Kromosomernas yttersta ändar kallas telomerer. Dessa fungerar som ett skydd för kromosomerna och förhindrar att arvsmassan skadas.
När cellerna delar sig och vårt dna kopieras förkortas telomererna en aning. Efter många celldelningar, när vi blivit till åren komna, har telomererna blivit så korta att de inte längre kan skydda livsviktiga gener. Skador uppstår, och cellerna slutar fungera.
Telomerernas längd avgör alltså i hög grad hur gamla vi blir – och orättvist nog är längden genetiskt programmerad vid födseln. Vi föds med längre eller kortare telomerer, och detta avgör delvis vår livslängd.
Men det finns ett märkligt undantag från den här regeln. Hos de manliga könscellerna, spermierna, blir telomererna längre när de åldras – inte kortare som hos alla andra celler.
Det leder säreget nog till att män som blir pappor relativt sent i livet får barn med längre telomerer, jämfört med män som fortplantar sig i unga år. Effekten är densamma oavsett vilket kön avkomman har
