Tårar....
När jag kom hit för 5 år sedan så fanns det hundar i närliggande hus, huset jämte, huset mitt emot, riktiga bestar, bastarder,
jag har inget emot hundar, men detta var något över det normala, när inte ens min frus släktingar kan gå denna väg, utan att
bli attackerade, honan som var flockledare, avled under okända orsaker, vid den tiden så befann jag mig inte i Thailand, sedan
händer det att hunden i huset mittemot en morgon skulle springa efter husses bil, springer ut för att springa ikapp med bilen,
kan Ni tänka er, från andra hållet kommer det en bil, jag har hört talas om änglahundar, dessa var inga änglar.
Grannen jämte här har nu kvar en bastard och några golvmoppar, hennes bror som har byggt ett hus tvärs över gatan, har
också en bastard, som var bästa vän med den andra bastarden, igår kväll fick jag reda på att dessa 2 bastarder rykt ihop,
den ena fick åka till kremering, är det detta som kallas självsanering?
Förra vintern sa jag till min fru, ska hon ha sina hundar på gatan så flyttar jag, vad hon sagt till grannen vet jag inte,
men efter detta så höll hon hundarna instängda på tomten, det händer att dom är ute på gatan, men under hennes
eller broderns uppsikt, enligt min mening så finns det uppenbarligen ett genetisk problem, hos hunden eller husse/matte?
Så många tårar blev det inte, det är inte hundens fel att den fått en felaktig uppfostran.
Här är min lilla "bastard" Tono, 1 år och påbörjad dressyr.