ETT HÅL I VÄGGEN ?
Synens betydelse för val av "hål i väggen"!
År 1666 gjorde Isaac Newton ett mycket viktigt experiment. Han lät solens ljus passera genom ett prismaoch kunde på så vis dela upp ljuset i regnbågens alla färger. På samma vis kan vi få vitt ljus genom att blanda ljus med olika våglängder. Om vi har en ljuskälla som bara består av en enda våglängd, till exempel en grön laser, och blandar med ljuset från en röd laser kommer blandningen att uppfattas som gul. Om vi sedan lägger till ytterligare en laser med blått ljus kommer resultatet att bli vitt ljus. Eftersom våglängderna läggs samman kallas detta för additiv blandning. I förstone kan detta verka en smula ologiskt men eftersom vi har tre olika typer av tappar som var och en känner igen RÖTT, GRÖNT, och BLÅTT ljus, kan vi med dessa tre grundfärger skapa alla andra färger. Detta är precis vad som händer i en dator eller tv som använder ett färgsystem som kallas för RGB - efter de tre färgerna rött, grönt och blått.
Vi tar för givet att vi kan se saker i vår omgivning. Kemin bakom vår syn är dock mycket komplicerad. Informationen som når ögat består av fotoner, elementarpartiklar med viss energi. Elektroner i kemiska ämnen kan ta upp energin och lyfts då upp till en högre energinivå som dock inte är stabil. När elektroner faller tillbaka skickas energin ofta ut i form av fotoner igen, men inte nödvändigtvis av exakt samma energi som tidigare - en del förloras i form av värme. De flesta föremål runt omkring oss växelverkar med ljus på detta vis och fotonerna som skickas ut kan tas emot av så kallade fotoreceptorer i ögat vilket ger en bild i vår hjärna. Ljusets energi kan översättas till våglängder, NÅGOT SOM HJÄRNAN TOLKAR SOM FÄRG. Färgerna finns egentligen inte i verkligheten utan skapas av vår hjärna. Ljus med våglängder kring 700 nanometer, 700 miljarddels meter, uppfattas av de flesta människor som rött medan våglängder kring 500 nanometer ses som blått. För att vi ska kunna uppfatta ljus krävs att fotonerna når näthinnan, ett område täckt av ljuskänsliga fotoreceptorer.
1979 gjorde Dennis Baylor tillsammans med sina kollegor King Wai Yau och Trevor Lamb en faschinerande upptäckt genom ett elegant experiment. De isolerade en fotoreceptor från ögat, en så kallad stav, och utsatte den för så svaga ljusblixtar att i genomsnitt bara en enda foton åt gången träffade receptorn. Trots det reagerade den. Stavar är mycket ljuskänsliga men de kan bara se skillnad på ljus och mörker - inte färg. I svagt ljus är därför allt grått och det är svårt, för att inte säga omöjligt, att urskilja färger. Stavarnas känslighet gör det dock enkelt för oss att urskilja rörelse - och därmed varna för eventuella faror. För att känna av ljus används en ganska enkel molekyl, 11-cis-retinal, som har en böjd form. I ögat kopplas 11-cis-retinal till ett protein som heter opsin. När retinal tar upp en foton räcker energin lagom till att räta ut molekylen som nu kallas för all-trans-retinal. När det händer passar den inte längre in i opsinmolekylen utan klyvs av vilket gör att en nervsignal går vidare till hjärnan. För att kroppen ska kunna göra 11-cis-retinak krävs lämpliga startmaterial, som är rika på karotenoider. Sådana finns exempelvis i morötter och spenat. Om vi INTE äter tillräckligt med sådana grönsaker får vi därför sämre nattsyn.
