Risken är väl nu att man återigen retar upp folk, men det kan inte hjälpas, för vissa saker kan inte få vara osagda känner jag i alla fall.
Porten är öppnad, och det inte utav mig, men jag känner så här inför det det som att kallas pappa hit och dit eller ja vad som helst. Ja, epitet kallas det när man sätter en beteckning på en företeelse.
Min egna erfarenhet, och jag pratar enbart om mig själv nu, och det är absolut inget påhopp på någon annan, fan va man måste traska på i mjuktofflorna här. Den är att jag efter jag skiljde mig försökte med 2 seriösa förhållanden plus 2 oseriösa förhållanden där alla 4 tjejerna hade barn med andra grabbar än mig själv.
Jag fick hårdhänt lära mig hur det funkar lite grand, och hur det antagligen känns lite grand för barnen i dessa förhållanden där det alltså "saknas" som i detta fallet en pappa.
Till den kärnfamiljen kommer då en utomstående, i en del fall så kräver stollen till kille att ungen skall kalla honom "pappa", men en sådan dumsnut blir nog inte gammal i den gården tror jag. Och sedan så finns det ju på skalan fullständigt konstiga typer som absolut inte vill ta något ansvar alls.
Men de som jag har svårast för i alla fall är de människor som rullar in i ett förhållande, och sedan sätter någon slags tidspress på ungarna innan man skall ha ett namn på killens position i familjen. Ibland kan det faktiskt vara "mamman" i familjen som är den drivande kraften också, och inte bara killen.
Jag har alltid undrat, efter det att jag fick mina egna erfarenheter av denna situation, vad det är som driver oss människor att vara så sugna på att bli kallade "pappa". Va fan vi är INTE pappa, förstår vi inte det?
De enda tillfällen när jag till 100% köper epitetet "pappa" är när t.ex. man kommer in i ett förhållande och vi snackar om att ungen är i babystadiet, alltså så liten så den inte har en susning om sin biologiska farsa. Eller att man varit ställföreträdande farsa ändå under en himla massa år, och liksom på något konstigt sätt "förtjänat" att bli kallad pappa.
Så för min del, min fru tar hand om 2 barn, och de var 6 år och 8 år när jag kom till familjen. Så jag tillhör ju egentligen inte denna grupp av killar som vi pratar om. Så jag tyckte det var schysst när jag fick nicknamnet "unceln" eller "lung" av ungarna på studs. Att detta betyder farbror/morbror visste jag, men det gick längre än så, det blev min identitet faktiskt härnere.
Så vad jag vill ha sagt, är att jag småler faktiskt, eller ler i mjugg kanske, när jag hör alla dessa killar som träffar sina damer där det finns barn, och där det även finns pappor, vilket ungarna är 100% medvetna om. Är man då egentligen schysst när man tillåter att någon säger till ungarna att kalla killen för pappa, trots att det finns en riktig pappa i bakgrunden??
Man har ju hört talats om många gånger att damen i förhållandet gärna vill få killen att känna sig "hemma" i förhållandet, och vad är bättre då än att få barnen att kalla killen för pappa. man kanske skulle ta sig en funderare och se vilken situation man befinner sig i egentligen. Och se om det finns alternativa namn att bli kallad.
Risken är ju annars att epitetet "pappa" kan bli urvattnat och betydelselöst till slut om det används lika ofta som handduken man torkar sig med. Detta var bara en liten funderare.....och absolut inget påhopp på någon.
legolas