Har du jobbat och grävt diken i 32 år så får du respekt från mig.
Hej
Lite så är det nog, metalltråd harju sin förklaring.
Allt tog sin början på 80-talet, jag träffade och gifte mig med en tjej ifrån en liten by i Petchabun provins, blev oerhört väl bemött i hennes by och av hennes familj, det fanns inga utlänningar alls i området på den tiden utan årliga besök av några få mormoner som förgäves försökte sprida sitt budskap, jag tillbringade mellan 3-6 månader om året där, det vanligaste var dock som nu 3 månader.
Det var Thailändska vänner som gällde, lika självklart var det att delta i det dagliga arbetet för mig, det fanns mycket fördomar mot utlänningar då (finns nog ännu) dom sågs som tämligen odugliga, rädda, klena och helt oförmögna att utföra ett kroppsarbete, själv ville man ju som en vältränad 25 åring bryta dessa fördomar och bevisa motsatsen.
Så jag gav mig fan på att jag skulle kunna göra allt som dom gjorde, det gick faktiskt också oftast, jag kastade mig i dammar, åar och lerpölar, vi fångade alltifrån fisk, räkor, sköldpaddor, ormar, krabbor och ålar, pojkarna blev mäkta imponerade när falangen var med och fångade ormar i fisknät utan att rygga tillbaka, detta fast jag höll upp nätet framför mig, stod till knäna i lera och hade vatten till halsen, detta berättade dom sedan stolt i byn.
Likadant med annat arbete, jag deltog efter bästa förmåga i nästan allt, vi avverkade träd, byggde hus, sålde varor i butiken, planterade fruktträd o.s.v, allt gick i princip bra, vi badade, borstade tänderna och rakade oss i floden, den enda mat som fanns var den som övriga åt, så man fick prova sig fram, men visst gick jag ned lite dom första resorna, men nu går man nästan upp av all god mat som finns.
Sen är det nog också en fördel att vara van med livet på landet även ifrån Sverige, inte ha några behov av lyx eller flärd o.s.v, vara van med slakt, jakt och fiske o.s.v, som ung var det ju lite av en dröm som gick uppfyllelse, att som liten ha gått på matinéer i Sverige och sen själv få uppleva lite ”Tarzan” liv, på den tiden fanns det ju fortfarande lite djungel som inte var avverkad, lite mer vilda djur och orörd natur.
Så här rullade det på varje vinter år efter år och så är det nu också, nu är ju landet mer utvecklat och man kan ju nästan leva som en falang var som helst i landet, men jag väljer ändå att fortsätta arbeta, äta och bo ungefär som övriga bybor, visst kunde vi klara oss utan inkomster ifrån jordbruk o.s.v, men vad skulle jag göra då?
Sitta i en gungstol på verandan eller runt ett stenbord med falanger ochklaga på hur dåligt allt är här nere?
Själv är jag nog lite av en arbetsnarkoman och har svårt att sitta still.
Nej för mig är valet enkelt, är jag i byn lever jag byliv, men visst kommer min roll här att ändras med tiden, jag är ju redan Pa Jai, bara det känns ovant, förr var nästan alla män äldre än mig, numera är jag oftast bland dom äldre eller ibland t.o.m äldst, så jag kommer precis somövriga bybor att fortsätta arbeta så länge kroppen tål detta, ser det som en vettig sysselsättning som ger motion, samt ger mig en naturlig plats i gemenskapen här.
Det blev en lång förklaring men det är lite svårt att sammanfatta det här kort, skulle vilja säga och förklar mig mer men nöjer mig med detta just nu.
Fråga gärna vidare om det är något ni undrar över.
Mvh isan lover