S
Sir One
Gäst
Inrotad som man är i det svenska välfärdssystemet behöver man inte tänka allt för mycket på dem som finns kvar den dag som man vandrat vidare från blåbär och kantareller. Må vara att villkoren har förändrats på senare år men fortfarande så har efterlevande att hyggligt skydd, i jämförelse med thais ett förträffligt sådant.
Jag funderar på om ni som redan flyttat, eller ska flytta era bopålar till LOS föranstaltat en framtid för era i Thailand efterkommande och hur ni i så fall har ordnat det.
Jag hyllar principen "hjälp till självhjälp", något som jag också genomförde för min förra flickvän. Jag betalade några utbildningar, en MC och lite annat för att hon skulle vara redo att möta livet den dag jag inte längre fanns vid hennes sida. Nu kom denna dagen redan innan jag fått beställa träfracken men det gagnar henne i det hon idag har ett yrke som hon faller tillbaka på.
Nu har jag sedan en tid ett nytt och, som jag tror, ett stabilt förhållande med en annan thaitjej.
Hon lever gott på sin farm och på en liten verksamhet i BKK som hon driver med föräldrarna. De senare börjar bli till åren, snart lika ålderstigna som Sir One, och önskar ett lugnare liv hemma på gården.
Hur hjälper man tjejen och hennes familj på bästa sätt?
Tösabiten är smart och framtidsinriktad men frågan är om hon satsar på rätt häst, får upp vagnen på rätt spår?
I hennes släkt finns en man i Ubon som har något som närmast kan liknas vid en maskinstation med grävmaskiner, skördetröskor, lastbilar med mera. Hon vill gärna söka råd hos honom för att ev. skaffa sig en egen tröska att bistå omgivande byar med i skördetid. Ett problem som jag ser i Yasothon är att man där kan hösta in en, max två skördar om året och det skulle innebära ett brukande av redskapen under endast ett par månader per år. Det krävs i så fall en transportmöjlighet för maskinen till mer avlägsna ställen och och kunder, därmed har investeringskostnaden fördubblats eller kraftigt höjts.
Jag har på annat ställe på CM läst att det inte längre är så lönsamt att bistå bönderna med hjälp under skörden. Detta beroende på att allt fler får möjlighet att skaffa nödvändig utrustning.
Jag tar gärna emot synpunkter och erfarenheter, dock avböjer jag direkta råd då sådana, om felaktiga, lätt kan skapa missämja.
Hur har ni andra löst frågan om den dag då ni inte längre finns tillhands med er pension eller andra inkomster. Funderar ni på hur era kära ska klara sig?
Jag funderar på om ni som redan flyttat, eller ska flytta era bopålar till LOS föranstaltat en framtid för era i Thailand efterkommande och hur ni i så fall har ordnat det.
Jag hyllar principen "hjälp till självhjälp", något som jag också genomförde för min förra flickvän. Jag betalade några utbildningar, en MC och lite annat för att hon skulle vara redo att möta livet den dag jag inte längre fanns vid hennes sida. Nu kom denna dagen redan innan jag fått beställa träfracken men det gagnar henne i det hon idag har ett yrke som hon faller tillbaka på.
Nu har jag sedan en tid ett nytt och, som jag tror, ett stabilt förhållande med en annan thaitjej.
Hon lever gott på sin farm och på en liten verksamhet i BKK som hon driver med föräldrarna. De senare börjar bli till åren, snart lika ålderstigna som Sir One, och önskar ett lugnare liv hemma på gården.
Hur hjälper man tjejen och hennes familj på bästa sätt?
Tösabiten är smart och framtidsinriktad men frågan är om hon satsar på rätt häst, får upp vagnen på rätt spår?
I hennes släkt finns en man i Ubon som har något som närmast kan liknas vid en maskinstation med grävmaskiner, skördetröskor, lastbilar med mera. Hon vill gärna söka råd hos honom för att ev. skaffa sig en egen tröska att bistå omgivande byar med i skördetid. Ett problem som jag ser i Yasothon är att man där kan hösta in en, max två skördar om året och det skulle innebära ett brukande av redskapen under endast ett par månader per år. Det krävs i så fall en transportmöjlighet för maskinen till mer avlägsna ställen och och kunder, därmed har investeringskostnaden fördubblats eller kraftigt höjts.
Jag har på annat ställe på CM läst att det inte längre är så lönsamt att bistå bönderna med hjälp under skörden. Detta beroende på att allt fler får möjlighet att skaffa nödvändig utrustning.
Jag tar gärna emot synpunkter och erfarenheter, dock avböjer jag direkta råd då sådana, om felaktiga, lätt kan skapa missämja.
Hur har ni andra löst frågan om den dag då ni inte längre finns tillhands med er pension eller andra inkomster. Funderar ni på hur era kära ska klara sig?