Hej
Själv började jag precis som du med att bara lita fullt på familjen och var lite försiktig, men kretsen vänner och familjer jag litade på växte under åren, dricka med folk i byn gjorde jag redan ifrån början, bland männen är det ju något av en ritual och tecken på vänskap.
Nu har jag ju vänner i många byar i området och träffar bekanta överallt när jag är ute med Salengen på tur, besöker någon marknad eller går på någon festival.
Numera tillhör jag ju dom äldre i byn med mina snart 60 år, jag är stolt över att folk i byn vill ha min åsikt i olika frågor gällande byn, vägar, skolan och jordbruk m.m, jag går på alla bröllop och begravningar, visar respekt för deras tro på spöken och det övernaturliga o.s.v, jag för mig obesvärat i alla tänkbara sammanhang och sällskap numera och det även utan min fru som förkläde.
Jag försöker anstränga mig när det gäller vänner men jag kan faktiskt inte komma på någon egentlig riktig skillnad på vänner och deras förhållande till varandra vare sig i Sverige, Thailand eller övriga världen, det är ju väldigt få om ens någon som man kan lita till 100% i alla situationer, var och en är ju i grunden sig själv närmast, lojaliteter kan också skifta o.s.v, jag tror att din uppfattning i denna fråga också har sitt ursprung i språket, det är nyckeln även här tror jag.
Visst är det mycket som är annorlunda, man kan spela högt hemma, ambulerande försäljare ropar ut sina varor och priser i högtalare, tuppar gal, hundar skäller o.s.v., det eldas plast, kol och ved så det ryker rejält ibland, folk går upp tidigt och för väsen redan klockan 6 på morgonen och kl 9 på kvällen går dom och lägger sig, hundar och katter springer fritt liksom höns, tuppar och kycklingar, en vän av ordning och reda får väl lätt ett sammanbrott.
Men allt det där blir en vana och något som är så naturligt att man inte ens tänker på det, åker man ifrån det så saknar man det t.o.m ibland, ungefär som dom som bor bredvid en flygplats eller järnväg, dom hör inte planen och tågen och störs inte alls av dom.
Mvh isan lover