Vaxet older version
Aktiv medlem
Sista delen i den sanna historien om min vän som gav upp livet i ett Thailand som, om man inte är vaksam, kan vara mycket farligt. Kopierar in del 4 nedan där ni hittar länkar till samtliga delar jag har skrivit ner igen, ja, nu 2026.
Min vän gick bort i LOS, del 4..... | Uppehållstillstånd och visum mm
Sommaren 2008
Vännen hade sina sista gäster för säsongen i slutet av april. Efter detta var det helt tyst och eftersom han inte hade någon kontakt med de vänner som bodde i Thailand längre, så var han helt ensam.
Jag och min familj befann oss i Sverige hela sommaren och jag hade sporadisk kontakt med honom. Hans bror var nere i Thailand i augusti och när han kom tillbaka till Sverige fick jag höra att han var mycket deprimerad och att det enda han gjorde var att titta på TV.
En kvinnlig restaurangägare fick varje dag gå och hämta honom i hans lägenhet så att han skulle få i sig lite mat. Om hon inte gjorde detta åt honom gjorde hon inget överhuvud taget.
Avskedet
Min familj och jag kom tillbaka till Thailand den 1 september 2008. Eftersom jag visste att han mådde dåligt ringde jag honom direkt när jag kom ner.
Han sa sig vara upptagen och att han inte skulle vara tillgänglig förrän den 4 september. Torsdagen den 4 september åkte jag till hans kontor och där satt han.
Han var helt grå i ansiktet och när han såg oss började han gråta. Han kom fram och kramade både mig och min fru. Det hade han aldrig gjort tidigare.
Vi satt och talade med honom i någon timma och så småningom fick jag en känsla av att han tänkte ta livet av sig.
Jag frågade honom rätt ut och han sa att han inte orkade mer, men att han ännu hade saker att ta itu med. Jag försökte intensivt att övertala honom om att vi gemensamt skulle åka till sjukhuset och lägga in honom, men han vägrade. Vi bestämde att vi skulle träffas dagen därpå vid 12-tiden, eftersom han sa att han först skulle ha ett läkarbesök vid 10-tiden. När vi gick ut på gatan följde han efter och innan jag klev in i bilen började han gråta.
Han kom fram till mig och sa gråtande: ”Förlåt mig för allt dumt jag gjort dig och din fru.
Jag kommer så väl ihåg vad jag sa. Jag sa: ”Det är lugnt." Han kramade frugan igen och bad henne om ursäkt på engelska. Hon blev helt likblek då hon aldrig hört honom säga någonting liknande tidigare. Vi satte oss i bilen och åkte därifrån. Efter ett tag tittade hon på mig och jag sa till henne att jag är rädd för att detta är sista gången vi ser honom. Hon trodde dock inte det.
Det var sista gången vi såg honom............................................ och mina sista ord till honom blev: ”Det är lugnt”.
Detta är något jag kommer att ångra resten av mitt liv: ................”Det är lugnt.”
5 september, 2008
Jag vaknade vid sjutiden på morgonen och hade genast vännen i åtanke. Eftersom jag var ensam hemma med min då 1-åriga dotter kunde jag inte åka till honom.
Just denna dag visste jag dock att Frode (numera delägare i Aquavit sedan länge), en kompis från Norge, skulle komma till Thailand på morgonen, och jag ringde honom.
Han hade precis landat och svarade i telefonen. Jag bad honom att gå in på kontoret och kolla upp vännen när han kom till Jomtien.
Vid nio tiden ringde han och sa att vår vän var på sitt rum, så allt var okej. Runt klockan elva ringde jag vännen då han nu skulle vara klar med sitt läkarbesök. Jag fick inget svar. Jag ringde då till Joy på kontoret och frågade om honom. Hon svarade att han var på sitt rum och vilade. Några timmar senare ringde Frode mig igen och sa att han hade varit förbi kontoret och att vännen fortfarande var i sitt rum.
Klockan två på eftermiddagen ringde jag till min vän igen, men fick inget svar. Då tog frugan, som nu kommit hem, och jag bilen och åkte till kontoret.
När vi kom in på kontoret frågade jag genast Joy var han var. Hon svarade att han var trött idag och att han sov i sitt rum. Jag undrade hur hon kunde veta att han sov, och hon svarade att hon hade varit uppe och knackat på, men ingen hade svarat. Således sov han, allt enligt hennes logik.
Nu började en klocka ringa i mitt huvud, och jag frågade Joy om hon överhuvudtaget hade sett honom den här dagen. Hon svarade: Nej, han har varit på sitt rum hela dagen. PANG sa det i mitt huvud och jag bad Joy att omgående ringa polisen.
Både Joy och min fru tittade undrande på mig och frågade varför. Jag kommer såväl ihåg att jag svarade dem mycket bestämt att nu ringer de polisen och ber dem komma hit omgående, fråga inte, bara gör detta. Frugan såg att jag var allvarlig, så hon bad Joy att göra det direkt.
Joy ringde polisen och fick veta att det var skiftbyte så det skulle ta ca 20-30 minuter innan de kunde komma, hon sa ok till detta. Jag tog ut min fru på gatan och förklarade för henne att jag misstänkte att han hade gjort ett nytt försök till självmord den här dagen och bad henne försiktigt att förklara det för Joy.
Hon gick in till Joy och berättade, men Joy bara skakade på huvudet och sa, nej han bara vilar, idag är han lite trött.
Jag ringde till Ben som var där. Ja, jag uppskattar det till två minuter. Ben och jag gick in på kontoret och han ville gå upp på rummet och kolla, så ville även frugan, men jag sa att vi måste vänta på poliserna, och så blev det.
Ben satte sig ned i vännens kontorsstol. Då datorn stod på men skärmen var avslagen, slog han på skärmen. Jag såg hur han tog på sig läsglasögonen, men tänkte inte mer på det.
I fem minuter satt vi alla tysta på kontoret och väntade. Sedan reste Ben på sig. Han var helt blek i ansiktet och sa: ”Du måste läsa detta.” Sedan gick han ut och tände en cigarett. Jag satte mig vid datorn och började läsa det sorgligaste brevet jag någonsin läst.
Detta var vår vänns avskedsbrev, skrivet på kvällen och under natten mellan den 4: e och 5: e september. Nu förstod jag vad som väntade på rummet. Jag var helt borta i skallen. Jag läste det långa brevet där han uttryckte sina känslor på sin sista natt.
I brevet berättade han också i detalj vad han ville att skulle hända efter sin död. Han hade tänkt och planerat allt, tycktes det, och han beskrev var testamentet fanns samt hur han ville ha sin begravning.
I brevet stod också mycket annat och bl.a. skrev han att Fon kommit till honom några veckor tidigare.Hon var luspank och hon hade frågat om hon kunde få låna 25 000 baht. Han hade trots allt som hänt ändå lånat ut 25 000 baht till henne. Hela brevet var fullt av förklaringar och ursäkter och det avslutades med en mening till mig, ”tack för att du försökte”
Cirkus polis
Efter ca 40 minuter kom en polis. Denne polis, frugan och Ben gick upp till hans lägenhet för att se om mina misstankar var sanna. Jag kunde inte hänga med själv. Jag vågade inte.
Ett vrål hördes från både Ben och frugan, de kom gråtande nedspringande för trapporna, nu visste vi, han var död. Joy grät, min fru grät, Ben grät, men jag kunde inte gråta. Istället började jag redan då tänka på hur vi skulle genomföra allt det som vännen ville skulle ske, och i vilken ordning vi skulle göra allt som nu måste göras.
Polisen kom ner från rummet och ropade i sin komradio. På 3 minuter var det minst 15 poliser. Ingen gjorde dock något. Nej, inte förrän polischefen kom hände det något.
Jag stod i dörren till kontoret och bad att de som ville in skulle visa polisleg, eftersom jag visste hur bilder i thailändska pressen kunde se ut, och jag ville inte ha in någon press. För varje uniformerad polis som klev in följde det med minst 2 civila. De uniformerade intygade dock att alla var poliser. Ben gick med hela gänget, kanske 20 till 30 personer, upp på rummet.
På golvet låg vännen i en stor blodpöl. Han hade skurit av sig handlederna. I rummet fanns det fem högar med olika saker och varje hög hade märkts med ett namn. Detta var saker han ville ge oss som stod honom nära vid hans död. På golvet låg också hans plånbok och mobiltelefon. En av poliserna eller en av dem som sa sig vara poliser tog upp plånboken och gick tillsammans med två andra ut på balkongen, där tömde man plånboken på pengar.
Man gick sedan tillbaka in och lade den tillbaka på golvet, som om inget hade hänt.
Plötsligt hade nästan alla en kamera på sig och det började fotas livligt i rummet.
Nere på kontoret satt min fru och jag och blev utfrågade av polischefen. I rummet befann sig också ett tiotal ”civilpoliser” som alla tog foton och antecknade förhöret.
När polischefen var nöjd och hade fått veta vad han ville, sände han iväg alla civilare.
På väg ut från kontoret gav alla dessa civila personer polischefen en liten penninggåva, och vi förstod då att det inte var civilpoliser, nej, det var journalister.
Vad som sedan hände den här dagen kommer jag knappt ihåg. Jag vet att Jive och fru kom för att stötta oss och att vi började kontakta vänner och släkt i Sverige. Men detaljer kommer jag inte ihåg. Vad jag dock kommer ihåg var att jag nästan kände skam för att jag inte grät eller kände mig speciellt ledsen.
Några timmar senare satt vi fortfarande kvar på kontoret och jag satt framför datorn.
Jag gick in på några lokaltidningars hemsidor, och de hade alla bilder på honom liggande på golvet i hans rum. Ingen, absolut ingen, hade dock samma bakgrundshistoria och ingen hade dessutom den sanna. Jag önskade just i denna stund att Larsas barn och syskon aldrig skulle få se dessa foton.
Regnet
Dagen efter vaknade vi tidigt på morgonen och bestämde oss för att åka till ett tempel. Mitt X var mycket religiös av sig och jag själv har alltid trott på en högre makt.
Kombinationen av detta hade gjort att vi både besökte tempel då och då samt ibland kyrkan i Sverige och i Thailand när ”anden” faller på.
Det var en mycket varm septemberdag och solen stekte på oss när vi klev ur bilen vid templet på soi Wattbonn i Jomtien.
Vi klev in under det plåttaket där den jourhavande munk satt och väntade på besökare. Vi satte oss ner framför munken och fru talade om vad som hänt och varför vi var där. I samma sekund som munken började läsa sina ramsor kom det ett enormt regn.
Vattnet slog stenhårt på plåttaket och ljudet var öronbedövande. Min fru tittade på mig och jag på henne. Vi visste att vi båda just då tänkte samma sak. Vännen var med oss i den stunden och jag grät som ett barn.
Epilog från 2009
Det är nu ett år sedan detta hände, och livet är tillbaka till det vanliga igen. Känslorna inför denna händelse är fortfarande mycket blandade och självklart känner jag stor sorg och saknad, samtidigt som jag också känner mig lite arg på min vän. Låter kanske hemskt att skriva så, men så är det och jag försöker intala mig själv att dessa känslor är en naturlig del av sorgearbetet. Men vad vet jag? Bouppteckning pågår i Thailand, och hur detta ska gå kanske blir en ny historia så småningom.
Fon har flyttat till Malaysia eftersom hon inte vågade stanna kvar i Thailand. I Thailand finns ju vännens ande eller spöke, som hon själv har uttryckt det till en väninna.
Hon har ännu inte betalat tillbaka de pengar hon lånade.
Epilog från 2026
Idag vet jag att boupptäckningen sköttes av Ben och att hans döttrar fick sitt arv. Ben köpte dessutom företaget och drev det mycket framgångsrikt under många år. En annan bekant från samma lilla by som min vän tog över bolaget runt 2016, då Ben ville göra annat, och företaget levde vidare, om än i något mindre omfattning.
När Covid kom såldes bolaget till en svensk som hade en burgerbar i Phuket och trodde sig kunna driva bolaget, men det blev aldrig något av det, och idag finns bara minnen kvar.
Själv kom jag tillbaka till Thailand 2020 efter 7 år i Spanien och under Covid bodde jag ett tag i Jomtien. Mina promenader dagligen hade alltid en väg förbi och upp på Soi Welcome och in på bakgatan där skyltarna fortfarande satt uppe. Hade några samtal i mitt huvud med min vän och min, som jag kallar det, "högre makt" om livet och vad som är viktigt i det.
Javisst har jag blivit äldre och jag vill tro att jag har blivit klokare, men ibland blir jag irriterad på mig själv när jag inuti fnyser åt de nyanlända thai-vännerna som tror att de är på väg till paradiset och dessutom gärna ger råd om Thailand och hur saker fungerar här. Men det är ju inte deras fel. Det är, som jag ser det, numera bara en del av en mognad som krävs för att klara av att leva i Thailand och ha förmågan att välja det som är viktigt, inte bara det som är kul just den här dagen.
En överlevnadsprocess som krävs för att kunna leva och bo i LOS, Land Of Smile, men som många inte tar till sig och får lämna igen.
Men de som har klarat det och som vet… är ofta enormt starka personligheter med ett livsbagage som ytterst få i Svedala någonsin kommer i närheten av. Ta hand om er och lev väl.
Tack för att ni läste!
Min vän gick bort i LOS, del 4..... | Uppehållstillstånd och visum mm
Sommaren 2008
Vännen hade sina sista gäster för säsongen i slutet av april. Efter detta var det helt tyst och eftersom han inte hade någon kontakt med de vänner som bodde i Thailand längre, så var han helt ensam.
Jag och min familj befann oss i Sverige hela sommaren och jag hade sporadisk kontakt med honom. Hans bror var nere i Thailand i augusti och när han kom tillbaka till Sverige fick jag höra att han var mycket deprimerad och att det enda han gjorde var att titta på TV.
En kvinnlig restaurangägare fick varje dag gå och hämta honom i hans lägenhet så att han skulle få i sig lite mat. Om hon inte gjorde detta åt honom gjorde hon inget överhuvud taget.
Avskedet
Min familj och jag kom tillbaka till Thailand den 1 september 2008. Eftersom jag visste att han mådde dåligt ringde jag honom direkt när jag kom ner.
Han sa sig vara upptagen och att han inte skulle vara tillgänglig förrän den 4 september. Torsdagen den 4 september åkte jag till hans kontor och där satt han.
Han var helt grå i ansiktet och när han såg oss började han gråta. Han kom fram och kramade både mig och min fru. Det hade han aldrig gjort tidigare.
Vi satt och talade med honom i någon timma och så småningom fick jag en känsla av att han tänkte ta livet av sig.
Jag frågade honom rätt ut och han sa att han inte orkade mer, men att han ännu hade saker att ta itu med. Jag försökte intensivt att övertala honom om att vi gemensamt skulle åka till sjukhuset och lägga in honom, men han vägrade. Vi bestämde att vi skulle träffas dagen därpå vid 12-tiden, eftersom han sa att han först skulle ha ett läkarbesök vid 10-tiden. När vi gick ut på gatan följde han efter och innan jag klev in i bilen började han gråta.
Han kom fram till mig och sa gråtande: ”Förlåt mig för allt dumt jag gjort dig och din fru.
Jag kommer så väl ihåg vad jag sa. Jag sa: ”Det är lugnt." Han kramade frugan igen och bad henne om ursäkt på engelska. Hon blev helt likblek då hon aldrig hört honom säga någonting liknande tidigare. Vi satte oss i bilen och åkte därifrån. Efter ett tag tittade hon på mig och jag sa till henne att jag är rädd för att detta är sista gången vi ser honom. Hon trodde dock inte det.
Det var sista gången vi såg honom............................................ och mina sista ord till honom blev: ”Det är lugnt”.
Detta är något jag kommer att ångra resten av mitt liv: ................”Det är lugnt.”
5 september, 2008
Jag vaknade vid sjutiden på morgonen och hade genast vännen i åtanke. Eftersom jag var ensam hemma med min då 1-åriga dotter kunde jag inte åka till honom.
Just denna dag visste jag dock att Frode (numera delägare i Aquavit sedan länge), en kompis från Norge, skulle komma till Thailand på morgonen, och jag ringde honom.
Han hade precis landat och svarade i telefonen. Jag bad honom att gå in på kontoret och kolla upp vännen när han kom till Jomtien.
Vid nio tiden ringde han och sa att vår vän var på sitt rum, så allt var okej. Runt klockan elva ringde jag vännen då han nu skulle vara klar med sitt läkarbesök. Jag fick inget svar. Jag ringde då till Joy på kontoret och frågade om honom. Hon svarade att han var på sitt rum och vilade. Några timmar senare ringde Frode mig igen och sa att han hade varit förbi kontoret och att vännen fortfarande var i sitt rum.
Klockan två på eftermiddagen ringde jag till min vän igen, men fick inget svar. Då tog frugan, som nu kommit hem, och jag bilen och åkte till kontoret.
När vi kom in på kontoret frågade jag genast Joy var han var. Hon svarade att han var trött idag och att han sov i sitt rum. Jag undrade hur hon kunde veta att han sov, och hon svarade att hon hade varit uppe och knackat på, men ingen hade svarat. Således sov han, allt enligt hennes logik.
Nu började en klocka ringa i mitt huvud, och jag frågade Joy om hon överhuvudtaget hade sett honom den här dagen. Hon svarade: Nej, han har varit på sitt rum hela dagen. PANG sa det i mitt huvud och jag bad Joy att omgående ringa polisen.
Både Joy och min fru tittade undrande på mig och frågade varför. Jag kommer såväl ihåg att jag svarade dem mycket bestämt att nu ringer de polisen och ber dem komma hit omgående, fråga inte, bara gör detta. Frugan såg att jag var allvarlig, så hon bad Joy att göra det direkt.
Joy ringde polisen och fick veta att det var skiftbyte så det skulle ta ca 20-30 minuter innan de kunde komma, hon sa ok till detta. Jag tog ut min fru på gatan och förklarade för henne att jag misstänkte att han hade gjort ett nytt försök till självmord den här dagen och bad henne försiktigt att förklara det för Joy.
Hon gick in till Joy och berättade, men Joy bara skakade på huvudet och sa, nej han bara vilar, idag är han lite trött.
Jag ringde till Ben som var där. Ja, jag uppskattar det till två minuter. Ben och jag gick in på kontoret och han ville gå upp på rummet och kolla, så ville även frugan, men jag sa att vi måste vänta på poliserna, och så blev det.
Ben satte sig ned i vännens kontorsstol. Då datorn stod på men skärmen var avslagen, slog han på skärmen. Jag såg hur han tog på sig läsglasögonen, men tänkte inte mer på det.
I fem minuter satt vi alla tysta på kontoret och väntade. Sedan reste Ben på sig. Han var helt blek i ansiktet och sa: ”Du måste läsa detta.” Sedan gick han ut och tände en cigarett. Jag satte mig vid datorn och började läsa det sorgligaste brevet jag någonsin läst.
Detta var vår vänns avskedsbrev, skrivet på kvällen och under natten mellan den 4: e och 5: e september. Nu förstod jag vad som väntade på rummet. Jag var helt borta i skallen. Jag läste det långa brevet där han uttryckte sina känslor på sin sista natt.
I brevet berättade han också i detalj vad han ville att skulle hända efter sin död. Han hade tänkt och planerat allt, tycktes det, och han beskrev var testamentet fanns samt hur han ville ha sin begravning.
I brevet stod också mycket annat och bl.a. skrev han att Fon kommit till honom några veckor tidigare.Hon var luspank och hon hade frågat om hon kunde få låna 25 000 baht. Han hade trots allt som hänt ändå lånat ut 25 000 baht till henne. Hela brevet var fullt av förklaringar och ursäkter och det avslutades med en mening till mig, ”tack för att du försökte”
Cirkus polis
Efter ca 40 minuter kom en polis. Denne polis, frugan och Ben gick upp till hans lägenhet för att se om mina misstankar var sanna. Jag kunde inte hänga med själv. Jag vågade inte.
Ett vrål hördes från både Ben och frugan, de kom gråtande nedspringande för trapporna, nu visste vi, han var död. Joy grät, min fru grät, Ben grät, men jag kunde inte gråta. Istället började jag redan då tänka på hur vi skulle genomföra allt det som vännen ville skulle ske, och i vilken ordning vi skulle göra allt som nu måste göras.
Polisen kom ner från rummet och ropade i sin komradio. På 3 minuter var det minst 15 poliser. Ingen gjorde dock något. Nej, inte förrän polischefen kom hände det något.
Jag stod i dörren till kontoret och bad att de som ville in skulle visa polisleg, eftersom jag visste hur bilder i thailändska pressen kunde se ut, och jag ville inte ha in någon press. För varje uniformerad polis som klev in följde det med minst 2 civila. De uniformerade intygade dock att alla var poliser. Ben gick med hela gänget, kanske 20 till 30 personer, upp på rummet.
På golvet låg vännen i en stor blodpöl. Han hade skurit av sig handlederna. I rummet fanns det fem högar med olika saker och varje hög hade märkts med ett namn. Detta var saker han ville ge oss som stod honom nära vid hans död. På golvet låg också hans plånbok och mobiltelefon. En av poliserna eller en av dem som sa sig vara poliser tog upp plånboken och gick tillsammans med två andra ut på balkongen, där tömde man plånboken på pengar.
Man gick sedan tillbaka in och lade den tillbaka på golvet, som om inget hade hänt.
Plötsligt hade nästan alla en kamera på sig och det började fotas livligt i rummet.
Nere på kontoret satt min fru och jag och blev utfrågade av polischefen. I rummet befann sig också ett tiotal ”civilpoliser” som alla tog foton och antecknade förhöret.
När polischefen var nöjd och hade fått veta vad han ville, sände han iväg alla civilare.
På väg ut från kontoret gav alla dessa civila personer polischefen en liten penninggåva, och vi förstod då att det inte var civilpoliser, nej, det var journalister.
Vad som sedan hände den här dagen kommer jag knappt ihåg. Jag vet att Jive och fru kom för att stötta oss och att vi började kontakta vänner och släkt i Sverige. Men detaljer kommer jag inte ihåg. Vad jag dock kommer ihåg var att jag nästan kände skam för att jag inte grät eller kände mig speciellt ledsen.
Några timmar senare satt vi fortfarande kvar på kontoret och jag satt framför datorn.
Jag gick in på några lokaltidningars hemsidor, och de hade alla bilder på honom liggande på golvet i hans rum. Ingen, absolut ingen, hade dock samma bakgrundshistoria och ingen hade dessutom den sanna. Jag önskade just i denna stund att Larsas barn och syskon aldrig skulle få se dessa foton.
Regnet
Dagen efter vaknade vi tidigt på morgonen och bestämde oss för att åka till ett tempel. Mitt X var mycket religiös av sig och jag själv har alltid trott på en högre makt.
Kombinationen av detta hade gjort att vi både besökte tempel då och då samt ibland kyrkan i Sverige och i Thailand när ”anden” faller på.
Det var en mycket varm septemberdag och solen stekte på oss när vi klev ur bilen vid templet på soi Wattbonn i Jomtien.
Vi klev in under det plåttaket där den jourhavande munk satt och väntade på besökare. Vi satte oss ner framför munken och fru talade om vad som hänt och varför vi var där. I samma sekund som munken började läsa sina ramsor kom det ett enormt regn.
Vattnet slog stenhårt på plåttaket och ljudet var öronbedövande. Min fru tittade på mig och jag på henne. Vi visste att vi båda just då tänkte samma sak. Vännen var med oss i den stunden och jag grät som ett barn.
Epilog från 2009
Det är nu ett år sedan detta hände, och livet är tillbaka till det vanliga igen. Känslorna inför denna händelse är fortfarande mycket blandade och självklart känner jag stor sorg och saknad, samtidigt som jag också känner mig lite arg på min vän. Låter kanske hemskt att skriva så, men så är det och jag försöker intala mig själv att dessa känslor är en naturlig del av sorgearbetet. Men vad vet jag? Bouppteckning pågår i Thailand, och hur detta ska gå kanske blir en ny historia så småningom.
Fon har flyttat till Malaysia eftersom hon inte vågade stanna kvar i Thailand. I Thailand finns ju vännens ande eller spöke, som hon själv har uttryckt det till en väninna.
Hon har ännu inte betalat tillbaka de pengar hon lånade.
Epilog från 2026
Idag vet jag att boupptäckningen sköttes av Ben och att hans döttrar fick sitt arv. Ben köpte dessutom företaget och drev det mycket framgångsrikt under många år. En annan bekant från samma lilla by som min vän tog över bolaget runt 2016, då Ben ville göra annat, och företaget levde vidare, om än i något mindre omfattning.
När Covid kom såldes bolaget till en svensk som hade en burgerbar i Phuket och trodde sig kunna driva bolaget, men det blev aldrig något av det, och idag finns bara minnen kvar.
Själv kom jag tillbaka till Thailand 2020 efter 7 år i Spanien och under Covid bodde jag ett tag i Jomtien. Mina promenader dagligen hade alltid en väg förbi och upp på Soi Welcome och in på bakgatan där skyltarna fortfarande satt uppe. Hade några samtal i mitt huvud med min vän och min, som jag kallar det, "högre makt" om livet och vad som är viktigt i det.
Javisst har jag blivit äldre och jag vill tro att jag har blivit klokare, men ibland blir jag irriterad på mig själv när jag inuti fnyser åt de nyanlända thai-vännerna som tror att de är på väg till paradiset och dessutom gärna ger råd om Thailand och hur saker fungerar här. Men det är ju inte deras fel. Det är, som jag ser det, numera bara en del av en mognad som krävs för att klara av att leva i Thailand och ha förmågan att välja det som är viktigt, inte bara det som är kul just den här dagen.
En överlevnadsprocess som krävs för att kunna leva och bo i LOS, Land Of Smile, men som många inte tar till sig och får lämna igen.
Men de som har klarat det och som vet… är ofta enormt starka personligheter med ett livsbagage som ytterst få i Svedala någonsin kommer i närheten av. Ta hand om er och lev väl.
Tack för att ni läste!
Senast ändrad:
