Vaxet older version
Aktiv medlem
Här kommer del fyra av en sann händelse som har påverkat mig under de senaste 16–17 åren. Och det var också det som gjorde att jag lämnade Thailand under många år. Men när jag nu ser tillbaka tror jag att det ändå i slutändan lärde mig mycket om mig själv och om vad som är viktigt i livet. Ytterligare 1 del återstår efter denna del 4.
Nedan finns länkar till del 1, 2 och 3 för att underlätta för Er som vill ha ett sammanhang.
Hjälpen fans inte att få
På morgonen dagen efter vår middag åkte både Ben och jag till kompisen och han var i full gång med att arbeta. Lugn sa han, inte nu, utan senare när det inte finns några gäster att ta hand om. Jag kontaktade den svenska ambassaden och fick rätt snabbt klart för mig att det inte fanns några råd eller hjälp att få. Det enda jag fick var telefonnumret till Svenska sjömanskyrkans präst i Bangkok. Jag ringde honom. Han ringde vår vän, som sa att han inte var intresserad och lade på luren.
Två veckor gick och varje dag träffades vi och försökte prata med honom. Han verkade må bättre och bättre och vi började så smått hoppas på att han inte skulle genomföra det han talat om. MEN......
En morgon i början av februari 2007 ringde Göran till mig och sa: ”Nu har han försökt, men han lever fortfarande och de tror att han kommer att överleva." Och överlevde det gjorde han!
Sjukhusvistelsen
May, en av hans thailändska vänner, hade på morgonen hittat honom på golvet i en av de uthyrningslägenheter som låg ovanpå kontoret. Här hade han försökt gömma sig, och under natten hade han druckit i stort sett ett helrör vodka för att sedan avsluta med nästan 200 sömntabletter.
När May hittade honom var han nästan blå i färgen och andades sporadiskt. Ambulans tillkallades från Bangkok Pattaya Hospital och han hamnade självklart direkt på intensivvårdsavdelningen.
När jag kom till sjukhuset denna morgon så var redan Göran och Ben där. Prognosen var att han troligtvis skulle överleva, men risken var att han hade ådragit sig bestående hjärnskador på grund av den enorma mängden droger han hade fått i sig. Vi kunde bara vänta och hoppas att allt skulle bli bra.
De höll honom nedsövd i ett par dygn och vi var alla oerhört nervösa för vad som skulle hända när han vaknade upp.
Eftersom det nu fanns en massa gäster i landet fick jag, Göran och Ben försöka lösa det här. Jag vet inte hur Göran fixade det, men allt det praktiska med att ta gäster till och från golfbanorna, skicka hem dem och ta emot dem löste han.
Ben, som var närmast i chocktillstånd, fick ansvar för att bevaka kompisen på sjukhuset. Jag själv blev kassör och skötte att löpande betala sjukhuset,åka runt och betala greenfees och hotell för gästerna samt alla andra ekonomiska transaktioner i bolaget. Gemensamt bestämde vi att pengar skulle tas ur min plastpåse för detta ändamål.
Kompisen hade en mycket god vän som hette John och bodde i Sverige. Eftersom vår sjuka vän alltid hade lyssnat mycket på vad John sa, ringde vi honom och frågade om han kunde tänka sig att komma ner till Thailand. Trots att John hade en nära anhörig som var mycket sjuk kom han ner till Thailand nästa dag.
Efter ca 2 dygn vaknade han, men under ytterligare några dygn var han så full av droger att han i stort sett inte var kontaktbar.
Ben och John satt i stort sett och bevakade honom på sjukhuset dygnet runt. Göran jobbade med gästerna, typ 28 timmar per dygn, och jag försökte sköta det ekonomiska i företaget. Efter ungefär fem dagar vaknade han plötsligt upp ur sin drogdvala, och vi förstod snabbt att han inte hade fått några hjärnskador. Nu ville han omgående att vi skrev ut honom så att han kunde börja jobba igen.
Det blev en tvåveckorskamp att hålla honom kvar på sjukhuset. Han var oerhört idog i sitt tjat om att bli utskriven och få återvända till jobbet. Eftersom läkarna starkt avrådde från utskrivning, eftersom de först ville få igång en fungerande medicinering samt också ville kolla att alla organ fungerade som de skulle, bestämde vi att han skulle stanna kvar.
Efter ca 10 dagar var han så arg på oss p.g.a. att vi höll honom på sjukhuset mot hans vilja och att vi kände oss tvingade att göra något. Vi hyrde en ambulans och 2 sköterskor som tog honom till kontoret i Jomtien, där han fick stanna några timmar.
Efter 14 dagar på sjukhus skrev han ut sig själv och vi kunde inte stoppa honom.
En lite dråplig episod hände när jag skulle betala sjukhusräkningen. Notan var på ca. 270 000 baht och när jag tog upp pengarna ur min plånbok föll ett medlemskort från Pattaya Sportsklubb ut. Cashiern tog både pengarna och medlemskortet och försvann. Jag fattade inte varför. Det visade sig dock att man som medlem i denna klubb fick 10 % rabatt på sjukhusvistelser. Detta hade vi ingen aning om. Att det var mitt medlemskap och inte kompisens verkade ingen bry sig om.
Försökskaninen
Under den första månaden efter att John lämnat sjukhuset bodde John med vännen i en lägenhet ovanför kontoret. Fon hade nu tagit över huset och det stod till försäljning, så det var bara att acceptera att hon var den juridiska ägaren. John sov på soffan när vännen sov i sängen. Han satt utanför kontoret när vännen jobbade och han åkte med honom till sjukhuset för kontroller.
På sjukhuset gav de en massa ”antidepp” -piller, och den första veckan gjorde de honom så trött att han bara sov. De var tvungna att byta piller. Sedan gav de nya piller så att han inte kunde sova överhuvudtaget och de var tvungna att byta piller igen.
Rekordet kom när de gav honom två olika piller, och efter några dygn blev han hög som ett höghus. Han knallade omkring med ett stort ”smile” och fattade inte ett smack av vad som hände runtomkring honom.
John, som är en riktig klippa, slog upp pillren i nätversionen av svenska FASS och kunde där se att var och en av pillren verkligen var en mycket vanlig medicinering vid depression. Men han fann också att kombinationen av dessa två piller var omöjlig och att om de kombinerades kunde det leda till döden, typ.
Han ringde till läkaren och meddelade detta, vilket innebar att de fick en ny tid för sjukhusbesök. När de kom till sjukhuset var dock den läkare som tidigare tagit hand om fallet sjukskriven, och den såg vi aldrig mer röken av. Han var nog rätt så orolig över att vi skulle stämma honom eller berätta för andra på sjukhuset. Efter ungefär fyra veckor verkade allt vara okej och medicineringen fungerade nu bra enligt både vännen John och sjukhuset.
John, som hade bevakat Larsa dygnet runt i en månad, var tvungen att åka hem till Sverige igen och vi andra oroades för vad som nu skulle hända.
Happy happy
Nu kom en period då vännen var så oerhört lycklig att han inte kunde sluta prata om det för oss alla. Han tog hand om gästerna på ett extremt bra sätt och gick hela tiden omkring med ett stort leende på läpparna. Förutom att han jobbade mycket var han ute och festade, ja, faktiskt i stort sett varje kväll, eller rättare sagt natt.
Han började tala om framtiden igen och hade stora investeringsplaner. Och affärerna gick verkligen fantastiskt bra. Pengarna flödade in.
Han köpte en ny Toyotabuss, den tredje bilen i firman. Han kom överens med Condogroups ägare Håkan om att han skulle driva golfservice på deras anläggning och han planerade till och med att starta en ”lyxbar” på soi Wellcome. Han var som sagt en helt ny personlighet och mycket av detta berodde säkert på den medicinering han gick på. Vi vänner var dock glada över att han levde och att han verkade trivas med det.
När gästerna slutade komma och säsongen var över i slutet av april 2007 hade han fullt upp med sina nya affärsplaner samt ett mycket intensivt festande. Han levde och såg ut att trivas enormt bra med att göra det.
Bakslag 2
Någon gång i början av maj gick hans mamma i Sverige bort och han bestämde sig för att åka hem till sin gamla hemstad och gå på begravningen. Vad som faktiskt hände under den enda veckan som han var i Sverige vet jag inte. Han bodde hos John och umgicks uteslutande med honom. Men under ett besök på hans gamla golfklubb blev han utskälld av en gammal kompis fru, som ville påtala hur illa han hade betett sig mot sin gamla familj.
Ja, han upptäckte den här veckan att många vänner och bekanta nu vänt honom ryggen. Det gick upp för honom att dörren till Sverige hade slagit igen, eller rättare sagt, att det inte fanns någon väg tillbaka till ett liv i hans gamla hemstad. Där var han körd och riktigt ökänd.
I slutet av denna vecka bjöd han i Sverige till en liten fest på en restaurang. Han ville träffa sina vänner från förr och ha en kul kväll. i stort sett ingen från hans gamla vänskapskrets kom dit.
Säsong 2007/2008
När han kom tillbaka till Thailand igen var han inte lika speedad som innan han åkte. Det tog honom hårt att inse att han inte hade något kvar att återvända till i Sverige om han ville göra detta i framtiden. Ingen familj och ytterst få vänner.
Affärerna i Thailand gick dock bra och när säsongen startade igen i oktober 2007 var han fullbokad. Han jobbade extremt mycket och festade också en hel del.
Jag var själv ute med honom ibland, och det var faktiskt inte särskilt trevliga upplevelser. Han hade blivit elak och sa obetänksamma saker till allt och alla. Jag kommer ihåg att Jive och Buzzen, vänner till mig som bodde i Thailand, var med och träffade honom ibland och att även de uttryckte sin undran över vilken typ han var.
Jag tappade nästan helt kontakten med honom under vintern 2007/2008, och så gjorde även Ben.
Nä, han var återigen inne på den vägen där han helt skippade att umgås med de bofasta i Thailand och bara umgicks med sina gäster. En sak som gjorde att han också undvek oss bofasta var att han hade träffat en ny tjej, men han skämdes för att visa henne för oss. Han som ”butterflyat” en hel del hade fortfarande oerhörda fördomar om bardamer och att de inte var fina nog.
Den tjej han nu hängde ihop med hette Nui och ägde en liten bar på Walking Street. Jag minns att han, innan han presenterade henne för mig, sa något typ: ”Hon är heltatuerad och har säkert varit med hundratals killar, och så har hon silikonbröst”.
Inte för att jag brydde mig om hennes kroppsmålningar eller historia, och tjejen var både kul och trevlig när hon var nykter. När hon drack alkohol blev hon helt tokig och kunde ta sig för precis vad som helst. När vi var ute gick vi under en period till hennes bar, och vänner till mig, såsom Tommy, Buzzen, Jive, Janne och Herr Chang, besökte den och spelade pool med mig under säsongen 07/08. Nåväl, vännen jobbade, festade och träffade Nui.
Fon
Fon hade, efter att han försökt ta livet av sig, ”nästan” slutat jävlas. Hon ägde ju ett företag, så hon skaffade sig ett kontor i Naklua i norra Pattaya och började bedriva egna affärer med golfturister. Bilen som hon hade tagit över användes i verksamheten, och enligt det vi hörde gick affärerna mycket bra även för henne. Ingen skall ta ifrån Fon att hon var smart och visste hur man skulle göra gästerna nöjda. Huset hade hon sålt för 4,9 miljoner baht och pengarna satt nu på banken.
Hon var således både en rik och framgångsrik kvinna och hennes nya pojkvän var dessutom en nästan känd racerförare som körde någon typ av Formelbil på en asiatisk tour.
I januari 2008 stals företagsbilen utanför Fons kontor och återhittades 2 dagar senare helt demolerad i ett dike utanför Korat, en stad i norra Thailand. Bilen var försäkrad, så detta skulle antagligen inte ha inneburit några problem om det inte hade varit för Fons halvbror. I bilen hittades nämligen också ett antal Jabba-piller (meth) och utanför bilen satt en dyngrak halvbror och rökte. Ingen tvekan om vem som har kört och heller ingen tvekan om vad försäkringsbolaget således tyckte.
Din bror stal inte bilen. Nej, du lånade ut den, trots att du visste att han sålde droger och var alkoholist. Fon fick inga pengar för bilen. Det var dessutom nära att hon blev anklagad för droghandel, men hon klarade sig med nöd och näppe.
Hon försökte först stämma försäkringsbolaget, men hennes advokat avrådde henne från detta eftersom han ansåg att deras chanser att vinna var helt obefintliga.
Den nästan kände racerpojkvännen gjorde rätt bra ifrån sig på racerbanan, men det hjälpte honom inte ekonomiskt. Nä, den hjälpen stod Fon för, och vipps så hade runt 1 500 000 baht investerats i ett racingstall som några veckor senare gick i konkurs. Nåväl, i april 2008 hade hon fortfarande kvar sitt framgångsrika företag och mer än 4 miljoner baht på banken. Den nästan kände racingpojkvännen var trots konkursen kvar hos Fon och deltog nu i verksamheten genom att ta hand om golfgäster.
Man får väl anta att det gick rätt fort för dessa gäster att komma till golfbanan, eftersom han var företagets chaufför. Affärerna gick så bra att de bestämde sig för att köpa det townhouse där verksamheten bedrevs. I Naklua innebär det ca 5 miljoner för ett townhouse i bra läge.
Sagt och gjort, huset köptes, men eftersom Fons pengar inte räckte till var man också tvungen att låna ca 1 miljon av banken. Fon var inte känd av banken, det var däremot pojkvännen, och om han stod för huset så skulle lånet inte vara något problem. Så blev det också.
2 veckor senare blev Fon utkastad från townhouse:et när det visade sig att racingpojkvännen redan var gift, hade två små barn och en fru som hemskt gärna ville bo i ett townhouse i Naklua.
Easy come, easy go..............
Fortsättning kommer...
Nedan finns länkar till del 1, 2 och 3 för att underlätta för Er som vill ha ett sammanhang.
Hjälpen fans inte att få
På morgonen dagen efter vår middag åkte både Ben och jag till kompisen och han var i full gång med att arbeta. Lugn sa han, inte nu, utan senare när det inte finns några gäster att ta hand om. Jag kontaktade den svenska ambassaden och fick rätt snabbt klart för mig att det inte fanns några råd eller hjälp att få. Det enda jag fick var telefonnumret till Svenska sjömanskyrkans präst i Bangkok. Jag ringde honom. Han ringde vår vän, som sa att han inte var intresserad och lade på luren.
Två veckor gick och varje dag träffades vi och försökte prata med honom. Han verkade må bättre och bättre och vi började så smått hoppas på att han inte skulle genomföra det han talat om. MEN......
En morgon i början av februari 2007 ringde Göran till mig och sa: ”Nu har han försökt, men han lever fortfarande och de tror att han kommer att överleva." Och överlevde det gjorde han!
Sjukhusvistelsen
May, en av hans thailändska vänner, hade på morgonen hittat honom på golvet i en av de uthyrningslägenheter som låg ovanpå kontoret. Här hade han försökt gömma sig, och under natten hade han druckit i stort sett ett helrör vodka för att sedan avsluta med nästan 200 sömntabletter.
När May hittade honom var han nästan blå i färgen och andades sporadiskt. Ambulans tillkallades från Bangkok Pattaya Hospital och han hamnade självklart direkt på intensivvårdsavdelningen.
När jag kom till sjukhuset denna morgon så var redan Göran och Ben där. Prognosen var att han troligtvis skulle överleva, men risken var att han hade ådragit sig bestående hjärnskador på grund av den enorma mängden droger han hade fått i sig. Vi kunde bara vänta och hoppas att allt skulle bli bra.
De höll honom nedsövd i ett par dygn och vi var alla oerhört nervösa för vad som skulle hända när han vaknade upp.
Eftersom det nu fanns en massa gäster i landet fick jag, Göran och Ben försöka lösa det här. Jag vet inte hur Göran fixade det, men allt det praktiska med att ta gäster till och från golfbanorna, skicka hem dem och ta emot dem löste han.
Ben, som var närmast i chocktillstånd, fick ansvar för att bevaka kompisen på sjukhuset. Jag själv blev kassör och skötte att löpande betala sjukhuset,åka runt och betala greenfees och hotell för gästerna samt alla andra ekonomiska transaktioner i bolaget. Gemensamt bestämde vi att pengar skulle tas ur min plastpåse för detta ändamål.
Kompisen hade en mycket god vän som hette John och bodde i Sverige. Eftersom vår sjuka vän alltid hade lyssnat mycket på vad John sa, ringde vi honom och frågade om han kunde tänka sig att komma ner till Thailand. Trots att John hade en nära anhörig som var mycket sjuk kom han ner till Thailand nästa dag.
Efter ca 2 dygn vaknade han, men under ytterligare några dygn var han så full av droger att han i stort sett inte var kontaktbar.
Ben och John satt i stort sett och bevakade honom på sjukhuset dygnet runt. Göran jobbade med gästerna, typ 28 timmar per dygn, och jag försökte sköta det ekonomiska i företaget. Efter ungefär fem dagar vaknade han plötsligt upp ur sin drogdvala, och vi förstod snabbt att han inte hade fått några hjärnskador. Nu ville han omgående att vi skrev ut honom så att han kunde börja jobba igen.
Det blev en tvåveckorskamp att hålla honom kvar på sjukhuset. Han var oerhört idog i sitt tjat om att bli utskriven och få återvända till jobbet. Eftersom läkarna starkt avrådde från utskrivning, eftersom de först ville få igång en fungerande medicinering samt också ville kolla att alla organ fungerade som de skulle, bestämde vi att han skulle stanna kvar.
Efter ca 10 dagar var han så arg på oss p.g.a. att vi höll honom på sjukhuset mot hans vilja och att vi kände oss tvingade att göra något. Vi hyrde en ambulans och 2 sköterskor som tog honom till kontoret i Jomtien, där han fick stanna några timmar.
Efter 14 dagar på sjukhus skrev han ut sig själv och vi kunde inte stoppa honom.
En lite dråplig episod hände när jag skulle betala sjukhusräkningen. Notan var på ca. 270 000 baht och när jag tog upp pengarna ur min plånbok föll ett medlemskort från Pattaya Sportsklubb ut. Cashiern tog både pengarna och medlemskortet och försvann. Jag fattade inte varför. Det visade sig dock att man som medlem i denna klubb fick 10 % rabatt på sjukhusvistelser. Detta hade vi ingen aning om. Att det var mitt medlemskap och inte kompisens verkade ingen bry sig om.
Försökskaninen
Under den första månaden efter att John lämnat sjukhuset bodde John med vännen i en lägenhet ovanför kontoret. Fon hade nu tagit över huset och det stod till försäljning, så det var bara att acceptera att hon var den juridiska ägaren. John sov på soffan när vännen sov i sängen. Han satt utanför kontoret när vännen jobbade och han åkte med honom till sjukhuset för kontroller.
På sjukhuset gav de en massa ”antidepp” -piller, och den första veckan gjorde de honom så trött att han bara sov. De var tvungna att byta piller. Sedan gav de nya piller så att han inte kunde sova överhuvudtaget och de var tvungna att byta piller igen.
Rekordet kom när de gav honom två olika piller, och efter några dygn blev han hög som ett höghus. Han knallade omkring med ett stort ”smile” och fattade inte ett smack av vad som hände runtomkring honom.
John, som är en riktig klippa, slog upp pillren i nätversionen av svenska FASS och kunde där se att var och en av pillren verkligen var en mycket vanlig medicinering vid depression. Men han fann också att kombinationen av dessa två piller var omöjlig och att om de kombinerades kunde det leda till döden, typ.
Han ringde till läkaren och meddelade detta, vilket innebar att de fick en ny tid för sjukhusbesök. När de kom till sjukhuset var dock den läkare som tidigare tagit hand om fallet sjukskriven, och den såg vi aldrig mer röken av. Han var nog rätt så orolig över att vi skulle stämma honom eller berätta för andra på sjukhuset. Efter ungefär fyra veckor verkade allt vara okej och medicineringen fungerade nu bra enligt både vännen John och sjukhuset.
John, som hade bevakat Larsa dygnet runt i en månad, var tvungen att åka hem till Sverige igen och vi andra oroades för vad som nu skulle hända.
Happy happy
Nu kom en period då vännen var så oerhört lycklig att han inte kunde sluta prata om det för oss alla. Han tog hand om gästerna på ett extremt bra sätt och gick hela tiden omkring med ett stort leende på läpparna. Förutom att han jobbade mycket var han ute och festade, ja, faktiskt i stort sett varje kväll, eller rättare sagt natt.
Han började tala om framtiden igen och hade stora investeringsplaner. Och affärerna gick verkligen fantastiskt bra. Pengarna flödade in.
Han köpte en ny Toyotabuss, den tredje bilen i firman. Han kom överens med Condogroups ägare Håkan om att han skulle driva golfservice på deras anläggning och han planerade till och med att starta en ”lyxbar” på soi Wellcome. Han var som sagt en helt ny personlighet och mycket av detta berodde säkert på den medicinering han gick på. Vi vänner var dock glada över att han levde och att han verkade trivas med det.
När gästerna slutade komma och säsongen var över i slutet av april 2007 hade han fullt upp med sina nya affärsplaner samt ett mycket intensivt festande. Han levde och såg ut att trivas enormt bra med att göra det.
Bakslag 2
Någon gång i början av maj gick hans mamma i Sverige bort och han bestämde sig för att åka hem till sin gamla hemstad och gå på begravningen. Vad som faktiskt hände under den enda veckan som han var i Sverige vet jag inte. Han bodde hos John och umgicks uteslutande med honom. Men under ett besök på hans gamla golfklubb blev han utskälld av en gammal kompis fru, som ville påtala hur illa han hade betett sig mot sin gamla familj.
Ja, han upptäckte den här veckan att många vänner och bekanta nu vänt honom ryggen. Det gick upp för honom att dörren till Sverige hade slagit igen, eller rättare sagt, att det inte fanns någon väg tillbaka till ett liv i hans gamla hemstad. Där var han körd och riktigt ökänd.
I slutet av denna vecka bjöd han i Sverige till en liten fest på en restaurang. Han ville träffa sina vänner från förr och ha en kul kväll. i stort sett ingen från hans gamla vänskapskrets kom dit.
Säsong 2007/2008
När han kom tillbaka till Thailand igen var han inte lika speedad som innan han åkte. Det tog honom hårt att inse att han inte hade något kvar att återvända till i Sverige om han ville göra detta i framtiden. Ingen familj och ytterst få vänner.
Affärerna i Thailand gick dock bra och när säsongen startade igen i oktober 2007 var han fullbokad. Han jobbade extremt mycket och festade också en hel del.
Jag var själv ute med honom ibland, och det var faktiskt inte särskilt trevliga upplevelser. Han hade blivit elak och sa obetänksamma saker till allt och alla. Jag kommer ihåg att Jive och Buzzen, vänner till mig som bodde i Thailand, var med och träffade honom ibland och att även de uttryckte sin undran över vilken typ han var.
Jag tappade nästan helt kontakten med honom under vintern 2007/2008, och så gjorde även Ben.
Nä, han var återigen inne på den vägen där han helt skippade att umgås med de bofasta i Thailand och bara umgicks med sina gäster. En sak som gjorde att han också undvek oss bofasta var att han hade träffat en ny tjej, men han skämdes för att visa henne för oss. Han som ”butterflyat” en hel del hade fortfarande oerhörda fördomar om bardamer och att de inte var fina nog.
Den tjej han nu hängde ihop med hette Nui och ägde en liten bar på Walking Street. Jag minns att han, innan han presenterade henne för mig, sa något typ: ”Hon är heltatuerad och har säkert varit med hundratals killar, och så har hon silikonbröst”.
Inte för att jag brydde mig om hennes kroppsmålningar eller historia, och tjejen var både kul och trevlig när hon var nykter. När hon drack alkohol blev hon helt tokig och kunde ta sig för precis vad som helst. När vi var ute gick vi under en period till hennes bar, och vänner till mig, såsom Tommy, Buzzen, Jive, Janne och Herr Chang, besökte den och spelade pool med mig under säsongen 07/08. Nåväl, vännen jobbade, festade och träffade Nui.
Fon
Fon hade, efter att han försökt ta livet av sig, ”nästan” slutat jävlas. Hon ägde ju ett företag, så hon skaffade sig ett kontor i Naklua i norra Pattaya och började bedriva egna affärer med golfturister. Bilen som hon hade tagit över användes i verksamheten, och enligt det vi hörde gick affärerna mycket bra även för henne. Ingen skall ta ifrån Fon att hon var smart och visste hur man skulle göra gästerna nöjda. Huset hade hon sålt för 4,9 miljoner baht och pengarna satt nu på banken.
Hon var således både en rik och framgångsrik kvinna och hennes nya pojkvän var dessutom en nästan känd racerförare som körde någon typ av Formelbil på en asiatisk tour.
I januari 2008 stals företagsbilen utanför Fons kontor och återhittades 2 dagar senare helt demolerad i ett dike utanför Korat, en stad i norra Thailand. Bilen var försäkrad, så detta skulle antagligen inte ha inneburit några problem om det inte hade varit för Fons halvbror. I bilen hittades nämligen också ett antal Jabba-piller (meth) och utanför bilen satt en dyngrak halvbror och rökte. Ingen tvekan om vem som har kört och heller ingen tvekan om vad försäkringsbolaget således tyckte.
Din bror stal inte bilen. Nej, du lånade ut den, trots att du visste att han sålde droger och var alkoholist. Fon fick inga pengar för bilen. Det var dessutom nära att hon blev anklagad för droghandel, men hon klarade sig med nöd och näppe.
Hon försökte först stämma försäkringsbolaget, men hennes advokat avrådde henne från detta eftersom han ansåg att deras chanser att vinna var helt obefintliga.
Den nästan kände racerpojkvännen gjorde rätt bra ifrån sig på racerbanan, men det hjälpte honom inte ekonomiskt. Nä, den hjälpen stod Fon för, och vipps så hade runt 1 500 000 baht investerats i ett racingstall som några veckor senare gick i konkurs. Nåväl, i april 2008 hade hon fortfarande kvar sitt framgångsrika företag och mer än 4 miljoner baht på banken. Den nästan kände racingpojkvännen var trots konkursen kvar hos Fon och deltog nu i verksamheten genom att ta hand om golfgäster.
Man får väl anta att det gick rätt fort för dessa gäster att komma till golfbanan, eftersom han var företagets chaufför. Affärerna gick så bra att de bestämde sig för att köpa det townhouse där verksamheten bedrevs. I Naklua innebär det ca 5 miljoner för ett townhouse i bra läge.
Sagt och gjort, huset köptes, men eftersom Fons pengar inte räckte till var man också tvungen att låna ca 1 miljon av banken. Fon var inte känd av banken, det var däremot pojkvännen, och om han stod för huset så skulle lånet inte vara något problem. Så blev det också.
2 veckor senare blev Fon utkastad från townhouse:et när det visade sig att racingpojkvännen redan var gift, hade två små barn och en fru som hemskt gärna ville bo i ett townhouse i Naklua.
Easy come, easy go..............
Fortsättning kommer...
Senast ändrad:
