Birger
Nedtystad
För att återgå till ämnet, kanske jag kan berätta hur jag har tänkt mig livet i "det lilla hysset på prärien" utanför bondbyn. För att förstå hur jag tänker måste man nog veta hur jag levt i Sverige och där var det så att jag flydde halvt hysterisk från Tokholma 1989. Där hade jag hamnat efter 14 år i ett torp i Norrland och vad f-n jag hade i Tokholma att göra är fortfarande obegripligt. Men -89 fick jag fatt i ett ställe nära familjens sommarställe i Småland och tog chansen direkt. Sedan har jag alltså bott och verkat som hantverkare (konservator/garvare) på ett enstaka hemman mitt i urskogen. Området är definitionsmässigt "vildmark" dvs det bor mindre än en pers per kvadratkilometer. Jag trivdes ypperligt! Kåken var stor och rymde både företag och familj, omgivningarna vackra, de få grannarna hedersknyfflar och jakten utmärkt.
Men min fru är ju thai och när jag blev statsanställd(pensionär) ville hon hem. Det har hon flaggat för i många år och det är också länge sedan vi först satte grävskopan i jorden. Så föra året la jag ner firman, jobbade svart ett år, sparade multum och sedan avvecklade vi. Kapitaliserade allt som kunde säljas, eldade upp resten (gudars vad korv vi grillade) och sedan drog familjen. Två månader senare var kåken tom och jag följde efter, lämnandes huset åt en mäklare. Det blev sålt rätt så fort till åtminstone hyggligt pris och sedan började vi bygga.
Nu är huset i stort sett färdigt, det återstår bara tio år av "kompletteringar" men så är det ju: ett hus blir aldrig färdigt. Jag har satt 135 plant och om två år ligget huset inte på en slätt utan i en glänta i en skog. Vid en rätt stor tjärn som kokar av fisk. Vi skall förstås ha höns, för jag äter mycket ägg, vi skall ha ankor i dammen, fiskodling både i aquaponikanläggning och i dammen och vi skall odla kräftor. Och jag kommer att lägga mycket tid på fysisk träning. Dessutom har jag rätt många kompisar i environgerna och dom måste man ju hälsa på.
Nån som tror jag får tid att sitta och glo slött ut över risfälten?
Men nu frågar sig ju "vän av ordning" varför? Varför är det här kul? Jo just därför att jag är en "redneck" som trivs på landet, med mycket att göra och med mycket djur omkring mig och därför att jag faktiskt gillar bondbyar med glada människor och mycket bufflar och kor. Folk är snälla och hyggliga här, jag har utmärkta grannar som jag trivs bra med. Det hjälper ju lite att jag talar språket, men dom hade nog varit hyggliga ändå.
Och morgnarna i Thailand är magiska, bara detta att kliva ut i gryningen med en kopp kaffe och avnjuta stämningen... Fåglarna, fjärilarna, lukten av den svala morgonbrisen. Svägerskans bufflar, som betar vår tomt och som bräker hjärtskärande efter salt.. Jag brukar ta en näve och gå dit och ge dom, svägerskan sitter på en jordhög och ser ut som "lilla My ur Muminboken och vi växlar några ord innan jag går ner till dammen och kollar om det är fisk i mjärdarna. Sen är det dags för en morgonpromenad och sedan styrketräning. Efteråt kommer det alldeles säkert att finnas något som skall målas eller grejas med, jag har säkert gärning hela dagen. I kvällningen kanske jag får lust att knalla in till byn och ta ett järn med nån kompis, annars kan jag fiska lite eller sätta mig vid datorn. Jag är en enkel själ och behöver inte så värst mycket mer än detta. Jag har en familj som jag älskar och många goda vänner och med det är jag nöjd.
Den tid när jag behövde större sensationer än så, är helt enkelt över.
Men min fru är ju thai och när jag blev statsanställd(pensionär) ville hon hem. Det har hon flaggat för i många år och det är också länge sedan vi först satte grävskopan i jorden. Så föra året la jag ner firman, jobbade svart ett år, sparade multum och sedan avvecklade vi. Kapitaliserade allt som kunde säljas, eldade upp resten (gudars vad korv vi grillade) och sedan drog familjen. Två månader senare var kåken tom och jag följde efter, lämnandes huset åt en mäklare. Det blev sålt rätt så fort till åtminstone hyggligt pris och sedan började vi bygga.
Nu är huset i stort sett färdigt, det återstår bara tio år av "kompletteringar" men så är det ju: ett hus blir aldrig färdigt. Jag har satt 135 plant och om två år ligget huset inte på en slätt utan i en glänta i en skog. Vid en rätt stor tjärn som kokar av fisk. Vi skall förstås ha höns, för jag äter mycket ägg, vi skall ha ankor i dammen, fiskodling både i aquaponikanläggning och i dammen och vi skall odla kräftor. Och jag kommer att lägga mycket tid på fysisk träning. Dessutom har jag rätt många kompisar i environgerna och dom måste man ju hälsa på.
Nån som tror jag får tid att sitta och glo slött ut över risfälten?
Men nu frågar sig ju "vän av ordning" varför? Varför är det här kul? Jo just därför att jag är en "redneck" som trivs på landet, med mycket att göra och med mycket djur omkring mig och därför att jag faktiskt gillar bondbyar med glada människor och mycket bufflar och kor. Folk är snälla och hyggliga här, jag har utmärkta grannar som jag trivs bra med. Det hjälper ju lite att jag talar språket, men dom hade nog varit hyggliga ändå.
Och morgnarna i Thailand är magiska, bara detta att kliva ut i gryningen med en kopp kaffe och avnjuta stämningen... Fåglarna, fjärilarna, lukten av den svala morgonbrisen. Svägerskans bufflar, som betar vår tomt och som bräker hjärtskärande efter salt.. Jag brukar ta en näve och gå dit och ge dom, svägerskan sitter på en jordhög och ser ut som "lilla My ur Muminboken och vi växlar några ord innan jag går ner till dammen och kollar om det är fisk i mjärdarna. Sen är det dags för en morgonpromenad och sedan styrketräning. Efteråt kommer det alldeles säkert att finnas något som skall målas eller grejas med, jag har säkert gärning hela dagen. I kvällningen kanske jag får lust att knalla in till byn och ta ett järn med nån kompis, annars kan jag fiska lite eller sätta mig vid datorn. Jag är en enkel själ och behöver inte så värst mycket mer än detta. Jag har en familj som jag älskar och många goda vänner och med det är jag nöjd.
Den tid när jag behövde större sensationer än så, är helt enkelt över.
