Birger
Nedtystad
Nu sitter jag, nyligen hemkommen och försöker få perspektiv på mina två veckor i frugans by. Det är inte första gången jag är där och att leva som thai i en thaiby är ingenting nytt. Jag talar thai, fast knackigt och jag har många polare i byn. Idag har jag varit hemma en vecka, fru och barn kom idag och min älskade och saknade hustru har förärat mig två förpackningar kalsonger, två beer Chang T-skirts samt två flaskor Mekhong. Visst måste man älska en sådan tjej?
Men det har inte med saken att skaffa. Saken är att jag velade runt i byn i två veckor, gjorde el-arbeten i frugans kåk, målade fönsterluckor och höll på så där som en idog svensk gör när han inte orkar vara ledig längre.
Den fjortonde aprill mådde jag konstigt. Ville inte äta, tyckte för första gången att hettan var svår och blev inte glad ens av en beer Chang. Bara mätt.
På natten startade Ragnarök. Jag frös i den 30-gradiga värmen som jag aldrig frusit i mitt liv och efter en stund var jag het som en friterande lövbiff. Jag hade frossa så min hustru efteråt jämförde med motorgräsklipparen, momentet innan den börjar gå rent.
Jag hade rena feberfantasier och fick bland annat för mig att jag måste upp för att kolla att KSP-skyttarna verkligen hade flankerande täckning i sina poster etc. Det är fyrtio år sedan jag var militär, så saken var ju inte så aktuell...
På morgonen tittade jag ut genom det öppna fönstret och såg min far sitta på serveringen tvärs över bygatan -en femton meter bort, sådär och prata om något med grannen, Khun Dau. Han slök sin öl och strök sig över hakan med en gest jag mycket väl minns. Han dog -86.
Framåt morgonen lade sig febern, den kommer ju gärna i vågor, och insikten grep mig med förfärande klarhet : kom väck från byn och in i luftkonditionering, annars dör Du. 40 graders feber i eftermiddagshettan i tropikerna -det klarar inte en europe.
Dessbättre hade släkten redan snappat detta, hotellrum var bokat i Muang Pon och jag avtransporterades. Nästa dygn minns jag inte mycket av, men jag minns en vänlig doktor och jag vet att min hustru var där. Nu borde jag gett upp och lagt in mig på sjukhus, men min biljett hem var inte ombokningsbar och svenskar är ju kända för envetenhet så jag framhärdade.
Den sextonde sattes jag alltså, i halvdött skick, på bussen till Bangkok. Det tog, som jag minns det, tjugofyra timmar innan vi var framme. Nu var det nog bara sex, men det har jag fortfarande svårt att tro. Personalen var varskodd och beredd att ringa mötande ambulans, men jag gav mig f-n på att uthärda. Förmodligen var jag bara dum. Väl i Bangkok kollapsade jag på trottoaren, men vänliga själar såg till att jag kom in i en luftkonditionerad taxi och så småningom hamnade jag på ett lopphotell på Sukumvit. Där sov jag bort ett dygn, jag var så slut att jag inte ens orkade gå ut och köpa Cola och vatten, men den snälla tösen i receptionen ordnade det. Vid det här laget var det tre dagar sedan jag åt, så jag var ju lite matt. Men bara tanken på mat kändes orimlig, jag hade en känsla av att "maskinisten i magen" höll på med dragning av cylindrarna och att det helt enkelt var meningen att jag skulle avstå från mat tills det hela var klart. Jag var inte hungrig, cokacola räckte.
Så småningom tog jag mig verkligen till Suvarnapomi, där Thais förstående och underbara peronal lade mig i ett "restroom" tills det var dags att gå ombord. Jag hade kunnat vara terrorist, för det gjordes egentligen ingen säkerhetskontroll alls! Mitt pass lånade dom en stund, men om det var jag på bilden kan ju ingen veta....
Vid frukosten nånstans över Baltikum åt jag mitt första mål på fyra dagar: en wienerkorv och lite omelett. Det räckte för den dan !
På morgonen var jag nog klarare, för jag beslutade köra hem direkt, utan vila i Stockholm. Resten av veckan har jag i stort sett sovit och jag är fortfarande klen.
Sens moral: undvik Dengue om ni inte är desperata efter en effektiv snabbantningskur!
Jag hade gått ner fyra kilo när jag kom hem.
Dessvärre tycks man inte bygga upp imunitet, det blir tvärtom värre nästa gång.
Någon mer som har erfarenhet av Dengue?
Men det har inte med saken att skaffa. Saken är att jag velade runt i byn i två veckor, gjorde el-arbeten i frugans kåk, målade fönsterluckor och höll på så där som en idog svensk gör när han inte orkar vara ledig längre.
Den fjortonde aprill mådde jag konstigt. Ville inte äta, tyckte för första gången att hettan var svår och blev inte glad ens av en beer Chang. Bara mätt.
På natten startade Ragnarök. Jag frös i den 30-gradiga värmen som jag aldrig frusit i mitt liv och efter en stund var jag het som en friterande lövbiff. Jag hade frossa så min hustru efteråt jämförde med motorgräsklipparen, momentet innan den börjar gå rent.
Jag hade rena feberfantasier och fick bland annat för mig att jag måste upp för att kolla att KSP-skyttarna verkligen hade flankerande täckning i sina poster etc. Det är fyrtio år sedan jag var militär, så saken var ju inte så aktuell...
På morgonen tittade jag ut genom det öppna fönstret och såg min far sitta på serveringen tvärs över bygatan -en femton meter bort, sådär och prata om något med grannen, Khun Dau. Han slök sin öl och strök sig över hakan med en gest jag mycket väl minns. Han dog -86.
Framåt morgonen lade sig febern, den kommer ju gärna i vågor, och insikten grep mig med förfärande klarhet : kom väck från byn och in i luftkonditionering, annars dör Du. 40 graders feber i eftermiddagshettan i tropikerna -det klarar inte en europe.
Dessbättre hade släkten redan snappat detta, hotellrum var bokat i Muang Pon och jag avtransporterades. Nästa dygn minns jag inte mycket av, men jag minns en vänlig doktor och jag vet att min hustru var där. Nu borde jag gett upp och lagt in mig på sjukhus, men min biljett hem var inte ombokningsbar och svenskar är ju kända för envetenhet så jag framhärdade.
Den sextonde sattes jag alltså, i halvdött skick, på bussen till Bangkok. Det tog, som jag minns det, tjugofyra timmar innan vi var framme. Nu var det nog bara sex, men det har jag fortfarande svårt att tro. Personalen var varskodd och beredd att ringa mötande ambulans, men jag gav mig f-n på att uthärda. Förmodligen var jag bara dum. Väl i Bangkok kollapsade jag på trottoaren, men vänliga själar såg till att jag kom in i en luftkonditionerad taxi och så småningom hamnade jag på ett lopphotell på Sukumvit. Där sov jag bort ett dygn, jag var så slut att jag inte ens orkade gå ut och köpa Cola och vatten, men den snälla tösen i receptionen ordnade det. Vid det här laget var det tre dagar sedan jag åt, så jag var ju lite matt. Men bara tanken på mat kändes orimlig, jag hade en känsla av att "maskinisten i magen" höll på med dragning av cylindrarna och att det helt enkelt var meningen att jag skulle avstå från mat tills det hela var klart. Jag var inte hungrig, cokacola räckte.
Så småningom tog jag mig verkligen till Suvarnapomi, där Thais förstående och underbara peronal lade mig i ett "restroom" tills det var dags att gå ombord. Jag hade kunnat vara terrorist, för det gjordes egentligen ingen säkerhetskontroll alls! Mitt pass lånade dom en stund, men om det var jag på bilden kan ju ingen veta....
Vid frukosten nånstans över Baltikum åt jag mitt första mål på fyra dagar: en wienerkorv och lite omelett. Det räckte för den dan !
På morgonen var jag nog klarare, för jag beslutade köra hem direkt, utan vila i Stockholm. Resten av veckan har jag i stort sett sovit och jag är fortfarande klen.
Sens moral: undvik Dengue om ni inte är desperata efter en effektiv snabbantningskur!
Jag hade gått ner fyra kilo när jag kom hem.
Dessvärre tycks man inte bygga upp imunitet, det blir tvärtom värre nästa gång.
Någon mer som har erfarenhet av Dengue?
