Karenerna har förtryckts sedan Burma fick sin självständighet vid andra världskrigets slut. Löftet som gavs när britterna lämnade landet var att karenerna och en rad andra minoriteter skulle ges rättvis representation i landets styrande organ. Så blev det inte, och sedan 1948 för en karensk gerillagrupp en väpnad kamp mot den burmesiska regimen. Målet var ursprungligen en självständig stat, men numera handlar det om självstyre i en federal stat.
I denna världens äldsta väpnade konflikt utsätts civilbefolkningen för ett lidande utöver det som redan den burmesiska diktaturen innebär (se särskild artikel).
Av karenfolkets fyra miljoner människor har uppskattningsvis en halv miljon flytt till grannlandet i öster. Karenprovinsen sträcker sig i nord-sydlig riktning längs de regnskogsbeklädda bergen vid gränsen mot norra Thailand.
– Men flyktinglägren uppe i norr är så överbefolkade att flyktingarna söker sig längre och längre söderut, berättar Richard Lively, en av personerna bakom organisationen connect3e, som hjälper karenska flyktingbarn.
– När de kommer över bergskammarna längre söderut och in i mellersta Thailand, där vi är, finns det inte mycket för dem, där finns inga flyktingläger, säger Lively, som träffar DN.se i samband med ett besök hos bidragsgivare i Sverige.
Eftersom dessa karener inte formellt registrerats som flyktingar betraktas de som illegala invandrare, och de thailändare som hjälper dem riskerar höga böter och fängelsestraff.
För några år sedan engagerade sig australiskan Ruth Harrison i karenflyktingarnas öde, i synnerhet de föräldralösa barnen, och startade det ideella connect3e. De tre ”e” som åsyftas i namnet är initialerna i de engelska orden för omfamna, utbilda och stärka.
I dag stödjer organisationen två barnhem och en förskola för karener i mellersta Thailand. Alla anställda är karenska flyktingar.
Samson Sripasur hade länge närt en dröm om att bygga en skola där karenbarn kunde bo och få utbildning. Han blev connect3e:s första barnhemsföreståndare. Mot en ersättning av 1.200 kronor i månaden ägnar han nu all sin tid åt att försöka ge barn från hans hemtrakt framtidshopp, berättar Richard Lively, som anlöt sig 2010.
– Samson har väldigt gott renommé hos de thailändska myndigheterna och den lokala militären. De har informellt gett honom tillstånd att hjälpa de här flyktingarna när de kommer över. De litar på honom, säger Lively.
Thailand hyser sammanlagt ett par miljoner flyktingar från Burma, varav karenerna utgör ungefär en fjärdedel. Enligt Richard Lively är thailändarna tämligen likgiltiga inför de karenska flyktingarna
– De har alltid fått höra att karenerna är enkla djungelmänniskor. Men karenbarnen är otroligt ambitiösa. De lär sig thai och engelska och är väldigt organiserade.
Ett par tre barnhem bland flera hundra tusen hjälpbehövande är naturligtvis en mycket begränsad insats, men Richard Lively ger följande liknelse om att göra det lilla i det stora:
– Det är som att sitta framför en tom målarduk, och någon säger: återskapa Mona Lisa i skala tio till ett. Det är omöjligt. Inför en sådan uppgift säger många ”Jag ger upp”. Men man kan välja att måla ett hörn, det klarar man.
– Ett eller några av de 110 barn vi hjälper kanske får styrka nog att bli politiska ledare för sitt folk och kan påverka deras historia, vem vet?