Gårilla
Forumräv
Vi har i perioder haft min sambos lillebror, dotter och hennes två barn boendes i min sambos hus både när vi bor där själva och inte. Barnen har då gått i vad man kan kalla motsvarande dagis och förskola. Tyvärr har det visat sig vara mycket svårt att hitta arbeten trots att vi inte bor ute på vischan utan vad jag vill säga i utkanten av själva Udon Thani stad. Dottern har bara minimal skolgång och blev väl med barn typ när hon var 16 år. När hon fått något jobb så har det inte varat länge innan är arbetslös igen och tyvärr så fick jag intrycket att hon brydde sig inte så mycket om det ansvar hon har också för sina barn. Min sambos lille bror har däremot tycker jag varit aktiv och driven men han kunde ändå inte hitta några jobb i och runt Udon Thani trots detta. Så de flyttade tillbaka till Bangkok och det visade sig i.a.f. vara något lättare med att hitta jobb där men definitivt inte lätt!
Jag ser samma sak som Atom berättar i både min sambos familj och där vi bor med de lågt utbildade och en rätt konstig mentalitet. Man vill t.ex. ha en ny Iphone och så drar man till t.ex. Bangkok för att arbeta under en period och då man fått ihop pengarna för Iphonen (oftast ändå sedan köpt på avbetalning!) så säger man upp sig och drar tillbaka till Issan för att överleva för dagen tillsammans med familjen livet igen. Något slags tänk att försöka långsiktigt förbättra sin situation verkar saknas hos väldigt många. När jag berättar att jag bara köper saker när jag har pengar till att betala direkt så verkar faktiskt många tycka att jag är konstig. Varför i hela världens namn köpa något utan att ta det på så lång avbetalning som det över huvud går att göra anser de på fullt allvar? Jag blir rädd när jag ser hur skuldsatta många är utan att knappt ha några inkomster. Ja det är nog rätt illa i Sverige också men rätt eller fel? Så får jag intrycket är mycket värre i Thailand.
Jag ser samma sak som Atom berättar i både min sambos familj och där vi bor med de lågt utbildade och en rätt konstig mentalitet. Man vill t.ex. ha en ny Iphone och så drar man till t.ex. Bangkok för att arbeta under en period och då man fått ihop pengarna för Iphonen (oftast ändå sedan köpt på avbetalning!) så säger man upp sig och drar tillbaka till Issan för att överleva för dagen tillsammans med familjen livet igen. Något slags tänk att försöka långsiktigt förbättra sin situation verkar saknas hos väldigt många. När jag berättar att jag bara köper saker när jag har pengar till att betala direkt så verkar faktiskt många tycka att jag är konstig. Varför i hela världens namn köpa något utan att ta det på så lång avbetalning som det över huvud går att göra anser de på fullt allvar? Jag blir rädd när jag ser hur skuldsatta många är utan att knappt ha några inkomster. Ja det är nog rätt illa i Sverige också men rätt eller fel? Så får jag intrycket är mycket värre i Thailand.