A
Anonym
Gäst
Håller med dig. Vill man leva ett liv med en olik så kan ju göra det, men inte skylla på henne.Jag tycker det både överdrivs och generaliseras friskt i tråden. Om vi pratar om en kvinna med 6-årig skola som inte förrän i vuxen ålder lämnat sin hemby så är skillnaden gentemot en svenska oftast givetvis ganska stor, men pratar vi om en thailändsk kvinna i 30-40-årsåldern med hyfsad utbildning och uppvuxen i en stad så är skillnaden minimal. Jag tycker inte det är någon stor skillnad mellan min fru och mina kompisars svenska fruar eller mina kvinnliga släktingar, varken till det bättre eller sämre.
Att thailändska kvinnor sköter ekonomin och tar nästan alla beslut i familjen är en tradition som kommer från att de inte förrän väldigt nyligen började förvärvsarbeta och även nu är en väldigt stor del av kvinnorna hemma. Att de i allmänhet skulle vilja att mannen sköter ekonomin, har alla kontakter med myndigheter och i allmänhet bestämmer ser jag som en typisk stenbordsskröna, så är det helt enkelt inte. Mannen ska tjäna pengar och hålla sig hyfsat nykter, att bli bossad är nog det sista en thailändska vill.
Vilken typ av förhållande man vill ha till sin fru beror givetvis också på i vilken fas i livet man är. Är man fortfarande relativt ung, behöver tjäna ihop pengar, vill skaffa barn etc så anser i varje fall jag att man måste dela på ansvarsområdena och då kunna lita på att den andra parten både har viljan och förmågan att dra sitt strå till stacken, annars blir det nog snart ohållbart.
Är man däremot lite äldre, ekonomiskt oberoende och klar med familjedelen så har man givetvis möjligheten att göra det hela till en enmansshow där frugan egentligen bara behöver vara snygg och lydig. Skulle jag hamna i den sitsen en dag och ha de kraven så tror jag nog hellre att jag köper en cocker spaniel, anställer en hushållerska och betalar för lösnummer istället för att skaffa en fru som slängs ut om hon är för högljudd eller för tyst.
Ge henne möjligheten eller välj en med samma förutsättningar!