B
Bangkok_Hilton
Gäst
Hej Lycos!
Jag skrev detta till admin i tron att det var han som lagt ut på startsidan.
Jag klipper in det till dig, det blev ganska rörigt, så du kanske inte fattar vad jag skrivit.
Mycket av sakerna jag nämner kanske redan står i nån tråd, jag är ganska ny härinne, men ta dem med en nypa salt:
Jag stötte på ett dokument (sida) som du skrivit om och har introduktion till det thailändska språket. Från startsidan har jag för mig att det var.
Man kunde inte svara eller skriva något åt dig där, det stod någonting om kommentarer: Trådstatus: Stängd för vidare inlägg.
Sen fanns bara Facebook-kommentarer att lämna och det har ju inte alla. Vet du vilken sida jag menar?
Det finns ett par ställen som det är lite "halvfel" på, eller snarare att det borde förtydligas o läggas till ett par kommentarer...
Jag skulle också vilja att du nämnde något om att språket är strikt kvinnligt o manligt (många saker heter helt annat om det är K eller M) och dessutom att det skriftliga språket inte är helt lika det talade. Många ord heter något annat när man läser det och detta tycker jag känns lustigt, för man kan höra (på ett bant tex) om uppläsaren talar ur huvudet eller läser ur en bok, det han säger...
(jmf "pen", för "är" när man talar, med "khuen" när man läser)
(phom betyder jag, skriver du, men det gäller bara om "jag" är en han, det kanske man ska tillägga).
Ämnet artighetspartikel är också väldigt viktigt när man är farrang, de anses ju allmänt vara mer utbildade än många (anses av thailändarna själva alltså) och det är väldigt viktigt att säga krab, khá eller kha i slutet på varenda mening (har bankats in i huvudet av alla thai-lärare jag haft), så ämnet bör åtminstone vidröras.
Närbesläktat med detta blir då också att man inte säger typ "na" kha, i slutet på en mening till en okänd, men däremot till en bekant. De skiljer på hur "artig" man ska vara i förhållande till hur mycket man känner en person...
Att en typ av singular/plural faktiskt används, i riktigt talad thai. Och även tillägg för om något pågår. Typ
"Flickan hoppade" (phûud yîng gradot (laew om man vill)).
"Flickan hoppar" (phûud yîng gamlang gradot yuu), eller
"Flickor hoppar" (nu) (phûud yîng lay khon gamlang gradot gan yuu), eller "två flickor hoppar" (phûud yîng sòóng khon gamlang gradot gan yuu), eller
"en flicka hoppar" (phûud yîng khon nueng gamlang gradot yuu)...
Alltså "laew" nämner du för gångna saker, men inte "gamlang" om pågående...
Så visst finns det skillnad på tempus, singular o plural, men det benämns inte så, eftersom det inte är helt på detta sätt. Vad jag menar är att det blir lite fel att bara säga att vissa saker "inte finns"...
Att thailändskan har många uppmanande ord (typ "si"), att djur räknas som saker och heter den/det (dvs "man"), att man inte säger "jag" bland vanliga människor (sällan ens till högre samhällsklass än jag själv) därför att detta är underförstått (ännu värre i japanskan). Kommer någon ny in i sällskapet, används "jag" ett tag för att sen avta och övergå till att man säger sitt namn istället. Detta är bra tycker jag, för på så sätt får alla inblandade chansen att verkligen komma ihåg vad var o en heter.
Dessutom nämner du om klassnamn på ett ställe. Du skriver:
ลูก = luuk, klassnamn för runda saker t ex, samtidigt betyder det "barn".
Här borde det stå: "lûuk, klassnamn för runda saker, frukter och någons barn (barn i allmänhet benämns ju bara "dek" eller "dek dek", både när man menar en speciell eller en allmän).
Dessutom är Lûuk och khon de enda två som är både sitt eget namn och klassnamn. Typ: Khon sòòng khon (två personer)...
Dessutom skriver du: Vi skall också ta med de allra vanligaste "klassnamnen". Klassnamn är ord som definierar substantivens karaktärer eller vid uppräkning av olika saker. Klassnamn är viktigt att i alla fall kunna de vanligaste.... men du glömmer att ta med fler än bara "lûuk" ...
Många thailändare pratar dessutom ofta med enbart klassnamnet (lathet?) och det är då underförstått att (mest enl dem själva) det handlar om dessa saker (vilka jag aldrig fattar förrän ca 10 meningar senare, men ändå).
Lustigt att du nämner vår "mörka" röst, för detta har jag upptäckt själv men aldrig fått höra från någon thai-lärare... märker nämligen själv problemet o hör att jag pratar med pipigare röst när jag pratar thai, än i vanliga fall 55555555555
För att bara nämna att när jag väl fattade vad det stod på min första "skylt", vilket var en rea-skylt för guld, så slog en blixt ner... he he... Ett ögonblick som koms ihåg! jag köpte smycket, kan tilläggas! 55555555
Jag läste på något ställe att du skrivit om klockan (för det var väl du...?) och klockan sju på kvällen heter inte på korrekt thai "nueng thoom" utan "thoom nueng". Man vänder på det så fort det gäller ETT, men inte på de övriga siffrorna. Två personer: sòóng khon, men "en" person heter: nueng khon... (egentligen heter det: Khon sòóng khon)
Är jag helt ute o cyklar?
Usch vad långt det blev, hoppas du orkar läsa.
Bye!
Jag skrev detta till admin i tron att det var han som lagt ut på startsidan.
Jag klipper in det till dig, det blev ganska rörigt, så du kanske inte fattar vad jag skrivit.
Mycket av sakerna jag nämner kanske redan står i nån tråd, jag är ganska ny härinne, men ta dem med en nypa salt:
Jag stötte på ett dokument (sida) som du skrivit om och har introduktion till det thailändska språket. Från startsidan har jag för mig att det var.
Man kunde inte svara eller skriva något åt dig där, det stod någonting om kommentarer: Trådstatus: Stängd för vidare inlägg.
Sen fanns bara Facebook-kommentarer att lämna och det har ju inte alla. Vet du vilken sida jag menar?
Det finns ett par ställen som det är lite "halvfel" på, eller snarare att det borde förtydligas o läggas till ett par kommentarer...
Jag skulle också vilja att du nämnde något om att språket är strikt kvinnligt o manligt (många saker heter helt annat om det är K eller M) och dessutom att det skriftliga språket inte är helt lika det talade. Många ord heter något annat när man läser det och detta tycker jag känns lustigt, för man kan höra (på ett bant tex) om uppläsaren talar ur huvudet eller läser ur en bok, det han säger...
(jmf "pen", för "är" när man talar, med "khuen" när man läser)(phom betyder jag, skriver du, men det gäller bara om "jag" är en han, det kanske man ska tillägga).
Ämnet artighetspartikel är också väldigt viktigt när man är farrang, de anses ju allmänt vara mer utbildade än många (anses av thailändarna själva alltså) och det är väldigt viktigt att säga krab, khá eller kha i slutet på varenda mening (har bankats in i huvudet av alla thai-lärare jag haft), så ämnet bör åtminstone vidröras.
Närbesläktat med detta blir då också att man inte säger typ "na" kha, i slutet på en mening till en okänd, men däremot till en bekant. De skiljer på hur "artig" man ska vara i förhållande till hur mycket man känner en person...
Att en typ av singular/plural faktiskt används, i riktigt talad thai. Och även tillägg för om något pågår. Typ
"Flickan hoppade" (phûud yîng gradot (laew om man vill)).
"Flickan hoppar" (phûud yîng gamlang gradot yuu), eller
"Flickor hoppar" (nu) (phûud yîng lay khon gamlang gradot gan yuu), eller "två flickor hoppar" (phûud yîng sòóng khon gamlang gradot gan yuu), eller
"en flicka hoppar" (phûud yîng khon nueng gamlang gradot yuu)...
Alltså "laew" nämner du för gångna saker, men inte "gamlang" om pågående...
Så visst finns det skillnad på tempus, singular o plural, men det benämns inte så, eftersom det inte är helt på detta sätt. Vad jag menar är att det blir lite fel att bara säga att vissa saker "inte finns"...
Att thailändskan har många uppmanande ord (typ "si"), att djur räknas som saker och heter den/det (dvs "man"), att man inte säger "jag" bland vanliga människor (sällan ens till högre samhällsklass än jag själv) därför att detta är underförstått (ännu värre i japanskan). Kommer någon ny in i sällskapet, används "jag" ett tag för att sen avta och övergå till att man säger sitt namn istället. Detta är bra tycker jag, för på så sätt får alla inblandade chansen att verkligen komma ihåg vad var o en heter.
Dessutom nämner du om klassnamn på ett ställe. Du skriver:
ลูก = luuk, klassnamn för runda saker t ex, samtidigt betyder det "barn".
Här borde det stå: "lûuk, klassnamn för runda saker, frukter och någons barn (barn i allmänhet benämns ju bara "dek" eller "dek dek", både när man menar en speciell eller en allmän).
Dessutom är Lûuk och khon de enda två som är både sitt eget namn och klassnamn. Typ: Khon sòòng khon (två personer)...
Dessutom skriver du: Vi skall också ta med de allra vanligaste "klassnamnen". Klassnamn är ord som definierar substantivens karaktärer eller vid uppräkning av olika saker. Klassnamn är viktigt att i alla fall kunna de vanligaste.... men du glömmer att ta med fler än bara "lûuk" ...
Många thailändare pratar dessutom ofta med enbart klassnamnet (lathet?) och det är då underförstått att (mest enl dem själva) det handlar om dessa saker (vilka jag aldrig fattar förrän ca 10 meningar senare, men ändå).
Lustigt att du nämner vår "mörka" röst, för detta har jag upptäckt själv men aldrig fått höra från någon thai-lärare... märker nämligen själv problemet o hör att jag pratar med pipigare röst när jag pratar thai, än i vanliga fall 55555555555
För att bara nämna att när jag väl fattade vad det stod på min första "skylt", vilket var en rea-skylt för guld, så slog en blixt ner... he he... Ett ögonblick som koms ihåg! jag köpte smycket, kan tilläggas! 55555555
Jag läste på något ställe att du skrivit om klockan (för det var väl du...?) och klockan sju på kvällen heter inte på korrekt thai "nueng thoom" utan "thoom nueng". Man vänder på det så fort det gäller ETT, men inte på de övriga siffrorna. Två personer: sòóng khon, men "en" person heter: nueng khon... (egentligen heter det: Khon sòóng khon)
Är jag helt ute o cyklar?
Usch vad långt det blev, hoppas du orkar läsa.
Bye!
A
Anonymius
Gäst
Hej Lycos!
Jag skrev detta till admin i tron att det var han som lagt ut på startsidan.
Jag klipper in det till dig, det blev ganska rörigt, så du kanske inte fattar vad jag skrivit.
Mycket av sakerna jag nämner kanske redan står i nån tråd, jag är ganska ny härinne, men ta dem med en nypa salt:
Jag stötte på ett dokument (sida) som du skrivit om och har introduktion till det thailändska språket. Från startsidan har jag för mig att det var.
Man kunde inte svara eller skriva något åt dig där, det stod någonting om kommentarer: Trådstatus: Stängd för vidare inlägg.
Sen fanns bara Facebook-kommentarer att lämna och det har ju inte alla. Vet du vilken sida jag menar?
Det finns ett par ställen som det är lite "halvfel" på, eller snarare att det borde förtydligas o läggas till ett par kommentarer...
Jag skulle också vilja att du nämnde något om att språket är strikt kvinnligt o manligt (många saker heter helt annat om det är K eller M) och dessutom att det skriftliga språket inte är helt lika det talade. Många ord heter något annat när man läser det och detta tycker jag känns lustigt, för man kan höra (på ett bant tex) om uppläsaren talar ur huvudet eller läser ur en bok, det han säger...
(phom betyder jag, skriver du, men det gäller bara om "jag" är en han, det kanske man ska tillägga).
Ämnet artighetspartikel är också väldigt viktigt när man är farrang, de anses ju allmänt vara mer utbildade än många (anses av thailändarna själva alltså) och det är väldigt viktigt att säga krab, khá eller kha i slutet på varenda mening (har bankats in i huvudet av alla thai-lärare jag haft), så ämnet bör åtminstone vidröras.
Närbesläktat med detta blir då också att man inte säger typ "na" kha, i slutet på en mening till en okänd, men däremot till en bekant. De skiljer på hur "artig" man ska vara i förhållande till hur mycket man känner en person...
Att en typ av singular/plural faktiskt används, i riktigt talad thai. Och även tillägg för om något pågår. Typ
"Flickan hoppade" (phûud yîng gradot (laew om man vill)).
"Flickan hoppar" (phûud yîng gamlang gradot yuu), eller
"Flickor hoppar" (nu) (phûud yîng lay khon gamlang gradot gan yuu), eller "två flickor hoppar" (phûud yîng sòóng khon gamlang gradot gan yuu), eller
"en flicka hoppar" (phûud yîng khon nueng gamlang gradot yuu)...
Alltså "laew" nämner du för gångna saker, men inte "gamlang" om pågående...
Så visst finns det skillnad på tempus, singular o plural, men det benämns inte så, eftersom det inte är helt på detta sätt. Vad jag menar är att det blir lite fel att bara säga att vissa saker "inte finns"...
Att thailändskan har många uppmanande ord (typ "si"), att djur räknas som saker och heter den/det (dvs "man"), att man inte säger "jag" bland vanliga människor (sällan ens till högre samhällsklass än jag själv) därför att detta är underförstått (ännu värre i japanskan). Kommer någon ny in i sällskapet, används "jag" ett tag för att sen avta och övergå till att man säger sitt namn istället. Detta är bra tycker jag, för på så sätt får alla inblandade chansen att verkligen komma ihåg vad var o en heter.
Dessutom nämner du om klassnamn på ett ställe. Du skriver:
ลูก = luuk, klassnamn för runda saker t ex, samtidigt betyder det "barn".
Här borde det stå: "lûuk, klassnamn för runda saker, frukter och någons barn (barn i allmänhet benämns ju bara "dek" eller "dek dek", både när man menar en speciell eller en allmän).
Dessutom är Lûuk och khon de enda två som är både sitt eget namn och klassnamn. Typ: Khon sòòng khon (två personer)...
Dessutom skriver du: Vi skall också ta med de allra vanligaste "klassnamnen". Klassnamn är ord som definierar substantivens karaktärer eller vid uppräkning av olika saker. Klassnamn är viktigt att i alla fall kunna de vanligaste.... men du glömmer att ta med fler än bara "lûuk" ...
Många thailändare pratar dessutom ofta med enbart klassnamnet (lathet?) och det är då underförstått att (mest enl dem själva) det handlar om dessa saker (vilka jag aldrig fattar förrän ca 10 meningar senare, men ändå).
Lustigt att du nämner vår "mörka" röst, för detta har jag upptäckt själv men aldrig fått höra från någon thai-lärare... märker nämligen själv problemet o hör att jag pratar med pipigare röst när jag pratar thai, än i vanliga fall 55555555555
För att bara nämna att när jag väl fattade vad det stod på min första "skylt", vilket var en rea-skylt för guld, så slog en blixt ner... he he... Ett ögonblick som koms ihåg! jag köpte smycket, kan tilläggas! 55555555
Jag läste på något ställe att du skrivit om klockan (för det var väl du...?) och klockan sju på kvällen heter inte på korrekt thai "nueng thoom" utan "thoom nueng". Man vänder på det så fort det gäller ETT, men inte på de övriga siffrorna. Två personer: sòóng khon, men "en" person heter: nueng khon... (egentligen heter det: Khon sòóng khon)
Är jag helt ute o cyklar?
Usch vad långt det blev, hoppas du orkar läsa.
Bye!
Hej Bangkok_Hilton, har svarat dig i vår konversation!
Lyco
Liknande trådar
