Är Isaan det riktiga Thailand?
- Trådstartare EV
- Start datum
-
- Taggar
- isaan
En intressant tråd även om jag bara läst senaste halvan, med många bra inlägg och några kanske mindre bra.
Alla har olika förutsättningar och de flesta gör förhoppningsvis rätt beslut utifrån dessa förutsättningar. Visst skiljer sig kulturer från varandra men i de flesta fall, och absolut i fallet Thailand, så är det nästan helt ointressant i frågan om det är lätt och givande att umgås; språket är alltid A och O. Jag jobbar runt om i Asien och att försöka skämta eller språkligt briljera lade jag ner snabbt; det går aldrig hem men inte för att de är annorlunda utan just för att de inte är tillräckligt bra på engelska. Väldigt många svenskar överskattar dessutom kraftigt sina engelskkunskaper så redan där är det nog ofta ganska kört.
Pratar man ingen, eller begränsad, thailändska så är det en ytterst liten del av den thailändska befolkningen man kan ha en givande diskussion med. Att lära sig så pass mycket thailändska att man på ett hyfsat sätt kan ha vardagliga konversationer kräver en del jobb, framförallt om man inte är purung och/eller inte har så mycket erfarenhet av främmande språk. Även om man når den nivån så kan steget te sig enormt tills man är så pass duktig att man kan diskutera svårare ämnen, blanda in ironi etc, och för att i längden trivas med någon är det nästan ett krav. Därav är det ganska självklart att utlänningar som bosätter sig i ett område där det finns många andra utlänningar, och allra helst av samma nationalitet, umgås inom denna gruppen. Samma fenomen kan vi ju se i invandrartäta områden i Sverige.
Själv hade jag bott i Thailand i 10 år innan jag började umgås med några utlänningar och ännu idag, efter 18 år, umgås jag inte med några svenskar. Givetvis finns det några svenskar som man träffar någon gång då och då, någon förälder från skolan, någon forumkompis och någon som besöker, men inte mer än så. Numera går dottern i en internationell skola i Bangkok och en stor del av bekantskapskretsen är föräldrar från skolan och en salig blandning av thailändare, andra asiater och västerlänningar och språket är alltid engelska; även med thailändarna då de alla är utbildade i väst.
Hemma i byn, som mer är en mindre stad, är det dock givetvis bara thailändska som gäller. Jag har alltid haft hyfsat lätt för språk och började ganska ambitiöst läsa thailändska när jag flyttade hit. Det var dock egentligen inte förrän vi flyttade hem till byn när dottern föddes, och jag verkligen pratade thailändska varje dag jag var i Thailand, som det blev lite nivå på thailändskan. Jag tycker jag pratar hyfsad thailändska men ser man till hur länge jag bott här är den givetvis dålig. Den funkar tillräckligt för att prata med släktingar och grannar i byn, för besök hos läkare och myndigheter osv men visst är det svårt med djupare politiska diskussioner eller att verka skarp. Även om jag trivs väldigt bra i byn så skulle det kännas torftigt att bo där för jämnan och jag skulle nog få ta ett riktigt krafttag för att lyfta thailändskan om vi en dag bor där mer permanent. De ytterst få utlänningar jag sett runt staden har jag inget intresse av att umgås med.
Alla har olika förutsättningar och de flesta gör förhoppningsvis rätt beslut utifrån dessa förutsättningar. Visst skiljer sig kulturer från varandra men i de flesta fall, och absolut i fallet Thailand, så är det nästan helt ointressant i frågan om det är lätt och givande att umgås; språket är alltid A och O. Jag jobbar runt om i Asien och att försöka skämta eller språkligt briljera lade jag ner snabbt; det går aldrig hem men inte för att de är annorlunda utan just för att de inte är tillräckligt bra på engelska. Väldigt många svenskar överskattar dessutom kraftigt sina engelskkunskaper så redan där är det nog ofta ganska kört.
Pratar man ingen, eller begränsad, thailändska så är det en ytterst liten del av den thailändska befolkningen man kan ha en givande diskussion med. Att lära sig så pass mycket thailändska att man på ett hyfsat sätt kan ha vardagliga konversationer kräver en del jobb, framförallt om man inte är purung och/eller inte har så mycket erfarenhet av främmande språk. Även om man når den nivån så kan steget te sig enormt tills man är så pass duktig att man kan diskutera svårare ämnen, blanda in ironi etc, och för att i längden trivas med någon är det nästan ett krav. Därav är det ganska självklart att utlänningar som bosätter sig i ett område där det finns många andra utlänningar, och allra helst av samma nationalitet, umgås inom denna gruppen. Samma fenomen kan vi ju se i invandrartäta områden i Sverige.
Själv hade jag bott i Thailand i 10 år innan jag började umgås med några utlänningar och ännu idag, efter 18 år, umgås jag inte med några svenskar. Givetvis finns det några svenskar som man träffar någon gång då och då, någon förälder från skolan, någon forumkompis och någon som besöker, men inte mer än så. Numera går dottern i en internationell skola i Bangkok och en stor del av bekantskapskretsen är föräldrar från skolan och en salig blandning av thailändare, andra asiater och västerlänningar och språket är alltid engelska; även med thailändarna då de alla är utbildade i väst.
Hemma i byn, som mer är en mindre stad, är det dock givetvis bara thailändska som gäller. Jag har alltid haft hyfsat lätt för språk och började ganska ambitiöst läsa thailändska när jag flyttade hit. Det var dock egentligen inte förrän vi flyttade hem till byn när dottern föddes, och jag verkligen pratade thailändska varje dag jag var i Thailand, som det blev lite nivå på thailändskan. Jag tycker jag pratar hyfsad thailändska men ser man till hur länge jag bott här är den givetvis dålig. Den funkar tillräckligt för att prata med släktingar och grannar i byn, för besök hos läkare och myndigheter osv men visst är det svårt med djupare politiska diskussioner eller att verka skarp. Även om jag trivs väldigt bra i byn så skulle det kännas torftigt att bo där för jämnan och jag skulle nog få ta ett riktigt krafttag för att lyfta thailändskan om vi en dag bor där mer permanent. De ytterst få utlänningar jag sett runt staden har jag inget intresse av att umgås med.
A
Anonymius
Gäst
Intressant Atom!
Däremot är jag inte så säker på att språket är den springande punkten allena utan den kulturellt infödda humorn. Alla kulturer och länder har ju sin egen typ av humor och det som är humor hos oss är helt obegripligt i någon annat land humorkultur.
Många har säkert titta på Saturday Night Live eller något annat amerikanskt humorshow, även om engelskan är hyfsat bra hos mig så skämtar de om saker som bara en amerikan är insatt i osv. Det handlar helt plötsligt inte bara om språket utan även känna till humorkulturen i det land man är och till och med den lokala humorn samt samhällskulturen.
Se kan ju jag i alla fall tycka att Thai generellt är väldigt lättsamma och generellt sett inte har speciellt djup intellektuell humor utan den är ganska tramsig och fallgroparna är ganska få. Ironi funkar också väldigt bra speciellt självironi, en Thai har inget emot att skämta om sig själv eftersom de generellt är ganska orädda för att göra bort sig och gillar att spöka ut sig samt allmänt spela teater och har inget emot att skämta om andra heller.
Det som är viktigare här som jag ser det är vad man kan skämta om, vilken humor som inte passar sig och det är ju de vanliga som alla idag förmodligen känner till, aldrig om någons förälder, Kungen, munkar, Buddha och det finns säkert mer lokala saker också, så lära sig vad som går att skämta om är nog svårare än att skämta på Thai.
Att vissa i detta avseende väljer att umgås med andra likasinnade från sin egen eller närliggande kultur är ju inget jag egentligen har svårt att förstå, en del orkar helt enkelt inte lägga den tiden det krävs för att hänga med, dels för att intresse saknas för språket generellt samt allt annat runt omkring och det krävs ju en hel del energi som det redan skrivits om här att sätta sig in i ett lands interna landsapparat med allt vad det innebär.
Sen en annan viktig faktor som jag själv faktiskt kan tycka och det är just att i det långa loppet är Thaihumor väldigt flamsigt och ytligt utan någon större intellektuellt djup och det är en annan anledning kan jag tänka mig som gör att vissa tycker som de tycker.
Ser man ju bara när det gäller alla dessa otaliga TV-shower, som vanligt finns ju undantag. I dessa TV-shower finns ju också ironi kopplat till något i samhället eller till någon kändis kanske eller annan känd person men oftast är det ju då svårt att koppla humorn i det eftersom man inte vet vem denna person är eller händelse som inträffat.
För att kunna det måste man ju hela tiden hålla sig uppdaterad om vad som händer i Thailand samt läsa tidningar, se på nyheter eller andra samhällsprogram och där kommer ju språket in, så det är en kombination av både språk och kunskap om samhället i stort.
Asiater verkar generellt uppskatta mer visuell humor i form av grimaser, gester, snubblande och andra former och fysiska krumbukter och gärna lyteskomik som inte kräver något större intellektuell arbete snarare än stå-up-komik med träffsäkra intellektuella käftsmällar med psykologiska anspelningar.
Sen finns ju karikatyrteckningar har jag sett i tidningar med väl så träffsäkra och djuplodade intellektuella hugg men då skall man ju känna till både lokal och rikshumor för att kunna hänga med samt vara insatt i samhället i stort.
De senare är ju vi västerlänningar svaga för och jag kan tänka mig att på humorplanet står nog västerlänningar och asiater ganska långt ifrån varandra ändå. Vad man är för människa är ju av betydelse givetvis, finns ju västerlänningar som är lika flamsiga och tramsiga som Thai.
Sen den andra delen att lära sig Thai för att kunna ha meningsfulla konversationer, tror nog här generellt när jag läser att man skjuter lite över målet, det behöver inte finnas jättekunskaper för att kunna ha en konversation med vanligt folk, skall man diskutera djupare samhällsfrågor kan det ju naturligtvis krävas andra nivåer av kunskap men hur många gånger hamnar man i den situationen i Thailand?
Vanligt folk på gatan har ju en väldigt förenklad thai, man kapar i stort sett allt vad gäller grammatik och man klarar sig förvånansvärt bra på väldigt litet ordförråd, är ju i alla fall min uppfattning och det bygger jag ju på den skolgång man har i Thailand, få har ju gått hela vägen i skolan och därför är ordförråd begränsat samt också mycket till den del där de växt upp i och vad som är användbart just där samt att de generellt har lite intresse i samhällsdebatt och har fullt upp med att få vardagen att gå ihop!
Ovan är ju den erfarenhet jag har, allt beror ju på i vilka kretsar man rör sig och var man befinner sig givetvis.
Visst finns det några få ämnen man inte bör skämta om, eller ens tala om ifall man inte känner varandra väldigt väl, men i allmänhet tycker jag det är lätt att umgås med thailändare.
Den skillnad du pratar om i humor och samtalsämnen mellan thailändare och västerlänningar håller jag med om så länge man talar om lite äldre thailändare och framförallt de en bit ut på landsbygden. Vi bor i Bangkok och i Chachoengsao, och visst, ska jag prata med frugans mormor och några av hennes andra äldre släktingar så blir det väl mest väder och vind men jämnåriga thailändare med hyfsad utbildning tycker jag inte har så annorlunda humor än vad jag har och har nog lika bra koll på samhällsfrågor som de flesta svenskar har om det svenska samhället.
Jag skulle tro att en universitetsutbildad stockholmare i 30-årsåldern har ganska svårt att hitta särskilt många beröringspunkter med en 80-årig före detta bonde från Norrlands inland också, utan att på något sätt säga att den före detta bondens kunskaper är mindre värda, så det är nog inget specifikt för thailändare att intressen skiljer sig åt geografiskt etc.
Att kunna föra ett vettigt samtal om väder, mat och andra dagliga ting är tveklöst en bra början men ska man bo på ett ställe för kanske resten av sitt liv så vill i alla fall jag kunna gå lite djupare emellanåt. Om man inte har förmågan, orken eller tiden att lära sig så pass bra thailändska så är det givetvis ett bra alternativ att bosätta sig i, eller tämligen frekvent besöka, områden där det finns mycket utlänningar. På en mindre ort finns det oftast inte särskilt många västerlänningar och utan att vara alltför generaliserande så är min erfarenhet att ganska många av de utlänningar som bosätter sig på landsbygden eller i mindre städer i Thailand är något udda. Förmodligen tycker de jag stött på att jag är udda också men i vilket fall skulle det inte kännas något vidare att vara hänvisad till dessa gubbar om man söker lite intellektuell stimulans, då lägger jag hellre lite krut på att förbättra min thailändska ~)
A
Anonym
Gäst
Helt riktigt men mycket är vunnet med en ödmjuk attityd. Men alla är tyvärr inte i besittning av den gåvan.
Sölve
Medlem
Snackarn du av egen erfarenhet hehe
A
Anonym
Gäst
I am from Barcelona i know nothing.
A
Anonym
Gäst
För att åtetgå till trådens rubrik, självklart är Isaan en riktig del av Thailand. Riktigt genuin.
A
Anonyma
Gäst
Hur kan det vara en riktigt och genuin del av Thailand när dom inte ens talar Thailändska där?
Faller väl på eget grepp där.
A
Anonyma
Gäst
Lära sig Svenska? Hur tänkte du nu, ren otur?Bra att du trivs så fint i HH, så slipper "isaanfolket" få dit folket från Hua hin.
De har nog ingen större lust att lära sig Svenska
Krille
Forumveteran
Helt rätt. Nmax umgås bara med svenskar, så jag förstår inte varför han skriver så.
Jo förresten.... det vet jag..
suriya
Forumveteran
Det är min uppfattning också, att det är annat som har betydelse också. Som jag skrev tidigare att kunna umgås på deras vilkor, alltså anpassa sig till hur man umgås i Thailand för att få varandra att känna sig väl till mods.
Behärskar man det som lärs ut i grundkurserna i thailändska och försöker umgås på ett lättsamt sätt utan att de behöver känna att det är på deras bekostnad så bör det vanligtvis gå väldigt bra. Det är min uppfattning också, att det är annat som har betydelse också. Som jag skrev tidigare att kunna umgås på deras vilkor, alltså anpassa sig till hur man umgås i Thailand för att få varandra att känna sig väl till mods.
Jag tror att vi kanske pratar förbi varandra lite grand. Besöker man Thailand några veckor eller kanske månader om året så är det mesta vunnit redan med en ganska begränsad thailändsk vokabulär. Kan man på thailändska berätta vad man ätit, var man varit och vad man tycker om vädret så är man redan en hjälte på marknaden och bland grannar och släktingar.
Det jag kommenterade var dock att många svenskar väljer att bosätta sig i Farangtäta områden; alltså bosätta sig och inte besöka, och att jag har förståelse för det. Ska man bo, mer eller mindre 365 dagar om året, någonstans i världen så vill nog de flesta kunna föra en något sånär vettig diskussion med personer runtomkring dem. För mig känns inte att berätta om vad man ätit, var man varit och hur vädret är som riktigt tillräckligt.
Att bo i Thailand och inte umgås med thailändare känns märkligt, lite som att bara beställa en sallad på ett välrenommerat stekhus. Att bosätta sig på thailändska landsbygden utan att prata hyfsad thailändska är dock ännu märkligare, det är som att besöka nämnda stekhus och buttert spela Candy Crush medans resten av sällskapet njuter av maten.
A
Anonymius
Gäst
Nej, jag tycker vi verkar vara fullständigt i sync.
Ja, jag ser inte heller att det skulle finnas några motsatsförhållanden till något av det som skrivits utan det handlar om olika scenarior.
Jag hävdar också det att det krävs inga långt utvecklade kunskaper och stort ordförråd för att kunna delta i en gemenskap med prat och skratt och det styrks av det faktum som jag sa innan att Thai använder själv ett väldigt förenklat språk med lite grammatiska krumbukter samt kort och koncist och då pratar jag om normalthai och inte intellektuell elit, universitetsfolk, societet eller annan kulturell gemenskap.
Varför jag insisterar på detta är ju för att jag många gånger får känslan av att folk avskräcks från att just lära sig Thai för att de tror att de behöver stor kunskapsbas för att delta i ett samtal.
Har ju stor förståelse för folk som har svårt för språk eller är till åren komna och inte orkar lära sig och om dem pratar jag och för att de inte då skall avskräckas kan de som också du säger komma långt med tämligen grundläggande Thai.
Sen finns ju de som har varken intresse av det en än det andra och dem kan vi ju inte hjälpa.
