Vaxet older version
Aktiv medlem
En sann historia som påverkade mitt eget liv under många år efteråt. Nedan länkar till del 1 och 2.
Katt och råttaleken
Nu inleddes en period på runt en månad som är det mest absurda jag någonsin har hört talas om. Jag skall beskriva en del av vad som hände, men för att berätta allt skulle det behövas en hel bok och att skriva detta skulle för mig ta alldeles för lång tid.
Fon kontaktade omgående dagen efter grälet polisen och berättade att min vän nu drev en resebyråverksamhet utan att ha ett bolag. Hon var ju den rättmätiga ägaren av bolaget, och hon och sex av hennes väninnor ägde nu 100 % av aktierna.
Således besökte polisen kontoret efter några dagar och meddelade honom att utan bolag var det bara att klappa igen, vilket de sedan tvingade honom att göra just den dagen.
Eftersom han hade många gäster i Thailand var det inte läge att sätta sig ned och gråta, utan han startade samma dag, med hjälp av sin advokat Amporn, ett nytt bolag. Nu skulle väl allt vara okej igen, trodde vi alla, men nej, så fel vi hade!!
För att driva denna typ av företag i Thailand måste man ha en s.k. TAT license. Detta är en insättning på minst 100 000 baht, beroende på hur stor omsättningen är. Pengarna fungerar som en sorts resegaranti och betalas in till Thailands turistmyndighet TAT. Att få en sådan licens tar normalt minst en månad i handläggningstid.
Fon fick på något sätt veta att vännen hade startat ett nytt bolag. Hon fattade självklart också att han på inget vis redan kunde ha fått en ny TAT-licens, och givetvis gick hon då till polisen igen.
Nästa dag dök polisen återigen upp på kontoret och berättade för honom att han, utan TAT-licens, inte fick förmedla resor eller hotell utanför närområdet. Sedan fick han helt sonika avlägsna alla broschyrer från Koh Chang, Koh Samet, Phuket, Krabi, River Kwai och alla andra turistmål i Thailand.
Endast golfarrangemang och lokalt boende fick nu förmedlas via hans bolag. Detta var dock ingen större vinst för Fon då man ändå denna säsong nästan bara hade gäster som bodde i närområdet.
I Thailand är det nu så att företagsstämplar är en nödvändighet att ha och dessa används och måste vara med vid alla typer av viktigare transaktioner. Dessa försvann från kontoret den natt Fon och vännen bröt upp och det var ju inte svårt att gissa vem som hade dem i sin ägo.
På det gamla företags bankkonto fanns det just då ca 3,8 miljoner baht. Dessa pengar var i stort sett uteslutande förbetalda hotell- och golfarrangemangsavgifter från gäster som skulle komma ner senare under säsongen.
Dessa pengar skulle således slussas vidare till hotell och andra av hans leverantörer några dagar innan gästerna kom ner. Om detta inte hade gjorts skulle det inte bli några rum och ingen golf för gästerna.
Nu ägde ju Fon bolaget, och vad värre var, hon satt på företagsstämplarna.
Skulle hon ta ut alla pengar skulle varenda kommande gäst från Sverige stå utan både golftider och, ännu värre, hotell. Deras förståelse för min väns och Fons lilla krig skulle antagligen vara minimal, eftersom de ju redan hade förutbetalt för allt i Thailand.
Via kontakter i de lite mer ljusskygga delarna av Thailands företagsvärld lyckades vännen och hans advokat fixa till två nya förfalskade företagsstämplar......................Det visade sig att Fon inte hade vågat röra pengarna, och han tömde kontot på hela beloppet på bara några dagar. Pengarna tog han ut i kontanter och förvarade dem hemma i ”Fons” hus, där han fortfarande bodde.
Stackars Göran fick jobba dygnet runt då våt vän var helt upptagen med att parera Fons tacklingar. Dessutom var han så låg att han knappt orkade träffa gästerna. Och värre skulle det bli för Göran.
Görans arbetstillstånd var inte riktigt i sin ordning eftersom det tog längre tid än förväntat. Fon kände till detta, och vipps hade immigration office fått ett litet tips om det.
De började omgående jaga både vännen och Göran, som dock lyckades undvika immigrationspoliserna i några veckor.
Självklart sprack det till slut och en morgon greps både min vän och Göran. De fraktades till ett immigrationskontor i Jomtien för förhör.
Utvisning, fängelse, svartlistning och enorma böter var saker som nu skulle drabba dem, eftersom Göran ju var i Thailand på fel visum (turistvisum) eftersom han ju arbetade.
Men med 50 000 baht under bordet skulle nog detta ärende kunna avskrivas rätt så fort och utan några som helst komplikationer. Sagt och gjort: man betalade 50 000 baht, och nu skulle de alltså bli fria.
Men nej, inte alls. Nu fraktades de ner till polisstationen på Jomtien Beach Road där de burades in i den lilla och mycket illaluktande finkan.
Det visade sig att de bara hade löst det första av flera problem.
Göran befann sig i Thailand med fel typ av visum, och detta ansvar hade fallit på immigrationsenheten att ta hand om.
Nu var det nästa problem och det var att han hade jobbat i landet utan fullgott arbetstillstånd och detta var ett lagbrott. Det var således ett polisärende.
Fängelse, enorma böter och annat elände kunde nu, enligt polisen, drabba både min vän och Göran ännu en gång.
Efter några timmar i finkan presenterades en lösning. Lösningen var 20 000 baht. Sagt och gjort, man sände efter 20 000 baht och betalade utan att få något kvitto. Nu skulle de väl äntligen bli frisläppta? Men nej, det blev de inte alls?
Eftersom ärendet hade fått ett diarienummer och eftersom två myndigheter var inblandade måste ärendet upp i rätten. Ingen vet vad poliserna skrev i sin rapport, men Göran togs till Courthouse och där anklagades han för något skitbrott. Han dömdes efter en mycket kort förhandling till böter på 2 500 baht. Ingen frågade vad han blev dömd för; det var liksom inte läge för det. Göran betalade och hoppades nu på att både han och vännen skulle bli fria. Och javisst, nu blev båda frisläppta.
Två dagar senare dök Fon upp på kontoret tillsammans med polisen för att hämta den nya företagsbilen som hade skrivits över på henne. Så blev det också.
Efter detta fick min vän rätt ofta hyra eller låna bilar av vänner för att kunna frakta alla gäster dit de skulle.
Det var mycket mer små händelsersom hände under denna januarimånad 2007, och hela denna månad var självklart ett rent helvete för vännen.
Man kunde också se hur han sjönk allt djupare in i en depression. Att han överhuvudtaget stod upp var för att han brydde sig så mycket om gästerna och inte på något sätt ville att de skulle bli drabbade. Men vi som kände honom såg hur illa det ställde till sig för honom.
En lite udda händelse som inte har så mycket med Fon att göra, men som ändå hände den här januari, var när man skulle betala in sin nya TAT-licens. Amporn, advokaten, skötte detta och meddelade att hans omsättning nu var så stor att en inbetalning på 200 000 baht behövdes. Dessa pengar överlämnades till Amporn som sedan fixade licensen.
Oturligt nog för Amporn kollade Fon upp TAT-licensen och såg då att det bara var registrerade 100 000 baht på det nya bolaget.
Fon visste att detta var för lite och kontaktade polisen igen. Polisen kom till kontoret, men man kunde då visa upp ett kvitto till Amporn på 200 000 baht. På detta framgick det tydligt att det gällde TAT-licensen.
Polisen lade genast ner ärendet när de kände igen Amporns namn på kvittot och visste vem hennes make var.
vännen ringde till Amporn som bröt ihop och på telefon erkände att hon hade behållit 100 000 själv. Amporns man var polischef och ärendet löstes samma dag, då Amporn kom till kontoret med pengarna. Larsa fick samtidigt lova att aldrig berätta detta för hennes man.
Efter denna händelse byttes det advokat.
Pengarna och middagen
Han bodde fortfarande kvar i huset i mitten av januari. Han hade redan den första dagen efter Fon stack bytt lås samt köpt en rejäl kedja som han snodde runt porten och låste igen med ett enormt hänglås.
Några dagar senare, när han arbetade, hade Fon och några vänner försökt ta sig in i huset men misslyckats. Hon hade då varit och köpt en ännu större kedja än den som han hade satt upp. Denna enorma kedja hade hon nu också snott runt porten och sedan låst igen med ett gigantiskt hänglås. Nu kom således ingen in i huset, men Larsa avlägsnade gallren för sovrumsfönstret och kunde på detta sätt ta sig in.
Han bodde alltså nu i huset och tog sig in via sovrummet. I huset förvarade Larsa 3,8 miljoner baht i kontanter, och han började nu tycka att platsen inte var särskilt säker. Han ringde mig en kväll vid nio och bad mig komma över.
Eftersom jag just denna kväll varit och tittat lite extra djupt i flera olika, men mycket goda, buteljer fick jag förklara att jag inte var helt nykter och hade svårt att ta mig till honom, ”ta motobiken”, sa frugan. Och så blev det.
När jag kom hem till honom satt han på sin, eller rättare sagt Fons, altan och drack konjak. Eftersom jag själv har en sådan enorm karaktär sa jag självklart inte nej, utan ja, när han bjöd mig. Hade jag kört dit lite full så kunde jag väl köra hem ännu mera full, ja ni vet det där med att spriten går in och vettet går ut, typ.
Han inledde direkt med att säga att han inte ville leva mer och att han planerade att göra något åt saken. Jag satt där som ett fån och visste inte vad jag skulle säga. Under denna kväll försökte jag tala med honom så gott jag kunde och på alla sätt övertyga honom om att detta beslut var det minst lyckade.
På slutet av kvällen och av konjaksflaskan lovade han mig att inte ta detta drastiska steg den närmaste tiden, i alla fall. Han gick sedan in i huset och kom ut med en plastpåse från snabbköpet. ”Här, ta hand om den här, är du snäll?” sa han.
Jag tittade ner i plastpåsen och där låg det sedlar, en massa sedlar, närmare bestämt 2,3 miljoner baht. Jag sa att jag inte ville ta emot pengarna, och i alla fall inte den kvällen. Men han vägrade lyssna och bad mig förvara dessa pengar åt honom tills vidare.
Den kvällen körde jag hem på fyllan från Larsas hus som låg söder om Jomtien, med en plastpåse full av sedlar hängande på styret.
Jag tänkte för mig själv att det här inte var klokt. Blir jag rånad nu får nog rånarna sitt livs överraskning och antagligen också en chock över hur riktigt korkade utlänningar det finns.
Skulle polisen stoppa mig kommer de antagligen att tro att de har fångat en rätt så berusad rånare eller inbrottstjuv. Jag kom dock hem helskinnad och låste in pengarna.
Morgonen efter ringde jag till Mr Ben, min kompis barndomsvän som också har bott i Jomtien i många år.
Jag berättade vad som hade sagts och vad som hade hänt, och han berättade då att han hade emottagit en likadan plastpåse innehållande 1,5 miljoner baht, som han nu förvarade under sängen i sin lägenhet. Han hade också försökt vägra att ta emot pengarna, men vännen hade i stort sett krävt att han skulle ta hand om dem ett tag, så att Fon inte skulle kunna få tag i dem.
Mr.Ben trodde inte att vår vän var kapabel till att göra det han hade sagt till mig att han ville, och jag skall erkänna att jag verkligen försökte att tro på Ben när det gällde detta.
Två dagar senare ringde min vän och sa att han ville bjuda mig och Mr.Ben på middag den kommande kvällen. Vi skulle vara på Brunos (lyxkrog nr 1 i Pattaya/Jomtien) vid 20-tiden.
Detta blev den mest bisarra middagen jag förhoppningsvis någonsin kommer att få vara med om i mitt liv. Redan vid beställningen av fördrinken gjordes det klart att ikväll var det bara det bästa som var gott nog, eftersom det var hans avskedsmiddag till sina två bästa vänner.
Han hade bestämt sig för att göra slut på det hela och ville tacka oss för att vi fortfarande var hans vänner trots att han hade gjort så mycket dumt, som han sa. Vi åt det bästa och drack det bästa. Var tionde minut försökte jag eller Mr. Ben att tala honom till rätta, men han sa bara att vi hade det trevligt ikväll och att vi pratade om minnen. Var snäll och respektera detta.
Det var absurt att sitta där och tala om gamla minnen, försöka njuta av det bästa Brunos hade att bjuda på och samtidigt veta att det var en avskedsmiddag. Vår vän tänker ta livet av sig.
Fulla blev vi och allt var som på gamla goda tiden. Vännen, som kunde vara en riktig underhållare, underhöll oss mellan allt som Brunos kunde erbjuda. Den natten sov jag inte en enda sekund, dels för att jag tänkte på vännen hela tiden och dels för att Mr.Ben ringde rätt många gånger.
Fortsättning följer
Katt och råttaleken
Nu inleddes en period på runt en månad som är det mest absurda jag någonsin har hört talas om. Jag skall beskriva en del av vad som hände, men för att berätta allt skulle det behövas en hel bok och att skriva detta skulle för mig ta alldeles för lång tid.
Fon kontaktade omgående dagen efter grälet polisen och berättade att min vän nu drev en resebyråverksamhet utan att ha ett bolag. Hon var ju den rättmätiga ägaren av bolaget, och hon och sex av hennes väninnor ägde nu 100 % av aktierna.
Således besökte polisen kontoret efter några dagar och meddelade honom att utan bolag var det bara att klappa igen, vilket de sedan tvingade honom att göra just den dagen.
Eftersom han hade många gäster i Thailand var det inte läge att sätta sig ned och gråta, utan han startade samma dag, med hjälp av sin advokat Amporn, ett nytt bolag. Nu skulle väl allt vara okej igen, trodde vi alla, men nej, så fel vi hade!!
För att driva denna typ av företag i Thailand måste man ha en s.k. TAT license. Detta är en insättning på minst 100 000 baht, beroende på hur stor omsättningen är. Pengarna fungerar som en sorts resegaranti och betalas in till Thailands turistmyndighet TAT. Att få en sådan licens tar normalt minst en månad i handläggningstid.
Fon fick på något sätt veta att vännen hade startat ett nytt bolag. Hon fattade självklart också att han på inget vis redan kunde ha fått en ny TAT-licens, och givetvis gick hon då till polisen igen.
Nästa dag dök polisen återigen upp på kontoret och berättade för honom att han, utan TAT-licens, inte fick förmedla resor eller hotell utanför närområdet. Sedan fick han helt sonika avlägsna alla broschyrer från Koh Chang, Koh Samet, Phuket, Krabi, River Kwai och alla andra turistmål i Thailand.
Endast golfarrangemang och lokalt boende fick nu förmedlas via hans bolag. Detta var dock ingen större vinst för Fon då man ändå denna säsong nästan bara hade gäster som bodde i närområdet.
I Thailand är det nu så att företagsstämplar är en nödvändighet att ha och dessa används och måste vara med vid alla typer av viktigare transaktioner. Dessa försvann från kontoret den natt Fon och vännen bröt upp och det var ju inte svårt att gissa vem som hade dem i sin ägo.
På det gamla företags bankkonto fanns det just då ca 3,8 miljoner baht. Dessa pengar var i stort sett uteslutande förbetalda hotell- och golfarrangemangsavgifter från gäster som skulle komma ner senare under säsongen.
Dessa pengar skulle således slussas vidare till hotell och andra av hans leverantörer några dagar innan gästerna kom ner. Om detta inte hade gjorts skulle det inte bli några rum och ingen golf för gästerna.
Nu ägde ju Fon bolaget, och vad värre var, hon satt på företagsstämplarna.
Skulle hon ta ut alla pengar skulle varenda kommande gäst från Sverige stå utan både golftider och, ännu värre, hotell. Deras förståelse för min väns och Fons lilla krig skulle antagligen vara minimal, eftersom de ju redan hade förutbetalt för allt i Thailand.
Via kontakter i de lite mer ljusskygga delarna av Thailands företagsvärld lyckades vännen och hans advokat fixa till två nya förfalskade företagsstämplar......................Det visade sig att Fon inte hade vågat röra pengarna, och han tömde kontot på hela beloppet på bara några dagar. Pengarna tog han ut i kontanter och förvarade dem hemma i ”Fons” hus, där han fortfarande bodde.
Stackars Göran fick jobba dygnet runt då våt vän var helt upptagen med att parera Fons tacklingar. Dessutom var han så låg att han knappt orkade träffa gästerna. Och värre skulle det bli för Göran.
Görans arbetstillstånd var inte riktigt i sin ordning eftersom det tog längre tid än förväntat. Fon kände till detta, och vipps hade immigration office fått ett litet tips om det.
De började omgående jaga både vännen och Göran, som dock lyckades undvika immigrationspoliserna i några veckor.
Självklart sprack det till slut och en morgon greps både min vän och Göran. De fraktades till ett immigrationskontor i Jomtien för förhör.
Utvisning, fängelse, svartlistning och enorma böter var saker som nu skulle drabba dem, eftersom Göran ju var i Thailand på fel visum (turistvisum) eftersom han ju arbetade.
Men med 50 000 baht under bordet skulle nog detta ärende kunna avskrivas rätt så fort och utan några som helst komplikationer. Sagt och gjort: man betalade 50 000 baht, och nu skulle de alltså bli fria.
Men nej, inte alls. Nu fraktades de ner till polisstationen på Jomtien Beach Road där de burades in i den lilla och mycket illaluktande finkan.
Det visade sig att de bara hade löst det första av flera problem.
Göran befann sig i Thailand med fel typ av visum, och detta ansvar hade fallit på immigrationsenheten att ta hand om.
Nu var det nästa problem och det var att han hade jobbat i landet utan fullgott arbetstillstånd och detta var ett lagbrott. Det var således ett polisärende.
Fängelse, enorma böter och annat elände kunde nu, enligt polisen, drabba både min vän och Göran ännu en gång.
Efter några timmar i finkan presenterades en lösning. Lösningen var 20 000 baht. Sagt och gjort, man sände efter 20 000 baht och betalade utan att få något kvitto. Nu skulle de väl äntligen bli frisläppta? Men nej, det blev de inte alls?
Eftersom ärendet hade fått ett diarienummer och eftersom två myndigheter var inblandade måste ärendet upp i rätten. Ingen vet vad poliserna skrev i sin rapport, men Göran togs till Courthouse och där anklagades han för något skitbrott. Han dömdes efter en mycket kort förhandling till böter på 2 500 baht. Ingen frågade vad han blev dömd för; det var liksom inte läge för det. Göran betalade och hoppades nu på att både han och vännen skulle bli fria. Och javisst, nu blev båda frisläppta.
Två dagar senare dök Fon upp på kontoret tillsammans med polisen för att hämta den nya företagsbilen som hade skrivits över på henne. Så blev det också.
Efter detta fick min vän rätt ofta hyra eller låna bilar av vänner för att kunna frakta alla gäster dit de skulle.
Det var mycket mer små händelsersom hände under denna januarimånad 2007, och hela denna månad var självklart ett rent helvete för vännen.
Man kunde också se hur han sjönk allt djupare in i en depression. Att han överhuvudtaget stod upp var för att han brydde sig så mycket om gästerna och inte på något sätt ville att de skulle bli drabbade. Men vi som kände honom såg hur illa det ställde till sig för honom.
En lite udda händelse som inte har så mycket med Fon att göra, men som ändå hände den här januari, var när man skulle betala in sin nya TAT-licens. Amporn, advokaten, skötte detta och meddelade att hans omsättning nu var så stor att en inbetalning på 200 000 baht behövdes. Dessa pengar överlämnades till Amporn som sedan fixade licensen.
Oturligt nog för Amporn kollade Fon upp TAT-licensen och såg då att det bara var registrerade 100 000 baht på det nya bolaget.
Fon visste att detta var för lite och kontaktade polisen igen. Polisen kom till kontoret, men man kunde då visa upp ett kvitto till Amporn på 200 000 baht. På detta framgick det tydligt att det gällde TAT-licensen.
Polisen lade genast ner ärendet när de kände igen Amporns namn på kvittot och visste vem hennes make var.
vännen ringde till Amporn som bröt ihop och på telefon erkände att hon hade behållit 100 000 själv. Amporns man var polischef och ärendet löstes samma dag, då Amporn kom till kontoret med pengarna. Larsa fick samtidigt lova att aldrig berätta detta för hennes man.
Efter denna händelse byttes det advokat.
Pengarna och middagen
Han bodde fortfarande kvar i huset i mitten av januari. Han hade redan den första dagen efter Fon stack bytt lås samt köpt en rejäl kedja som han snodde runt porten och låste igen med ett enormt hänglås.
Några dagar senare, när han arbetade, hade Fon och några vänner försökt ta sig in i huset men misslyckats. Hon hade då varit och köpt en ännu större kedja än den som han hade satt upp. Denna enorma kedja hade hon nu också snott runt porten och sedan låst igen med ett gigantiskt hänglås. Nu kom således ingen in i huset, men Larsa avlägsnade gallren för sovrumsfönstret och kunde på detta sätt ta sig in.
Han bodde alltså nu i huset och tog sig in via sovrummet. I huset förvarade Larsa 3,8 miljoner baht i kontanter, och han började nu tycka att platsen inte var särskilt säker. Han ringde mig en kväll vid nio och bad mig komma över.
Eftersom jag just denna kväll varit och tittat lite extra djupt i flera olika, men mycket goda, buteljer fick jag förklara att jag inte var helt nykter och hade svårt att ta mig till honom, ”ta motobiken”, sa frugan. Och så blev det.
När jag kom hem till honom satt han på sin, eller rättare sagt Fons, altan och drack konjak. Eftersom jag själv har en sådan enorm karaktär sa jag självklart inte nej, utan ja, när han bjöd mig. Hade jag kört dit lite full så kunde jag väl köra hem ännu mera full, ja ni vet det där med att spriten går in och vettet går ut, typ.
Han inledde direkt med att säga att han inte ville leva mer och att han planerade att göra något åt saken. Jag satt där som ett fån och visste inte vad jag skulle säga. Under denna kväll försökte jag tala med honom så gott jag kunde och på alla sätt övertyga honom om att detta beslut var det minst lyckade.
På slutet av kvällen och av konjaksflaskan lovade han mig att inte ta detta drastiska steg den närmaste tiden, i alla fall. Han gick sedan in i huset och kom ut med en plastpåse från snabbköpet. ”Här, ta hand om den här, är du snäll?” sa han.
Jag tittade ner i plastpåsen och där låg det sedlar, en massa sedlar, närmare bestämt 2,3 miljoner baht. Jag sa att jag inte ville ta emot pengarna, och i alla fall inte den kvällen. Men han vägrade lyssna och bad mig förvara dessa pengar åt honom tills vidare.
Den kvällen körde jag hem på fyllan från Larsas hus som låg söder om Jomtien, med en plastpåse full av sedlar hängande på styret.
Jag tänkte för mig själv att det här inte var klokt. Blir jag rånad nu får nog rånarna sitt livs överraskning och antagligen också en chock över hur riktigt korkade utlänningar det finns.
Skulle polisen stoppa mig kommer de antagligen att tro att de har fångat en rätt så berusad rånare eller inbrottstjuv. Jag kom dock hem helskinnad och låste in pengarna.
Morgonen efter ringde jag till Mr Ben, min kompis barndomsvän som också har bott i Jomtien i många år.
Jag berättade vad som hade sagts och vad som hade hänt, och han berättade då att han hade emottagit en likadan plastpåse innehållande 1,5 miljoner baht, som han nu förvarade under sängen i sin lägenhet. Han hade också försökt vägra att ta emot pengarna, men vännen hade i stort sett krävt att han skulle ta hand om dem ett tag, så att Fon inte skulle kunna få tag i dem.
Mr.Ben trodde inte att vår vän var kapabel till att göra det han hade sagt till mig att han ville, och jag skall erkänna att jag verkligen försökte att tro på Ben när det gällde detta.
Två dagar senare ringde min vän och sa att han ville bjuda mig och Mr.Ben på middag den kommande kvällen. Vi skulle vara på Brunos (lyxkrog nr 1 i Pattaya/Jomtien) vid 20-tiden.
Detta blev den mest bisarra middagen jag förhoppningsvis någonsin kommer att få vara med om i mitt liv. Redan vid beställningen av fördrinken gjordes det klart att ikväll var det bara det bästa som var gott nog, eftersom det var hans avskedsmiddag till sina två bästa vänner.
Han hade bestämt sig för att göra slut på det hela och ville tacka oss för att vi fortfarande var hans vänner trots att han hade gjort så mycket dumt, som han sa. Vi åt det bästa och drack det bästa. Var tionde minut försökte jag eller Mr. Ben att tala honom till rätta, men han sa bara att vi hade det trevligt ikväll och att vi pratade om minnen. Var snäll och respektera detta.
Det var absurt att sitta där och tala om gamla minnen, försöka njuta av det bästa Brunos hade att bjuda på och samtidigt veta att det var en avskedsmiddag. Vår vän tänker ta livet av sig.
Fulla blev vi och allt var som på gamla goda tiden. Vännen, som kunde vara en riktig underhållare, underhöll oss mellan allt som Brunos kunde erbjuda. Den natten sov jag inte en enda sekund, dels för att jag tänkte på vännen hela tiden och dels för att Mr.Ben ringde rätt många gånger.
Fortsättning följer
Senast ändrad:
