Du använder en föråldrig webbläsare. Det får inte visa dessa eller andra webbplatser korrekt. Du bör uppgradera eller använda en alternativ webbläsare .
Man blir förvånad när en sån berömd liten turistö som Malaspascua består mest av fattigdom utanför de dyra resorterna med pool.
Hotell och resorter som sällan ägs av någon lokal ägare utan det står ”farager” bakom.
Hela ön har fokus på några km vita sandstränder och dykning.
Dykningen är främst berömd för att se Revhajar som kommer upp på grundare vatten (15m) en gång per dygn samt Mantarockor och snorklingen är inte något vidare.
Det drar turister från hela världen, för i övrigt finns ingenting annat än sol och bad.
En promenad på någon km ger en annan bild av fattigdomen men också av de vänliga lokala innevånarna.
Normala vägar saknas och det bara mopeder som tar sig fram, en stor kontrast till Dumaguete är det.
Det finns stränder utan turister nästan överallt om man vill vara för sig själv trots mängden av besökare.
På kvällen är det restaurangerna längs strandpromenaden som har mest aktiviteter och det är vanligt att man väljer ut sina råvaror som grillas mens man väntar.
Sopor fraktas iland varje dag med en speciell båt sorterade i säckar.
Då har vi lämnat Bogo City med nattfärjan till Cayawan/Masbate.
Målet är den stora släktträffen med klanen Pepito fredag-lördag och några baddagar på små öar i havsbandet.
Vi ska bo hos fruns bror där vi kommer att bli mot 30 personer i flera dagar.
På det lilla tomten bor sen tidigare även tre kor, fyra grisar, en häst och mot hundra höns nattetid.
Första kvällen blev jag med på ett fiske och vi grillade direkt på stranden.
Mycket förberedelser av kvinnfolket inför festen på dagarna.
Dag två hade ett gäng kvinnor en återträff av de elever som gick i skolan tillsammans för 25 år sedan.
Åtta stycken hade möjlighet att komma för mat och karaoke på en närliggande strand.
Själv var det maten jag gillade mest och övrig tid tog jag en långpromenad på de milslånga öde stränderna.
Krabbor, musslor, räkor och snäckor blir man inte less på i första taget, tillsammans med solvarm lokal öl.
Så blev det en båttur med ungarna för bad till närmaste ö 6 nautiska mil bort.
Nabugtu Island var en märklig upplevelse för mig, en ö på 350m*150m som hade egen skola, elverk, kommunhus och fem kyrkor.
Det fanns nog mer än 50 enkla hus och alla levde på vad havet gav. Allt från torkad fisk, musslor till olika sjögräs som torkades.
Enorma högar av skal från olika skaldjur utanför varje hem.
Allt vatten fick hämtas från land i dunkar så nog är livet hårt för dessa. Dock verkar alla vara lyckliga och nöjda med sitt enkla liv.
Nu till helt andra omgivningar 1km från havet och där man känner igen mycket som liknar Thailand.
Jordbruksland som används för majs, ris och kokospalmer.
Här växte frun upp och här finns inte än en enda bil eller traktor i byn idag. El drogs fram för två år sedan och grusvägarna tillåter inte rullator. Vatten hämtas i grävda brunnar eller från centralorten i dunkar 4km bort
Fälten plöjs med buffel ännu och allt planteras och skördas för hand.
Inga ungar på mopeder heller utan här man rider på häst när man besöker sina kompisar.
Massor av förberedelser inför klanträffen på lördag, mat skall tillagas och fraktas till festområdet.
På vår lott blev det att skaffa en låda rom och massor av öl.
Mellanbrodern fick straffet att koka 60kg musslor mens vi provade ut musiken och dryckerna kvällen före.
Mmm, härliga bilder! Suckling pig är en riktig delikatess, jag fick avnjuta sådan på stranden i Subic när jag var där i mars 2009. Du är en riktig livsnjutare!
Mmm, härliga bilder! Suckling pig är en riktig delikatess, jag fick avnjuta sådan på stranden i Subic när jag var där i mars 2009. Du är en riktig livsnjutare!
Nu vet jag inte om att skita i skogen, sova med kreatur utanför plywoodhuset med det sköna betonggolvet med 20 andra är att njuta.
Men jag trivs verkligen med detta lite udda leverne som faktiskt påminner om min barndom på svenska landsbygden med utedass, vatten ur brunn mm.
Här finns i alla fall en livskvalité som jag ibland blir avundsjuk på. Ingen stress och inget mode som storstäderna präglas av. Man lever enkelt utan att svälta och har liten koll på omvärlden.
Nästan alla man möter är glada och genuint trevliga samt hjälpsamma till överdrift utan krav på belöningar.
Värre är det i Manila och Cebu City där man inte kommer många meter utan tiggare sliter i en.
Dessa helstekta grisar (Lechon) är nog unika. God smak och smälter i munnen. Den vi tog med oss till festen tog över ett dygn att färdiggrilla. Svag värme är ett måste och något annat som jag ännu inte har koll på.
Då var det dagen D och runt 200 av ätten Pepito samlades för festligheter.
Det var åtta olika grenar av ”klanen” som dukat upp sina alster inför ätandet.
Släktens rike man sponsrade med inhyrd musik och ljudanläggning. Även direkta penninggåvor från honom, så 10.000p till varje släktgren och 500p till alla seniorer (+60) på plats, så även jag blev belönad.
Söndag och många med biverkningar, men vi lastade två båtar med mat, massor av öl och stack till någon ö nästan två timmar bort som kallades Gilotangan eller Namatyan beroende vem man frågande.
Denna ö hade bosättningar tidigare men den kraftiga Yolanda 2013 ödelade allt, jag räknade till 15 grunder i betong som är enda spåret kvar.
Storleken överstiger inte en vanlig fotbollsplan i area.
Numera bara ett populärt ställe för de lokala som åker ut med barnen för att bada och ha ”picnic”.
Vi upplever för närvarande problem med att det inte verkar fungera att logga in på forumet via Facebook, Google eller Twitter. Vi undersöker vad det kan bero på.
Denna webbplats använder cookies för att hjälpa till att anpassa innehållet, skräddarsy din erfarenhet och hålla dig inloggad om du registrerar dig som medlem.
Genom att fortsätta använda den här webbplatsen samtycker du till vår användning av cookies.