Lite grann kan det ligga i detta också.
Under en tid övervägde vi sälja huset då vi såg oss som bofasta i Sverige. Vi lade ut en annons, men spekulanter som var och tittade på huset blev rätt omilt bortjagade. Det handlade om mer avlägsna släktingar som nappat. Vi viste inte då om vad som hänt.
Mammans hade skrikit åt dem att allt var hennes och att de inte fick köpa av oss.
Till saken hör att marken delvis tillhört mamman en gång i tiden. Mamman var dock skuldsatt och min fru löste detta åt henne först en gång , sedan en gång till. Efter andra gången överenskoms att min fru fick överta marken som ersättning.
Alla papper skrev över med min fru som ensam ägare.
Bychefen har sett eländet, men ännu inget mer resultat än att officiellt meddelat att ingen annan släkting har rättigheter till mark eller hus. Släktingarna är hänvisade till mammans kvarstående mark.
Till detta tillkommer att pappans mark aldrig blev delad i någon del till min fru. Tydligen planerar bychefen en genomgång av detta under våren och det har flaggat att vi eventuellt kan få skogsmark närmare det större industriområde som byggs här.
Även om känslorna säger att min inte vill vara med här längre, så känns det som släkten inte har respekt för min fru. I sådana situationer tror jag inte på att ge dem rätt genom att fly.
Jag har vissa planer för detta jag jobbar på. Det handlar om att få dem förstå att något de gjort är fel, och att det inte går ostraffat förbi på något sätt.
Ja, vi har mycket mycket vänner bland grannar. Vi har hjälpt många av dem på fötter när de haft jobbigt.
Det är dessa grannar som nu hjälper på gården. En del kommer med djur, jag fick t.ex två nykläckta kalkoner. Tyvärr blev en tagen av vildhundar, men den andra växer och frodas. Är med mig konstant när jag jobbar på huset.