Chaiyaphum MLXC (1.090), Thailand
1.917 svar - 55.422 visningar
Ja tiden går härnere, och allt bara löper på. Jag är fortfarande inne på det ”kalla kriget” med Dan. Jag sitter härinne hos mig, jag har helt slutat att ”stövla” över till honom. Vilket jag ofta gjorde förut under hans ivriga applåder, för då slapp ju han att gå hela 26 meter över till mitt hus. Det finns ju en anledning till hans grymma fetma, och den anledningen är utan omsvep att han stoppar i sig mer kalorier än han är kapabel att sikita ut och förbränna i sin stillastittande kropp.
Jag tror faktiskt inte att jag och Dan någonsin kommer att få samma kamratskap igen. Jag har bara så svårt att komma förbi de kommentarerna han lär ha gjort där han påstod att ”jag var mer beroende av HANS vänskap än han var av MIN vänskap”. Som jag sagt förut, varför säger man sådant när man är vänner? Och när han dessutom påstod att jag hade alternativa anledningar till att åka ner till Jomtien (med min fru), och det var att ligga med andra kvinnor.
Detta skitprat skall Yonguyut behöva lyssna på. Kanske att det tog mig extra hårt, jag vet inte... Jag tror nog att det blir som så att vi kanske kommer att ses under civiliserade former ihop med andra människor, men mitt mitt intresse för den killen är reducerat ner till noll faktiskt.. ”Synd på så rara ärtor”. Jag Ingemar och Lars har ju träffats en del dessa dagar, vi var ju på TV-tittande inne i Chaiyaphum och kollade matchen Arsenal-Chelsea...
Men inte på Siam, de dumma jääklarna har återigen struntat i att lära personalen att sätta upp TV-duken..Så nu missade de väl för 7 gången 4-5 middagar, secka stolpskott. Och den bruden som jobbar där, hon gör inte ett endaste skit för att ens fråga eller konfrontera sin chef om detta med TV-.tittande och fotboll och lördagskväll. Hon hör våra klagomål, svarar tyket som fan, och skiter sedan i att säga någonting internt, Är inte detta thai så säg..... De missar hellre vad som helst i hela världen än att ställa frågor, och be om besked.... De flabbar hellre och skiter i problemet, land of smiles.....
Sedan var vi igår söndags eftermiddag på stadion igen och kollade Chaiyaphum FC möta ett lag som jag varken uppfattade namnet på eller förstod vad de sade. Men denna match visade sig bli den roligaste av de 4 jag nu varit på här på stadion.... Matchen slutade 5 – 2 till Chaiyaphum, så lyckan var fullständig bland trumslagarna, de skrikande körsångarna och åskådarna på läktarna. Alla var glada och lyckliga och det var kul att se...
Hade lite kul småtjöt med Kongo25 på SKYPE häromdagen. Om man nu läser rätt mellan raderna, så vill Kongo gärna tillbaka igen till Thailandet, och jag förstår honom faktiskt. Men det vill väl till nu för hans del att kämpa nåt år igen innan det är dags för Thailandsresa igen. Detsamma gäller väl för Birger, som jag ju har kontakt med via emailen. Birger hade stans oflyt när han var härnere nu. Han drabbades av något som han skrev själv.
citat jag blev som vanligt myggbiten, kliade som vanligt, fick en infektion och tvingades till doktorn. Sedvanlig behandling, sjukhuset i Vaeng Noi var riktigt bra. Varnades för att jag nog kunde bli lite trött av antibiotikabehandlingen och borde vara återhållsam med alkohol.
Dagen innan hade jag noterat ett märkvärdigt ointresse för mat, jag var inte hungrig och jag drack kopiöst. På natten började det, den vanliga diarren, men också frossa som närmast var kramper, jag frös så jag trodde jag frös ihjäl (obs, ingen AC-30gr varmt) och i nästa stund var jag brännhet. När jag måste på toa kunde jag inte stå, frugan måste hjälpa.
Senare nästa dag flyttade jag in till hotell i Pon, jag var rädd för att ligga och dö i hettan i byn. Jag hade hallucinationer hela tiden, såg bl.a. min far sitta på serveringen mitt emot och dricka Chang med Kun Dau, men förstod i någon del av medvetandet att det ändå var just hallucinationer. Efter ett dygns vila i svalka var jag lite bättre och kunde ta bussen till Bangkok.
Diarren hade upphört nu, den rådde dom små vita pillren på, kvar var febern och frossan, men jag var jä--t sjuk. Hur jag lyckades komma in på ett lopphotell på Sukhumvit, minns jag inte men taxichaffisen hjälpte mig nog. Efter ett dygns vila i svalka (Jag hade tänkt shoppa! och orkade inte ens gå ut och köpa vatten o cola) Kunde jag så ta mig till Suvarnnabhumi där den snälla personalen gav mig ett vilrum och hämtade mig för bordningen.
När nattmålet serverades orkade jag faktiskt äta lite, ungefär vad som är ett skrovmål för en kattunge, och det var det första målet på fyra dar. Jag blev så mätt att jag inte orkade frukosten senare...
Nu är jag hemma, jag är trött intill döden och jag undrar vad jag drabbades av. Min misstanke går till malaria, som alla högljutt påstår är okänd i trakten - men jag säger som Stefan Sauk, "-Jag är skeptisk!" Alla symtom stämmer, frossan stämmer inte med vanlig turistkolera men jag kan ju mycket väl ha haft bådadera slut citat
När det gäller Malaria så råder det högst tveksamheter faktiskt. Dels så är inte sympomen detsamma och dels så är faktiskt Malaria relativt ovanlig nuförtiden även uppe i Isaan. Andra männiksor har föreslagit den mycket mer troliga boven i dramat och det skulle du vara ”Dungue-feber” som ju finns lite varstans här verkar det som...
Vi får hoppas på en snabb läkning för Birger, och hoppas han återkommer snart till Thailandet....
Handskak