Hej
Själv tycker jag också att man har lärt sig mycket och ändrat inställning i en rad frågor efter att ha vistats i Thailand och andra näst intill U-länder som Indonesien, Indien, Fillipinerna och Laos m.fl i regionen, det är lätt att "smittas" lite, tänker då på flera olika saker.
För det första är det nog nyttigt att vistas bland betydligt fattigare människor än i Sverige, se hur dom har det, hur dom klarar sin vardag med enkla medel, att många trots brist på mycket är relativt lyckliga, håller ihop, umgås, skrattar och verkar må bra ändå, man inser kanske att man inte behöver allt som man tror, att pengar och prylar inte är nyckeln till lycka, sen tror jag att man lär sig uppskatta sin egen tillvaro mer efter att ha upplevt misär och fattigdom, enligt mig blir livet aldrig sig likt igen efter såna upplevelser.
Sen tror jag att man kanske får sig en funderare om meningen med livet, varför vi i väst stressar så, varför vi inte har samma sammanhållning i familj och släkt, varför vi har så mycket psykisk och fysisk ohälsa i väst trots att vi lever i ett överflöd, varför folk i väst behöver så mycket medicin och psykofarmaka, varför västerlänningar ofta prioriterar jobbet före familjen, vännerna och livet o.s.v.
Ser jag till mig själv så har jag helt klart påverkats av allt detta och värderat om min tillvaro, tagit till mig lite av "Mai pen rai" mentaliteten, gått ned i varv lite, slutat jaga status och prylar, gått ned i arbetstid, lägger mer tid på familj och vänner, försöker få tid till en middagslur på helgen, uppskattar det lilla och är glad över att jag själv och familjen är friska o.s.v, mycket av detta tog jag nog för givet tidigare.
Förutom den Thailändska "Mai pen rai" inställningen gillar jag även det Buddhistiska synsättet att se livet som en flod där man ska flyta med, njuta och ge sig tid till det positiva, inte streta emot, simma motströms och kämpa emot eftersom det bara leder till att man blir trött, stressad och inte har tid att se omgivningen och uppleva det positiva längs livets väg.
Likaså har jag insett att man inte alltid ska försöka vinna även om man i princip har helt rätt eftersom det kan skada någon annan, lämna alltid en väg ut för motståndaren och kompromissa lite, du får det nästan som du ville, den andre räddar ansiktet och ni skiljs som vänner istället för ovänner, detta tillämpas konstant i byn och är nog en förutsättning för att man ska kunna leva så tätt tillsammans utan större ovänskap, konflikter och problem.
En relativt fattig busschaufför i Indonesien sa en gång till mig att han var fattig på pengar men hade två fruar, många barn och massor av vänner det gjorde att han kände sig lycklig ändå, han tillade att han dessutom hade tid för familj och vänner, det var han skeptisk till att rikare människor hade.
Har man sett folk och hela familjer sova under bar himmel, leta mat på soptippar under en fruktansvärd stank, nästan vara utan kläder, plocka loppor på varandra, tigga och näst intill svälta så får man lite andra perspektiv på tillvaron, i Indien hände det att mammor sträckte fram sina barn till en, men då gällde det att inte ta emot och hålla i barnet för då sprang mamman därifrån, hon ville att barnet skulle få det bättre och var beredd att lämna det till första bästa utlänning som tog emot det, åkte man bil så omringades man i varje korsning av barn och vuxna som tryckte sina ansikten mot bilrutan pekade på munnen och magen och höll fram handen, man uträttade sina behov på trottoarer och gator, människor, råttor, hundar, katter och kor nästan slogs om maten i sophögarna, sånt här påverkar en för livet.
Mvh isan lover
Du försöker ju inte anpassa dig, du försöker försvenska Thailand
