med på resan, som var mycket givande och intressant, fanns en dansk kille som reste ensam. Hans namn minns jag inte men han har etsat sig fast i minnet av en anledning. Under hela resan hade han nämligen samma kläder på sig, en svettig skjorta och ett par ljusa långbyxor.

Det anmärkningsvärda var att han aldrig luktade svett och det var mycket förvånande i den värmen. Hur han bar sig åt har jag ingen aning om men han måste ha tvättat kläderna i ett handfat eller liknande på kvällen och sedan låtit dessa torka på rummet under natten. En i sanning mycket udda personlighet.
Ta vara på "Cruses" råd från Phil....finns en sanning och ekonomi i det rådet ;)
 

PanPan

Forumveteran
Jag och en kompis reste runt i Singapore, Malaysia och resan avslutades med 10 dagar på Karon i Phuket. Det var en organiserad rundresa och dagarna på Phuket blev mitt första besök i Thailand, detta var 1994. Med på resan, som var mycket givande och intressant, fanns en dansk kille som reste ensam. Hans namn minns jag inte men han har etsat sig fast i minnet av en anledning. Under hela resan hade han nämligen samma kläder på sig, en svettig skjorta och ett par ljusa långbyxor.

Det anmärkningsvärda var att han aldrig luktade svett och det var mycket förvånande i den värmen. Hur han bar sig åt har jag ingen aning om men han måste ha tvättat kläderna i ett handfat eller liknande på kvällen och sedan låtit dessa torka på rummet under natten. En i sanning mycket udda personlighet.
Kanske flera uppsättningar av likadana kläder.
 

Lung-Nok

Aktiv medlem
Bilden på Mr Singh har jag visat förr, men det var länge sedan och han passar så bra in i den här tråden så jag kan inte utelämna honom.

Vi träffades i Phitsanulok, där han bor sen många år. Han ropade på mig på gatan och presenterade sig. Han sa: Jag fyller 80 år idag och min dotter bor för långt bort för att komma. Vill du dricka en kopp te med mig. Det blev en trevlig stund med gamle mannen. Han berättade, att han var sikh från Sikkim i Indien, men att han hade bott i Thailand under större delen av sitt liv. Visumet förnyade han numera var femte år och betalade bara några ynka baht för förlängningen. Han höll sig i form genom dagliga morgonpromenader nere vid floden. Sedan den här första gången ses vi varje gång jag besöker Phitsanulok.
13-2843 Mr Singh PSL.jpg
 

Lung-Nok

Aktiv medlem
Damen på bilden är Somchit och hon är mormor till mitt numera vuxna fadderbarn i Bangkok. Somchit har en urusel, om ens någon alls, pension och kan därför inte sluta jobba, trots dryga 75 år. Men hon säger, att hon inte skulle sluta arbeta även om hon hade massor av pengar, för jobba SKA man så länge man orkar. Påminner om gångna generationers tänkesätt i Sverige. Nu trär hon lyckobringande blomdekorationer hela dagarna. Ligger hon i ordentligt så får hon ihop 50 baht på en dag, men som sagt: Det viktiga är inte jobbet i sig, utan att man jobbar.....
15-0050 Somchit trär blommor BKK.jpg
 

Lung-Nok

Aktiv medlem
Hej

Gillar ämnet i tråden och skulle vilja bidra med något, möten man minns finns det ju gott om, men helst skulle man ju bifoga bilder också och dom ligger väl i några lådor någonstans på vinden, har länge funderat på att leta fram dom lådorna och göra lite tillbakablickar, men ännu finns inte tiden till detta.

Mvh isan lover
Du får vika en ovädersdag till inventering på vinden. Vi på Thaisnack väntar med spänning....
 

Lung-Nok

Aktiv medlem
Eftersom jag tillbringat mycket tid i Chiang Mai har jag också träffat många intressanta människor där.

16-2722 Skäggig man på DD Coffee CHM.jpg


Den här mannen skulle säkert göra succé på vilket amerikanskt varuhus som helst i juletid. Mycket riktigt är han även känd som "Santa" i staden. Han är mycket populär bland lokalbefolkningen och hans smittsamma, bullrande skratt hörs långväga kring.
 

Lung-Nok

Aktiv medlem
14-2352 Koy-Koy i hängmatta CAR.jpg


Den lilla tjejen på bilden kallas Koy-Koy och bor i Filippinerna. Hon har f ö en bror med smeknamnet Moy-Moy. Det som fascinerade mig och andra med Koy-Koy var hennes stora, vackra ögon. Nu är Koy-Koy äldre och hennes ansikte har så att säga vuxit i kapp hennes ögon som inte längre upplevs lika stora, men de är fortfarande vackra...
 

Isan Lover

Forumveteran
Hej

På Bali träffade jag två intressanta män på 90-talet, dom var båda krigsveteraner ifrån andra världskriget, den ene hette Peter och var ifrån Australien och den andre var Japan, dom hade krigat mot varandra en gång i tiden, men var nu bästa vänner.

Dessa båda äldre män hade flyttat till Bali och träffades dagligen där, dom gick ut på kvällen och åt middag tillsammans, dom hade mycket intressant att berätta och man var glad varje gång man träffade dom båda.

Att tiden läker alla sår och att krig är helt idiotiskt var dom båda helt överens om, det var intressant att höra dom berätta historier ifrån kriget, men dom hade också mängder av tips att dela med sig av angående Bali och öarna runtomkring, att ta några drinkar med dom båda var en riktig höjdare, hörde att Peter dog på tidigt 2000 tal.

Mvh isan lover
 

Lung-Nok

Aktiv medlem
10-0098 Rainer Eggert.jpg


Tyske Reiner träffade jag första gången på ett litet guesthouse i Nan för elva år sedan. Han var och är otroligt intresserad av ursprungsbefolkningar och även enormt kunnig inom området. Vi kom att göra en gemensam djungeltur för att leta efter det mytiska folket mlabri. Vi lyckades hitta dem tack vare en duktig guide.

Det tog några dagar innan jag kom på att Reiner var rejält nedlusad med pengar. Jag undrade då varför han bodde på ett så simpelt ställe och fick svaret: På ett lyxhotell träffar jag ju inga trevliga människor.

Reiner och jag delade på oss, men behöll kontakten via mail. Så småningom gifte han sig med en vietnamesiska och byggde två hus i Vietnam, ett i Dalat och ett i mekongdeltat nedanför Saigon. En MYCKET trevlig bekantskap....
 

Isan Lover

Forumveteran
Visa bilaga 106688

Tyske Reiner träffade jag första gången på ett litet guesthouse i Nan för elva år sedan. Han var och är otroligt intresserad av ursprungsbefolkningar och även enormt kunnig inom området. Vi kom att göra en gemensam djungeltur för att leta efter det mytiska folket mlabri. Vi lyckades hitta dem tack vare en duktig guide.

Det tog några dagar innan jag kom på att Reiner var rejält nedlusad med pengar. Jag undrade då varför han bodde på ett så simpelt ställe och fick svaret: På ett lyxhotell träffar jag ju inga trevliga människor.

Reiner och jag delade på oss, men behöll kontakten via mail. Så småningom gifte han sig med en vietnamesiska och byggde två hus i Vietnam, ett i Dalat och ett i mekongdeltat nedanför Saigon. En MYCKET trevlig bekantskap....

Hej

Låter som en trevlig bekantskap, håller för övrigt med honom om att ”På ett lyxhotell träffar jag ju inga trevliga människor”, jag har ju rest mycket genom åren och då främst under tiden som ungkarl, precis som Reiner var det ursprungsbefolkningar och djungel som lockade mig.

Det som har varit givande vid mina resor har varit just dom vanliga enkla och oftast i våra västerländska ögon fattiga människorna man har mött, äventyr i djungel och på platser där det knappast finns några andra utlänningar, har då alltid blivit vänligt bemött och folk har bjudit på sig själva utan baktankar och utan att begära pengar.

Mvh isan lover
 

Isan Lover

Forumveteran
Hej

I Udon Thani lärde jag på 90-talet känna en äldre engelsman som alla kallade Mr Roy, en riktig gentleman av den gamla sorten, vi blev goda vänner och jag besökte honom i hans hem varenda gång jag kom till Udon Thani, han hade varit soldat i andra världskriget och var nu skribent i The Nation, han var krigsmotståndare och politiskt intresserad, så vi hade alltid mycket att diskutera över en whiskey.

Hans Thailändska fru drev en butik i huset där dom bodde, det låg mittemot Big C på andra sidan den stora vägen och några gator in, hela släkten var ofta där och det lagades god mat, på den här tiden studerade min fru fortfarande på universitetet i Udon Thani så jag var för mig själv dagtid.

När Mr Roy fyllde 75 år var jag och frugan bjudna på hans födelsedag som firades på en liten men bra restautang som hette Mandarin, jag var den enda falanggästen i övrigt vara alla 20 andra Thai, med åren blev han sämre och hade problem med hjärtat.

Han försökte återvända till England men dom ville inte släppa in hans fru där, han kämpade med detta länge, men dom ansåg att det skiljde för många år mellan dom, han fru var ca 50 år, så han fick ge upp.

Hans försäkringar och pengar räckte till en hel del vård men tillslut var han i behov av en stor hjärtoperation och då sa försäkringsbolaget stopp, så då återstod inget annat än vård i hemmet, hans fru skötte om honom ovh han låg i sin säng med en syrgasslang inkopplad, syrgasen fick dom köpa själva.

När jag besökte honom den sista gången blev han som vanligt glad, han kopplade ur syrgasen och sa till sin fru att hämta en god whiskey, jag fick ett glas men själv kunde han inte dricka något, men han pratade och var förbannad på england som inte hade släppt in hans fru och det förbannade landet har man stridit för sa han.

Han trodde inte att han hade långt kvar och sa att det kanske var sista gången vi sågs, några tårar trillade ner för min kind samtidigt som han liggandes i sängen kramade min hand, du är en riktig vän sa han, mina engelska vänner kom bara när jag var frisk och när dom ville låna pengar som dom sen aldrig betalade tillbaks sa han.

Några veckor senare ringde hans fru och sa att han hade gått bort, han var en fin människa som tog hand om en hel familj, såg till att släktens barn fick gå i skolan och den mest lovande av dom studera vidare, hela fruns familj och släkt älskade honom och han blev verkligen saknad.

Jag och frugan har hälsat på hans fru några gånger och käkat där, hon ville ha hjälp med att översätta en del papper
ifrån försäkringsbolag och släkten i england.

Mvh isan lover
 

Lung-Nok

Aktiv medlem
Hej

I Udon Thani lärde jag på 90-talet känna en äldre engelsman som alla kallade Mr Roy, en riktig gentleman av den gamla sorten, vi blev goda vänner och jag besökte honom i hans hem varenda gång jag kom till Udon Thani, han hade varit soldat i andra världskriget och var nu skribent i The Nation, han var krigsmotståndare och politiskt intresserad, så vi hade alltid mycket att diskutera över en whiskey.

Hans Thailändska fru drev en butik i huset där dom bodde, det låg mittemot Big C på andra sidan den stora vägen och några gator in, hela släkten var ofta där och det lagades god mat, på den här tiden studerade min fru fortfarande på universitetet i Udon Thani så jag var för mig själv dagtid.

När Mr Roy fyllde 75 år var jag och frugan bjudna på hans födelsedag som firades på en liten men bra restautang som hette Mandarin, jag var den enda falanggästen i övrigt vara alla 20 andra Thai, med åren blev han sämre och hade problem med hjärtat.

Han försökte återvända till England men dom ville inte släppa in hans fru där, han kämpade med detta länge, men dom ansåg att det skiljde för många år mellan dom, han fru var ca 50 år, så han fick ge upp.

Hans försäkringar och pengar räckte till en hel del vård men tillslut var han i behov av en stor hjärtoperation och då sa försäkringsbolaget stopp, så då återstod inget annat än vård i hemmet, hans fru skötte om honom ovh han låg i sin säng med en syrgasslang inkopplad, syrgasen fick dom köpa själva.

När jag besökte honom den sista gången blev han som vanligt glad, han kopplade ur syrgasen och sa till sin fru att hämta en god whiskey, jag fick ett glas men själv kunde han inte dricka något, men han pratade och var förbannad på england som inte hade släppt in hans fru och det förbannade landet har man stridit för sa han.

Han trodde inte att han hade långt kvar och sa att det kanske var sista gången vi sågs, några tårar trillade ner för min kind samtidigt som han liggandes i sängen kramade min hand, du är en riktig vän sa han, mina engelska vänner kom bara när jag var frisk och när dom ville låna pengar som dom sen aldrig betalade tillbaks sa han.

Några veckor senare ringde hans fru och sa att han hade gått bort, han var en fin människa som tog hand om en hel familj, såg till att släktens barn fick gå i skolan och den mest lovande av dom studera vidare, hela fruns familj och släkt älskade honom och han blev verkligen saknad.

Jag och frugan har hälsat på hans fru några gånger och käkat där, hon ville ha hjälp med att översätta en del papper
ifrån försäkringsbolag och släkten i england.

Mvh isan lover
Tack för den fina historien IL! Ibland har jag gått runt på farangkyrkogården i Chiang Mai och funderat över alla de människor, vilkas förlorade historier nu vilar där. Tack vare dig är vi nu några flera som minns Mr Roy.

Restaurangen Mandarin kommer jag ihåg från mina första besök i Udon. Det fanns ett hotell i närheten där jag bodde. Tror hela kvarteret är rivet nu.

Har någon träffat den vietnamesiske tuk-tuk-föraren i Udon? Han var också krigsveteran. Minns att han saknade några fingrar. Vi pratade några gånger och han försökte gifta bort sin äldsta dotter med mig. Han var en av få i stan då som pratade hyfsad engelska. Dock var det, trots detta, inte helt enkelt att förstå honom. Förmodligen blev uttalet blurrigt då han förutom fingrarna även saknade en del tänder....
 

Isan Lover

Forumveteran
Tack för den fina historien IL! Ibland har jag gått runt på farangkyrkogården i Chiang Mai och funderat över alla de människor, vilkas förlorade historier nu vilar där. Tack vare dig är vi nu några flera som minns Mr Roy.

Restaurangen Mandarin kommer jag ihåg från mina första besök i Udon. Det fanns ett hotell i närheten där jag bodde. Tror hela kvarteret är rivet nu.

Har någon träffat den vietnamesiske tuk-tuk-föraren i Udon? Han var också krigsveteran. Minns att han saknade några fingrar. Vi pratade några gånger och han försökte gifta bort sin äldsta dotter med mig. Han var en av få i stan då som pratade hyfsad engelska. Dock var det, trots detta, inte helt enkelt att förstå honom. Förmodligen blev uttalet blurrigt då han förutom fingrarna även saknade en del tänder....

Hej

Den Tuk Tuk förare du beskriver körde nog en Samlor, han hette Deng och saknade mycket riktigt några fingrar, han var född i Isaan men jobbade åt Amerikanarna under Vietnamkriget, därav hans koppling till Vietnam.

Deng stod alltid och väntade på kunder utanför det lilla skamfilade hotellet bredvid Mandarin, hotellet var också ifrån Vietnamkrigets dagar och det satt fortfarande en del skyltar kvar ifrån den tiden på hotellet, ett rum med fläkt där kostade ca 150 baht.

Min blivande fru bodde mittemot hotellet i en studentlägenhet hon delade med några väninnor, jag och Deng hängde ihop mycket eftersom frugan studerade på dagarna, jag brukade åka med honom när han transporterade varor runtom i staden, jag hjälpte honom att lasta och lossa, på kvällen brukade vi inland ta några öl och spela på engelska fotbollsmatcher som visades på TV.

Deng hade varit spanare åt Amerikanarna precis som många andra Thailändare, dom gick före dom Amerikanska soldaterna och mötte fienden först, enligt Deng var Amerikanarna värdelösa soldater, dom var rädda för allt, t.o.m insekter, ormar och annat som vi såg som mat sa Deng.

Efter kriget fick Deng och dom övriga som hade tjänstgjort åt USA en låg pension på om jag minns rätt bara ca 16 usd per månad, men dessa pengar gjorde ändå en viss skillnad, men pensionen tog slut när sonen Bush kom till makten, då stoppade han alla pensionsutbetalningar till dom utlänningar som hade tjänstgjort för USA i olika krig, då förbannade Deng och alla andra krigsveteraner USA, dom hade ju blivit lovade pension livet ut.

Deng bodde i ett litet skjul i samma område som Mr Roy, han hade en fru och en dotter, jag och Deng var och besökte hans dotter i hennes skola, det blev stor uppståndelse när det dök upp en falang där, Deng satsade allt han tjänade på att hålla dottern i skolan, han hoppades att hon skulle bli något.

Nu är det många årsedan jag träffade Deng och jag skulle tro att han har gått bort, lustigt att vi båda kände honom.

Mvh isan lover
 

Lung-Nok

Aktiv medlem
Hej

Den Tuk Tuk förare du beskriver körde nog en Samlor, han hette Deng och saknade mycket riktigt några fingrar, han var född i Isaan men jobbade åt Amerikanarna under Vietnamkriget, därav hans koppling till Vietnam.

Deng stod alltid och väntade på kunder utanför det lilla skamfilade hotellet bredvid Mandarin, hotellet var också ifrån Vietnamkrigets dagar och det satt fortfarande en del skyltar kvar ifrån den tiden på hotellet, ett rum med fläkt där kostade ca 150 baht.

Min blivande fru bodde mittemot hotellet i en studentlägenhet hon delade med några väninnor, jag och Deng hängde ihop mycket eftersom frugan studerade på dagarna, jag brukade åka med honom när han transporterade varor runtom i staden, jag hjälpte honom att lasta och lossa, på kvällen brukade vi inland ta några öl och spela på engelska fotbollsmatcher som visades på TV.

Deng hade varit spanare åt Amerikanarna precis som många andra Thailändare, dom gick före dom Amerikanska soldaterna och mötte fienden först, enligt Deng var Amerikanarna värdelösa soldater, dom var rädda för allt, t.o.m insekter, ormar och annat som vi såg som mat sa Deng.

Efter kriget fick Deng och dom övriga som hade tjänstgjort åt USA en låg pension på om jag minns rätt bara ca 16 usd per månad, men dessa pengar gjorde ändå en viss skillnad, men pensionen tog slut när sonen Bush kom till makten, då stoppade han alla pensionsutbetalningar till dom utlänningar som hade tjänstgjort för USA i olika krig, då förbannade Deng och alla andra krigsveteraner USA, dom hade ju blivit lovade pension livet ut.

Deng bodde i ett litet skjul i samma område som Mr Roy, han hade en fru och en dotter, jag och Deng var och besökte hans dotter i hennes skola, det blev stor uppståndelse när det dök upp en falang där, Deng satsade allt han tjänade på att hålla dottern i skolan, han hoppades att hon skulle bli något.

Nu är det många årsedan jag träffade Deng och jag skulle tro att han har gått bort, lustigt att vi båda kände honom.

Mvh isan lover
Kul när en historia leder till en annan! Tack för din klargörande text ang Deng. Jag visste inte att han var thai. Stämmer att han var samlor-förare och att han "spanade" utanför Chaiporn hotel, där jag bodde.

Dottern var han, som sagt, mycket stolt över och jag minns att han visade ett skrynkligt foto av henne. Konstigt att han ville gifta bort henne, men kanske fick jag några plus i kanten hos honom när jag avböjde skjuts till ett par av stadens "glädje-ställen".
 

Liknande trådar

 
Topp