Sitter och vilar upp mig efter gårdagen övningar då jag var och firade att det var ca: 50 år sedan min årskull gick ut högstadiet.
Det var intressant med rundtur i min gamla högstadieskola.
Vi hälsades välkomna av skolans nuvarande rektor ( En ung och tatuerad spoling! ).
Vi var väl ungefär 75 stycken som vandrade runt och kände oss vilsna.
Jag kände inte igen någonting.
Allt var förändrat, även de gamla skolkompisarna.
Det var många gråhåriga, mycket märkligt, ja det vill säga i den mån det överhuvudtaget fanns något hår.
Några kom med rullatorer och gåstavar.
Dagen avslutades på en mysig restaurang där jag försökte få syn på någon av de snygga tjejerna som hjärtat brann för.
Men den lågan hade falnat.
Nu sitter jag här och funderar.
Visst, det var ju kul att träffa alla, men det infinner sig även ett vemod.
De jag verkligen hade viljat träffa kom inte, några var sjuka och andra hade t.o.m. dött.
Vad blev det av allt?
Nä nu ska jag gå ut och titta på Kenny Bräck....