Usch ja, jag blev riktigt bränd en gång.
Det här hände innan fru MacArthur hade blivit fru MacArthur.
Jag hade rest för att hälsa på henne i Hat Yai, dit hon tillfälligt hade återvänt för att komplettera sin utbildning vid Prince of Songkhla University.
Första kvällen tillsammans, efter att inte setts på ett halvår, bar det av på vespa till "stans bästa nudelrestaurang". Ni vet en sådan där typisk thailändsk restaurang dit farangs sällan går, men thailändare alltid går. Intensivt kallt lysrörsljus inomhus, några bord på trottoaren utanför restaurangen, plaststolar, plasttallrikar, o.s.v. Kort sagt, 0% mysfaktor i de flesta farangs ögon, men ack så äkta thailändskt.
Vi slog oss ner vid ett bord på utsidan, beställde något att dricka och började studera menyn, som självklart bara var på thai. Jag kunde inte läsa ett ord thai så jag litade på damen och lät henne beställa.
Efter en stund kom två stora skålar till synes helt vanlig nudelsoppa med fläskkött in.
Jag var hungrig som attan efter att ha rest hela vägen från Bangkok med buss natten innan, och började sleva i mig av soppan utan att tänka närmare på vad jag åt. Köttbitarna var kanske lite sega, men det var inget jag oroade mig över.
Hungrig som jag var stoppade jag efter en stund en ordentligt stor köttbit i munnen och –
ridå!
Smaken på köttbiten jag just stoppat i munnen fick det att vända sig i magen på mig, och konsistensen, som att tugga på en cykelslang, gjorde situationen ännu värre. Den fasansfulla sanningen gick ganska snart upp för mig och jag insåg vad jag stoppat i munnen –
en stor bit grisnjure.
Jag äter i princip allt – utom inälvsmat. Hade tidigare haft en traumatisk upplevelse med ”kidney pie” i England många år tidigare. Den pajen var inte god och i kombination med för mycket alkohol ville den inte stanna i magen, och sådant kan sitta kvar i kroppen i årtionden på något sätt.
Nu satt jag alltså där igen med samma vämjeliga smak i munnen.
Vad göra?
![:-\](/custom/smilies/undecided.gif "Undecided :-\")
Inga servetter, och njuren var för stor att obemärkt spotta ut på marken eller i handen bland allt folk. Jag ville ju in skämma ut mig för min flickvän, då det här var väldigt tidigt i vårt förhållande.
I panik bestämde jag mig för att enda utvägen var att uthärda kräkreflexerna och försöka svälja njuren, hur äckligt det än smakade, och hur svårtuggat det än var.
Njuren skulle ner helt enkelt.
Dåligt beslut!
Jag tuggade och tuggade, ögonen tårades, magen gjorde sig mer och mer påmind, men med njuren i munnen hände inte mycket, och biten var för stor att svälja hel.
Efter vad som kändes som en evighet gick det helt enkelt inte att bromsa magen längre.
Jag kastade mig iväg från bordet, lyckades avlägsna mig ett tiotal meter från restaurangen, och
exploderade…
… några meter från några thailändare, som satt på en matta på trottoaren utanför jalusidörrarna till sin för kvällen stängda affär,
och åt!
Jag kommer inte ihåg om jag ursäktade mig på något sätt för de stackars intet ont anande thailändarna på trottoaren, men jag är rädd för att de resten av sina liv kommer att vara fast övertygade om att farangs är förbannat äckliga människor.
På staplande ben och med blodsprängda ögon återvända jag sedan till mitt sällskap, som inte hade sett eller hört något, men självklart undrade varför jag hade rusat iväg så hastigt.
Jag ursäktade mig med att jag hade satt i halsen av den starka maten (alla thailändare "vet" ju att farangs inte kan äta stark mat), och att jag behövde ”hosta och hämta frisk luft”.
Den vita lögnen gick hem och jag fick utstå att retas med i några dagar efteråt för att jag var så mesig och inte kunde äta ”pet” (starkt kryddad) mat.
I ljuset av vad som verkligen hände, var det inte speciellt svårt att utstå pikarna om min förmodade kryddkänslighet, inför hennes vänner och bekanta i några dagar.
Först nu, många år senare, kan jag se humorn i det hela, och jag har även lyckats berätta för min fru vad som egentligen hände den där kvällen på nudelrestaurangen i HatYai!
/MacArthur
