Birger
Nedtystad
Många intressanta inlägg i den här tråden och många ytterst förnuftiga. Om Isaan är "det riktiga Thailand" har jag ingen uppfattning, alla delar av Thaland är väl "riktiga" på sitt sätt. Möjligen är Isaan lite mer genuint i den meningen att det släpar lite efter i utvecklingen... Var man sen väljer att bo och vilka man väljer att umgås med är ju helt den enskildes sak och jag har inte alls svårt att förstå att andra nog inte skulle vilja ha det som jag. Jag bor nämligen sedan ett halvår i en thaikåk i en avkroksby, frugans hus. Det saknar alla bekvämligheter och från mitt sovrumsfönster är det tre meter till grannarnas kor. Vi brukar hälsa på varandra när jag öppnar fönsterluckorna för att slänga ut hönsen, som alltid hoppar in på morgonen. Katten åker också ut.
Huset ligger som ett av tre runt en gårdsplan och i dom andra bor svågrar och svägerskor. Mycket folk, är det... Ljudnivån i byn är ju öronbedövande under nätterna, men man vänjer sig.. Byn verkar mer domineras av hundar, katter, bufflar, kor och höns än av människor och man får ta det vackert i kodyngan med motorcykeln. Den sörjan vill man inte gå omkull i!
Vi håller förstås på att bygga hus på risfältet utanför byn och om nån dryg vecka blir det flytt. Skall bli skönt att få nåt eget. Nu undrar naturligtvis många av er varför i Himlens namn någon vill ha det så här och hur det kom att bli så? Svaret är att jag alltid har varit en "bonnläpp" som gillar att bo på landet, att jag är genuint etnologiskt intresserad och att jag vetat i mer än tio år att det var här vi skulle hamna. Min fru har suttit av sin tid i hednalandet och förtjänar att få komma hem! Vi har varit här varje år i tio års tid (mer, faktiskt) och jag har haft all möjligheter i världen att känna av om jag kan leva här. Det kan jag, fast helst i en egen kåk lite utanför... Vi har också använt tiden väl för markarbeten och sånt, så när jag kom var det bara att börja bygga.
Min fru är värdelös på språk och gillar inte Sverige, så jag insåg tidigt att jag måste lära mig Thai. Tyvärr är hon svag i det också och en katastrof som lärare, men på internet finns ju mycken hjälp att hämta och så fick jag fatt i en svenskspråkig bok om grunderna för språket. Det är nog en åtta år sedan, sådär, som jag började inse att svenskan inte längre var förstaspråk! Vad det gäller umgänget här i byn så är det egentligen bara thailändare som gäller, men jag har inga problem med det. Några faranger brukar jag träffa, men jag har nog inte mycket större utbyte av det än av thailändarna.
Jag har för övrigt börjat inse att jag nog bör dokumentera livet i byn, det här är nog de sista resterna av ett gammalt bondesamhälle som ganska snart är på väg bort. När jag kom hit första gången fanns det fortfarande många arbetsbufflar, nu finns det ingen, till exempel.
Så vart leder oss detta? Tja, ingenstans utom till insikten att vi alla är olika och det är väl bra att Thailand kan erbjuda något för var och en?
Och frågan om Isaan är det riktiga Thailand är väl fortfarande obesvarad...
Huset ligger som ett av tre runt en gårdsplan och i dom andra bor svågrar och svägerskor. Mycket folk, är det... Ljudnivån i byn är ju öronbedövande under nätterna, men man vänjer sig.. Byn verkar mer domineras av hundar, katter, bufflar, kor och höns än av människor och man får ta det vackert i kodyngan med motorcykeln. Den sörjan vill man inte gå omkull i!
Vi håller förstås på att bygga hus på risfältet utanför byn och om nån dryg vecka blir det flytt. Skall bli skönt att få nåt eget. Nu undrar naturligtvis många av er varför i Himlens namn någon vill ha det så här och hur det kom att bli så? Svaret är att jag alltid har varit en "bonnläpp" som gillar att bo på landet, att jag är genuint etnologiskt intresserad och att jag vetat i mer än tio år att det var här vi skulle hamna. Min fru har suttit av sin tid i hednalandet och förtjänar att få komma hem! Vi har varit här varje år i tio års tid (mer, faktiskt) och jag har haft all möjligheter i världen att känna av om jag kan leva här. Det kan jag, fast helst i en egen kåk lite utanför... Vi har också använt tiden väl för markarbeten och sånt, så när jag kom var det bara att börja bygga.
Min fru är värdelös på språk och gillar inte Sverige, så jag insåg tidigt att jag måste lära mig Thai. Tyvärr är hon svag i det också och en katastrof som lärare, men på internet finns ju mycken hjälp att hämta och så fick jag fatt i en svenskspråkig bok om grunderna för språket. Det är nog en åtta år sedan, sådär, som jag började inse att svenskan inte längre var förstaspråk! Vad det gäller umgänget här i byn så är det egentligen bara thailändare som gäller, men jag har inga problem med det. Några faranger brukar jag träffa, men jag har nog inte mycket större utbyte av det än av thailändarna.
Jag har för övrigt börjat inse att jag nog bör dokumentera livet i byn, det här är nog de sista resterna av ett gammalt bondesamhälle som ganska snart är på väg bort. När jag kom hit första gången fanns det fortfarande många arbetsbufflar, nu finns det ingen, till exempel.
Så vart leder oss detta? Tja, ingenstans utom till insikten att vi alla är olika och det är väl bra att Thailand kan erbjuda något för var och en?
Och frågan om Isaan är det riktiga Thailand är väl fortfarande obesvarad...
.
