Kom ihåg att jag kan ha fel, som sagt jag var inte med vid själva okyckan. Såg Långeman första på första sjukhuset. Det var också där en polis visade mig bilderna från olyckan. Jag blev ganska illamående av det jag såg och förstod redan då att utgången var oviss. Precis innan jag kom ut och träffade polismannen utanför så hade jag precis bevittnat när en liten tjej dog mitt framför mig. Hon var max 2-3år gammal. Hennes mors skrik då hon fick beskedet om sin dotter var hemskt. Som förälder går det rakt in i hjärtat. Som ni förstår så flöt allt ihop något. Så jäkla många jobbiga intryck på kort tid. Den natten mär jag kom hem kände jag mig helt förvirrad som om jag var i en mardröm som inte ville ta slut. Helt sjukt. Trots allt lyckades jag vara lite rationell och leta igenom Långemans mobil efter anhöriga, vänner och bekanta. I slutändan hade jag fler frågor än svar. Fy fan vilken natt. Har aldrig känt mig så ensam.
