Hej
Håller med om mycket av det som har tagits upp i tidigare inlägg, en hel del falanger verkar inte vara vare sig lyckliga eller sociala, utan är snarare bittra och ensamma, har dåliga erfarenheter och ogillar det mesta i Thailand, befolkningen är idioter, maten oätbar, alla vill bara luras och plocka en på pengar, kvinnorna är bara ute efter pengar och ser en falang som en vandrande ATM o.s.v, har du inte insett detta så lär du göra det när det är din tur att drabbas.
Har själv funderat på detta fenomen många gånger genom åren, det jag har kommit fram till är att en del av dessa människor förmodligen skulle vara lika olyckliga, osociala och ensamma även i Sverige, Tyskland, Danmark eller var dom nu kommer ifrån, dom har helt enkelt ingen social kompetens, är snåla, misstänksamma och griniga, det finns ju knappsst några människor vare sig i hemlandet eller i Thailand som gillar den här typen av människor, men som tur är så är dom inte så många.
En betydligt större andel utgör väl dom som väljer att tillbringa delar av eller hela året i Thailand år efter år utan någon som helst vilja att anpassa sig, lära sig språket, ta till sig seder och bruk, man vill helst fortsätta leva som en Svensk, tala Svenska, äta Svensk mat och följa vad som sker i Sverige via nätet istället för att ställa om till det nya landet, detta innebär ju inte alltid att man blir olycklig eller saknar vänner men man har ju väldigt lite kontakt, förståelse och gemenskap med Thailändarna.
Enligt mig går nästan alla principer och krav vi Svenskar gärna vill ställa på flyktingar och invandrare i Sverige att tillämpa på oss själva när vi vistas eller bor permanent utomlands, när det handlar om invandrare till Sverige så tycker dom flesta att det är självklart att dom så fort som möjligt ska lära sig språket, skaffa jobb och sysselsättning, ta till sig seder och bruk i det nya landet, skaffa ett socialt kontaktnät, ha inhemska vänner och anpassa sig, men samma personer som förespråkar och kräver detta tycker märkligt nog nästan aldrig att dessa krav ska gälla dom själva utomlands, vi ligger ingen till last och kan fortsätta prata och leva Svenskt låter det ofta då, visst kan man se det så, men då ska man inte heller klaga på följderna som kan bli ensamhet, isolation, oförståelse och att man istället för en vän kan komma att ses som lite av en zombie eller vandrande ATM.
Själv tycker jag att det är självklart att försöka lära sig språket i det land man väljer att vistas, åtminstone så gott man kan, det är ju själva nyckeln till integration, lika självklart bör man skaffa en vettig sysselsättning att fylla vardagen med, det kan vara lite vad som helst och inte nödvändigtvis att jobba på en farm, fiska, man kan lära barn i skolan engelska, träna fotbollslag, starta ett företag, odla hemma på tomten, vara aktiv i någon förening, deltaga i byns eller områdets gemensamma aktiviteter, engagera sig socialt och försöka hjälpa andra o.s.v, att bara sitta av tiden med andra falanger i en bar eller på en restaurang håller nog inte i längden och det leder framförallt inte till integration.
Att anpassa sig, ingå i gemenskapen och till allra största delen umgås med Thailändska vänner ger livet en helt annan dimension och öppnar många dörrar, själv skulle jag välja den vägen oavsett vilket land det handlade om och som jag hade valt att vistas i, det handlar både om att få ett bra liv själv och ingå i gemenskapen, men även om att visa respekt för det nya landet och människorna där.
Mvh isan lover
