Det ligger nog i alla människors nedärvda DNA att vilja försörja sig själv och sina närmaste; för en majoritet av världens befolkning är alternativet svältdöd och vi behöver inte gå tillbaka mer än hundra år för att detsamma skulle gälla i Sverige.
Med all rätt och anständighet så svälter man inte längre ihjäl i Sverige, oavsett om man är handikappad eller lat. Det kan ibland vara motiverat med statligt stöd för en kommun eller region, som när ortens enda större industri precis stängt ned, men det är inte rimligt att över tid hålla stora områden under armarna. Oavsett om det handlar om diverse företagssubventioner, skattelättnader eller rena bidrag så är det inte "statens pengar", utan det är svenska medborgare och företag som betalat dessa pengar så varje krona som "staten" betalar ut måste användas väl. Allt annat än ett absolut existensminimum för någon som vägrar att göra allt i deras makt för att få ett jobb är en krona för mycket.
Vi anställde en kille som förlorade jobbet när Outokumpu lade ner stålverket i Långshyttan. Över en natt förlorade deras villa halva sitt värde och det fanns inga jobb inom rimligt pendelavstånd. Frugan var lärare så de kunde givetvis stannat kvar och levt på en lön och lite bidrag men han gjorde det enda anständiga; sålde villan med förlust och flyttade familjen till en trist Stockholmsförort. Dottern hade häst och grabben höll på med motocross, två hobbys som är svåra att fortsätta med i Stockholm, så det var mycket gråt i början. Nu har nästan 10 år gått och de hade kunnat flytta tillbaka men nu är de stockholmare och har inget intresse att flytta tillbaka.
