Hej
Jag skäms naturligtvis inte alls, jag tillbringade själv mycket tid i skolan precis som min fru, jag tränade skollaget i fotboll och coachade laget på träningsmatcher mot andra skolor och i skolmästerskapen o.s,v där min son var en av spelarna, jag undervisade eleverna i engelska och hade bra koll på det mesta där, brukade också käka lunch på skolan med rektor och lärare, jag kunde komma och gå i pojkens klassrum hur jag ville.
Hade det funnits något att oroa sig för eller ett skäl för mig att agera hade jag självklart gjort det, men det hade inte känts rätt att kräva en särbehandling eller gräddfil för mitt eget barn, för att skolgången skulle fungera under såpass många år var det nog nödvändigt att han sågs och behandlades som övriga elever. Någon riktig misshandel av elever har jag aldrig sett i byskolan, men visst kunde en olydig elev t.ex under uppställningen vid nationalsången få några lösa rapp på benet med med en pinne av fröken o.s.v, men något värre än detta hände mig veterligen inte.
Facit av skolgången är väldigt positivt, pojken lärde känna alla andra barn och ungdomar i byn under först förskola 3 månader om året i flera år och sen hela grundskolan åk 1-6, lärde sig Lao och Thai flytande utan brytning, fick lära sig Thailändska traditioner, fick massor av vänner och hade en fin tid där, jag tror att skolgången och vistelserna i skolan där har gett honom minnen och kunskaper för livet, han har aldrig klagat på något, men tycker att den svenska skolan är bättre.
Hade jag någon enda gång sett någon elev bli misshandlad på allvar hade jag naturligtvis ingripit direkt även om det inte hade varit min son eller någon släktings barn, men det hände aldrig något i den vägen.
Mvh isan lover